Jag hade med hundarna till ridhuset vid provridningen igår. Felicia fick då hoppa hinder med Zaxon och klarade det med bravur. Felicia skrattade och Zaxon var taggad och tyckte det var skitroligt. Inte drog han omkull henne heller. Bästa barnvakten!
I huset sen var hundarna med igen och Josefine är ju väldigt förtjust i den stora svarta vovven. Han pussar henne och hon fnittrar förtjust. Är han i vägen knuffar hon bara bort honom. Igår låg han i köket när maten lagades och Josefin la sig över honom och bara gosade in sig i pälsen. Han är långhårig nu och jättemysig för en liten 2-åring att gosa med.
Zaxon är ju då inte alls barnvan. Visst har han träffat syrrans ungar men det blir ju ett par timmar om året max, så han är inte van. Ändå bara ligger han där när det ska gosas, han står snällt still när Josefin kramas, de har huvudet i samma höjd ungefär. Han är så tålmodig och snäll! När Felicia hoppade hinder med honom stannade han direkt efter så han inte skulle rycka i kopplet.
Han fick hälsa på fåren också och det gick lugnt till. Han var väldigt skeptisk, men skällde inte eller härjade, han nosade försiktigt och verkade mest fundera på vad det var för varelser. I ridhuset låg han snällt och tyst på läktaren.
Älskade, älskade hund! Det finns ingen som är så snäll mot allt levande. Han kan umgås med allt från hästar, får och kor till små marsvin, kattungar, degus och allt annat han får hälsa på. Han är så genomsnäll denna kloka hund. Jag kommer aldrig mer hitta en sån livskompis någonsin. Ångesten över att dagar, veckor, månader flyger förbi alldeles för fort finns där. Han blir 11 i år min klippa. Han är pigg och kry, lika busig som alltid och bangar inte för lite hinderhoppning så förhoppningsvis finns han hos mig ett tag till. Den dagen han inte gör det längre vet jag inte vart jag ska ta vägen. Han är en ängel på jorden helt enkelt och jag älskar honom över allt annat!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar