2017 är till ända och tur är väl det. Det har varit ett minst sagt tufft år på många plan.
* Jag kraschade och fick avsluta min arbetsprövning, istället för att få extra stöd. Det i sin tur gjorde att jag föll ännu längre.
* Jag orkade inte med att hålla uppe energin runt Eldas, vilket gjorde att det knorrade mellan mig och Cissi.
* Eldas såldes till slut. Oväntat blev jag helt knäckt av det. Kände mig dålig, kände att jag svikit honom och kände mig sviken. Fick panikångest för första gången på länge.
* Min ork och vänners ork har liksom inte riktigt funnits. Jag kände att jag har tjatat om att ses, tagit mest initiativ hela tiden utan att få något tillbaka. Kände mest för att ge upp, men då hade jag blivit helt utlämnad och ensam istället.
* I december fick jag uppsöka akuten då jag trodde jag fått en hjärtinfarkt eller nåt. Blev plötsligt yr, som inte släppte. Jag fick lägga mig på golvet i badrummet till slut. Sen när jag la mig i sängen kom det tillbaka så jag åkte till akuten. Mådde skit, men de kollade hjärtat och det var inga fel. Men rädd blev jag.
* I november kontaktade jag min handläggare på försäkringskassan. Jag ville ut i sysselsättning igen, så jag kunde arbetspröva igen framöver. Handläggaren lovade höra av sig senare den veckan, jag har inte hört nåt än.
Året har varit det sämsta på länge i form av panikångest, generell ångest och trista tankar. Jag har rasat alldeles för många gånger. Sen massa saker som gått emot dessutom. Nej det har varit ett skitår. Det bästa med året har varit mina hundar och mina älskade föräldrar. De är mina klippor i tillvaron och jag hade inte levt idag om de inte hade varit så fantastiska..
Men nu blickar vi framåt. Mina förhoppningar på nya året är att
* Jag ska sluta äta godis varenda jäkla dag. Jag ska inte sluta helt och bli militant sockervägrare, men inte varje dag, kanske inte ens varje vecka. Ska försöka mig på att kicka coca cola-beroendet. Det kommer bli värst.
* Bli mer fysiskt aktiv. Inga högtflygande planer, bara mer promenader och mer bus med hundarna. Det gynnas de av också. Idag orkar jag väl knappt gå en km utan att halvdö.
Sen hoppas jag på en bra sysselsättning som i förlängningen ska leda till arbetsprövning igen. Gärna på Humana igen om det går. Drömmen är ett jobb framöver så jag kan säga hej då till Vingåker en gång för alla. Där styr jag ju tyvärr inte helt själv så det hänger på andra.
Likadant med det sociala, skulle vila vara mer social. Skulle vilja kunna träna Charlie mer socialt. Även där hänger det ju på andra, att andra orkar vara sociala. Det är svårt att vara social helt ensam.
Mest hoppas jag på att inte ramla i måendet. Panikångesten kan gärna få hålla sig borta igen. Jag kanske kan få lite flyt i tillvaron? Bara lite?
Hoppas ni alla får ett bättre 2018, oavsett hur bra ert 2017 varit.
