Adam Alsing dog och ångesten slog till

Hela coronagrejen har ju känts allvarlig. Jag har tagit mitt ansvar, hållit avstånd, spritat händer, tänkt mig för lite extra. Fast ärligt talat har jag inte behövt göra så stora förändringar. Jag bor på landet och träffar typ ingen spontant om jag är ute med hundarna. Platserna jag åker med hundarna är folktomma. Jag är lite av en eremit, jag går inte ut ofta i sociala sammanhang. Så det enda jag aktivt gjort har väl varit att sprita händerna vid affärsbesök, hållit avstånd och nu också avbokat tid hos tandläkaren. Jag har inte ont, det är inte snyggt eftersom det är en krona som ska på plats så halva tanden är borta, men det känns inte akut, speciellt inte när jag inte träffar nytt folk ändå.

Grejen har varit att det ändå känts rätt avlägset. Jag känner några få som varit sjuka, men det har varit genom nätet så det har varit långt bort och de har inte varit jättesjuka så de har sökt vård eller så. Jobbigt javisst, men inte akutilla. Så det har känts som att det händer andra, det drabbar Stockholmare och jag kan vara lugn.

Men så dog Adam Alsing. Jag har ingen mer relation till honom än att ha sett och hört honom i rollen som programledare. Men han var folklig, inte gammal och det kändes så verkligt. Det har helt plötsligt blivit verkligt. Jag måste säga att jag blev illa berörd och fick ångestknut i magen.

Nu tänker jag att det kanske kan drabba min värld. Tänk om mina föräldrar blir sjuka? De får inte bli sjuka! Mamma jobbar som sjuksköterska inom kommunen, hon får inte bli sjuk! Pappa får fasen isolera sig, mamma borde få tjänstledigt och de får beställa hem all mat. De får inte bli sjuka, det bara är så.
För egen del känns det läskigt eftersom jag är överviktig och därmed en riskgrupp. Jag har dessutom sjukt dålig kondis och dåligt flås så hur orkar lungorna en sån smäll? Sen medicinerar jag ju med 100 olika mediciner och har ofta diverse brister så det känns också sisådär.

Kollar man totala antalet insjuknade och döda så är det väl inte värre än en säsongsinfluensa egentligen. Men det här är under kortare tid, mörkertalet lär vara enormt eftersom så få testas och det känns ju som spridningen är mer aggressiv. Jag hade ont i halsen häromdagen och blev skitnojig. Det har inte blivit nåt mer av det, var nog bara sånt där dom man kan få ibland. Men man vet faktiskt inte och jag skulle inte vilja ha på mitt samvete att smitta någon. Tänk om man smittar någon och den dör? Det vore ju värre än att själv drabbas.

Med det sagt: ta hand om er. Var rädda om er. Jag hoppas det här eländet blåser över snart.

Jag kan ge lektioner i att leva i karantän

Happ nu har det gått ett år sen sist. Tiden går så himla fort.

Vad som hänt? Inte mycket alls vill jag påstå. Sen innan jul har jag haft min värsta depression hittills typ. Livslusten är helt borta och jag håller krampaktigt tag i mina hundar som anledning till att fortsätta andas. För de behöver mig helt enkelt. Vi tar en dag i taget.

Nog om mig, 2020 bjöd ju på en liten överraskning i form av corona. Vad tusan hände där? Skräckpropaganda överallt. Domedagen är här. Vi får förhållningsregler som blir strängare varje vecka. Så vad händer? Jo Stockholmarna drar till fjällen på skidsemester. Idioter.
Äldre får rådet att hålla sig hemma och vad händer där? Inte fan är de hemma i alla fall. De springer i köpcentrum och på stan.
Det går en trend bland unga barn att slicka på dörrhandtag osv (ewww) och lägga upp film på det på sociala medier för att visa sig tuff. Dagens ungdom..jag säger då det. Det vore väl en sak om bara de drabbades av sitt "bus" men de drar ju runt smittan till alla andra.

Sen debatten om huruvida Sverige gör rätt eller fel som inte isolerar folket totalt, så som Italien och Spanien t.ex. Personligen tror jag inte på den metoden. Jag tror att smittan då reduceras kraftigt, sen lyfter man på förbudet och alla går ut igen och hepp så kommer smittan tillbaka i full kraft. Jag tror faktiskt mer på att utsätta en del av befolkningen i taget tills majoriteten har varit sjuka och förhoppningsvis skaffat sig immunitet. Nu är det tvist om man blir immun, men man får väl hoppas på det.

Sjukvården går på knäna. De saknar skyddsutrustning så då får tillverka egna, köpa regnrockar, tillverka visir av OH-papper, tillverka egen handsprit osv. Det är inte en skyddad miljö för varken personal eller patienter. Om vi ska kräva att personal ska ge sig in i centrum av smittan så ska de bannemig får tillräckligt skydd också.
Sen borde de få bättre lön, alla varsel sen tidigare borde dras in. Tänk om varslen gått igenom? 300 vårdpersonal mindre på bara Karolinska. Hur hade de löst dagsläget då?

Sen gnäller folk på karantänen. Jag är introvert och trivs med mig själv. Jag blir glad när jag blir bjuden på saker och känner en tillhörighet, men är lika nöjd med att avböja. Med min ökade depression har jag varit ännu mer isolerad. Så karantän och social distancing har varit mitt vanliga liv. Skillnaden nu är att jag spritar händerna efter att jag varit i butik.
Så några tips:'
Håll kontakten på sociala medier eller telefon.  Då har man koll på omvärlden men är ändå inne.
Sysselsätt dig med sånt du gillar. Jag spenderar mycket tid på nätet, jag målar naglar, pysslar med hundarna.
Man kan göra mycket i karantän. Gillar du trädgård är det dags att börja förkultivera. Träna kan man göra hemma, eller ute i naturen. Tro mig, det är ingen trängsel ute i skogen. Sortera kläder/böcker(prylar som du kan sälja/ge bort/slänga. Gör sånt som du tänkt på borde göras men inte hunnit. Läs böcker som legat och väntat, ta dig tid att vara kreativ. Gå inte runt och stressa över sånt du missar därute, försök hitta saker som ger dig lugn hemma. Se de där tv-serierna alla pratar om. Du behöver ju inte ha dåligt samvete över att sitta i soffan mitt på ljusa dagen nu.

En sista sak också. Försök stödja lokala företag. Ät ute/hämta mat en gång i veckan på kvartersrestaurangen. Köp hem en blomma av lokala blomsteraffären. Köp pussel/böcker av lilla bokhandeln. De små företagen behöver oss mer än någonsin. Ta en lyxhelg med familjen och bo på hotell i stan. Utnyttja spaavdelningen, lyxa med hotellfrukost. Hotellen går på knäna. Många butiker erbjuder alternativa lösningar nu som hemkörning eller betala med swish  så plockar personalen varorna och kommer ut till bilen med dom.

Är jag rädd? Inte jättemycket, men det är klart oron gnager. Kanske främst för anhöriga. Jag känner ett obehag över hela grejen och undrar hur länge tillståndet ska vara som det är. Jag är orolig för vänner som står inför att bli uppsagda p.g.a den finansiella krisen som kommer. Jag känner oro för vad som kommer sen. Vacuumet som kommer uppstå när smittan blåst över men vi har massarbetslöshet och företag som fått lägga ner. Hur länge tar det innan vi bygger upp samhället igen? Vad blir följden på lång sikt?

Jag och hundarna tar det dag för dag. Vi lever i vår lilla bubbla och sticker ut huvudet ibland. Det får räcka.