Hur har vi överlevt innan vi lärt oss skala mandariner på rätt sätt, använda plastfolie, äta kiwi, använda hårspännen osv. TACK internet!

Lite överallt dyker det upp saker som "Du har gjort XXX fel i hela ditt liv!" Sen visar man hur man bäst skalar mango, eller clementiner. Vi lär oss hur man äter chips, hur man använder plastfolie och viker kläder. Jag undrar hur vi egentligen har överlevt utan alla dessa livsviktiga tips förut. Så jag bjussar på några nu.

Prickig korv-mackan kommer bli SÅ mycket bättre

Inga fler kladdiga fingrar av ostbågar

Nu kan vi skala banan rätt

Men hur kladdigt blir det när man ska hälla smeten i flaskan?

Tänk så dumma vi varit *doh!*

Då har vi lärt oss nåt nytt, med steg för steg instruktion

Sedärja

Det här är väl nästan viktigast av allt?

Nu kan jag äntligen äta apelsin!

och kycklingvingar

och husbrand. Var en kvinna som testade det här och hela brödrosten började brinna

Eller typ en kniv

Umm...jaaa?

Han får ju inte med allt hår + det blir en konstig bulle

Fast om hårspännet har ett smycke så sitter ju det på ovansidan av lilla "bullen". Så näe, tror inte på det här.

Hur äter folk annars kiwi?

Det här välte ju nästan internet. Fanns det ett sätt att hålla rullen i förpackningen? Woooow!!

Eww, nej tack

Eviga tandkrämskriget

Visst finns det många bra och tidssparande tips därute, men många är ju så himla onödiga. Du har gjort det fel hela livet: nja mitt sätt har ju funkat. Många life hacks är smarta, en del är bara överflödiga. Men nog är vi glada för att internet har lärt oss så många saker? Hur har vi levt innan egentligen? Skalat banan som stenåldersmänniskor liksom.

Once upon a time..

Jag är sen till hela grejen, men har nu börjat sträcktitta på serien Once upon a time.

Det är en serie baserad på sagor, fast sagorna har skrivits om lite. Det handlar om att sagofigurerna har förtrollats och hamnat i vår tid, i en stad de inte kan lämna. Man får se händelser ur nuet blandat med historien bakom allt, dvs sagorna. Svårt att förklara men himla bra!

Det finns dock flera konstiga saker och ologiska saker som stör mig. Det första är att man tydligen kan slita ur hjärtat på kroppen på folk. Människorna lever vidare utan hjärta, men den som har deras hjärta kontrollerar personen. Om man krossar hjärtat så dör personen. Sen kan man pressa tillbaka hjärtat när man vill. Det är inte blodigt eller nåt, de bara sticker in handen och drar ut hjärtat. Hjärtat ser ut som en pulserande geleklump, lätt genomskinligt och lysande. Inte äckligt alls, men konstigt.

Till det ologiska. En del har magiska egenskaper, mestadels de onda men också feér och liknande. Hursomhelst. De med magiska egenskaper kan förflytta sig själva med magi. De försvinner i ett rökmoln och hamnar dit de vill. Men ändå är de ute på vandringar i skogen, klättrar jobbiga berg osv. Varför ens göra nåt så jobbigt när de bara kan trolla sig dit?
Alla ljuger för varandra också. De hamnar i knipa, säg att någon tar deras hjärta och tvingar dom begå hemska saker, istället för att berätta det för vänner/partners så går de runt och lider. de skulle ju kunna få hjälp liksom.
Måna springer runt med svärd även i nutid. Vore inte en pistol bättre? Typ sheriffen har ett svärd. Hur konstigt som helst.

Hur som helst gillar jag serien. De har verkligen skrivit om sagorna på ett schysst sätt. Cruella DeVil har magiska egenskaper t.ex.Det har hon ju inte i serierna.

Nu har jag sträcktittat på 2.5 säsong. Jag kan säga att första säsongen är bäst. Nu börjar det kännas lite sådär tvingat. Som om de plågar fram nya äventyr. De löser ju vissa äventyr, allt gott liksom. Sen kommer ett nytt monster eller en ny grej. Oh Peter Pan är en ond jäkel, vem hade trott det?

Aja, titta om ni vill. Det är fina sagoinslag i det hela. Varje avsnitt har en sagodel och en nutidsdel. Sagodelen hör ihop med nutiden, de förklarar hur vissa möttes i sagovärlden, eller hur någons syskon dog i sagovärlden osv. Sevärt, framförallt första säsongen.

Kan någon ta mina katter?... och kan man hoppa över jul o käka pizza framför en skräckfilm istället?

Ni får ursäkta men jag är så trött på mina katter just nu så det finns inte. De är ju inte ute i onödan när det är trist väder, vilket betyder att dom ställer till ett helsike inne. De är ju utekatter. Vana vid att jaga saker klättra i träd och härja runt. Behovet av att härja försvinner ju dessvärre inte bara för att dom spenderar mer tid inomhus. Så:
Någon tycker det är kul att bajsa bredvid kattlådan. Nog för att en del sand hamnar bredvid lådorna men kom igen. Så korkade kan ni ju inte vara.
Någon annan anser att allt som hamnar på golvet i badrummet ska kissas på. Så har jag slängt klädesplagg på golvet stinker det snart kattkiss. Nytvättad badrumsmatta får tydligen inte heller ligga på golvet. Har tvättat sönder den där stackars mattan snart. Funderar på att dränka den i ättika och se om det hjälper.
Den där jakten på mat fortsätter inomhus. Man hittar sönderklösta förpackningar. Lämna nåt framme för att tina kan man glömma. Mat på spisen får man lägga i lådor snabbt, med lock på. De slänger saker på golvet. Ja de härjar.
Den fysiska aktiviteten finns fortfarande kvar. De springer runt, slänger saker överallt, bråkar med varandra osv.

Kort sagt. Någon som vill ha 3 steriliserade hankatter? De är jättetrevliga (på sommarhalvåret)


Nu har snart en månad utan Zaxon gått. Jag gråter fortfarande när jag tänker på honom, som nu. Jag kom iväg på KBT i måndags och grät från att jag satte mig ner vid bordet tills gruppen var slut. Kul för de andra deltagarna att se mig sitta med tårarna rinnandes liksom.
Varje kväll gråter jag då jag tänker på honom innan jag somnar. Jag saknar honom så förbannat jävla skitmycket. Jo jag har Pixie, men Zaxons plats är himla svår att fylla. Min första egna hund, så genomsnäll och superklok. Min klippa i livet. Pixie är mer min gosiga clown som är lite felkopplad i hjärnan. Inte den där trygga kompisen som förstår vad man känner innan man ens förstår det själv.

Tillvaron känns bara meningslös. Jag försöker fortsätta leva, dagarna rullar på, men glädjen finns inte. Det finns ingen tanke på vad morgondagen kan bjuda på. Ser ingen roligt framför mig. Bara grå dagar som ska genomlevas. Andas.

Så jul då. Jag skiter fullständigt i julen i år. Jag har lust att göra uppror och bara strunta i allting, förutom lussekatter. Strunta i julbord, strunta i familjegrejen, strunta i att låtsas vara lycklig. Tillåta mig bara få vara förtvivlad. Det kan jag förstås inte göra med hänsyn till familjen, de skulle ju bli ledsna. Men rent egoistiskt vill jag bara dra täcket över huvudet och få vara ifred.

Om en vecka utökas familjen tillfälligt av två ystra terriers. Vi ska vara hundvakt. Idag är Pixie inte jätteförtjust i de där två, men kanske blir de lite mer bundis av att spendera en vecka tillsammans? Jag får såklart sära på dom när jag inte är hemma, men annars tänkte jag väl försöka få alla att hålla ihop helt enkelt. Vi får väl se hur det går. Katterna kommer bli skeptiska så har jag tur kanske de vill vara ute mer.

Hepp, ännu en dag har rullat förbi.

Pixieångest

I morgon har en vecka gått sen min bästa vän fick somna in. Det går upp och ner. Jag gråter inte hela dagarna i alla fall. Jag har varit ute lite och det går att hålla ihop. Men jag är trasig. Inte duschat, inte kollat post, inte orkat bry mig om omvärlden, inte ombesiktat bilen.
I lördags skulle jag köra bil en bit. Det började med att jag körde ner en sån röd pinne som sitter i vägrenen. Jag stannade till i en parkeringsficka för att kolla en sak och körde rakt på pinnen som stod precis rakt framför bilen. Sen körde jag ett par mil och missade avfarten på motorvägen. Happ bara att fortsätta till nästa så jag kunde vända. När jag sen kommit av motorvägen på rätt ställe stannade jag vid en mack och insåg då att jag kört utan mina glasögon. Jag borde nog inte kört bil helt enkelt. Det blir sådär, jag är totalt ofokuserad, som i en bubbla, får overklighetskänslor.

Nu har jag börjat få ångestattacker också. Starkast är de knutna till att Pixie också ska ramla ihop. Just nu får hon alltså följa med överallt. Jag är oändligt tacksam över att jag var hemma när Zaxon ramlade ihop. Tänk om han fått ligga sådär i flera timmar?
Så jag vågar inte/vill inte lämna Pixie ensam. Livrädd för att hon ska bli sjuk när jag är borta så hon får plågas i flera timmar. Vet inte ens om jag vågar rida ut. Funderade på om jag skulle kunna ha henne i vagnen och köra, men kom ihåg att vagnen ju inte är körbar.
Jag vet att det är överdrivet, den logiska delen av hjärnan säger att det är överdrivet. Ångesten säger att dit jag går, dit går Pixie.

Pixie är inte så brydd över att brorsan är borta. Tror hon mest reagerar på att jag är ledsen. Hon har fått varit själv 2 gånger och båda gångerna har hon legat i soffan när jag kommit hem. Hon är lite vaktigare än innan, kanske känner att hon måste ta på sig hela ansvaret nu? Förut var de ju två som hjälptes åt.

Jag har pratat med min läkare så ska ändra lite i medicineringen just nu. Hon har skrivit ut lite ängestdämpande också. Jag orkade inte riktigt in till apoteket idag för att hämta ut det, så det blir morgondagens uppgift.

Men ja, saknaden är totalt och överväldigande. Har inte orkat plocka ur hans korg än. Det ligger några leverpastejburkar och nån matlåda där. Hans senaste byten. De får väl ligga där tills jag orkar se korgen tom helt enkelt.

Zaxon i hans korg, som egentligen är alldeles för liten och bara användes till att äta grejer i. 

Saknaden av en hund, en själsfrände

Zaxon fick somna in i förrgår. Han insjuknade akut. Ena sekunden tiggde han mat, sen bara rasade han ihop. Han kunde knappt stå, kunde inte gå många steg innan han rasade ihop. Ögonen fladdrade i huvudet och han kunde inte fokusera blicken. Jag ringde veterinären och 2 timmar senare fick han somna in.

Jag tänker på det hela tiden. Hade jag missat ett tecken? Borde jag försökt rädda livet. Försäkrade jag honom om hur älskad han var där han drog sitt sista andetag? Borde jag gjort mer, annorlunda?

Jag visste att dagen skulle komma men jag hade en annan bild av det. Hade velat göra hans sista dag till en fin dag. Ta en promenad i skogen, ge honom älsklingsmaten, ligga på golvet och krama om honom när han somnade in. Nu blev det bara så fel. Jag kom hem från stallet, han vara hemma en liten stund och sen var det slut.

Zaxon har helt ärligt varit min enda anledning till att leva flera gånger. Jag har lämnat sängen enbart för han skull när livet varit tungt. Nu är han borta. Min bästa vän i livet. I 12 år har det varit han och jag. Nu då?

Jag känner bara sån enorm tomhet. Jag ser inte glädje någonstans. Jul vad är det? Jag åker till stallet för att man "ska" komma ut. Känner ingen lättnad där. Jag biter ihop och försöker undvika att bryta ihop. Det jag allra, allra helt vill är att lägga mig och inte vakna mer. Få krama Zaxon en gång till, burra i mitt ansikte i hans päls och berätta vilken underbar hund han är. Det får jag aldrig mer göra. Aldrig.. det känns helt sjukt.

Just nu lever jag inte. Jag överlever. Jag går upp och ger Pixie och katterna mat. Åker till stallet och håller ihop. Hemma rinner tårarna konstant. Ingen  Zaxon som skäller, ingen Zaxon som möter i dörren, ingen Zaxon som tittar på mig sådär klokt så man tror han förstår vad jag säger.
Nu är jag fortfarande i chock också, allt gick så snabbt. Vad händer när jag fattar på riktigt?

Man är väl inte sämre än att man kan ändra sig...

Sååå ja jag tyckte herr Lindemans nya låtar var ett patetiskt försök att verka yngre än han är. Vara cool och edgy liksom.

Nu har det visat sig att den här förbannat trallvänliga låt fastnat i min skalle så.. refrängen till den här låten är min nya ringsignal. njut!

Såå, igår trodde jag Eldas skulle dö =(

Det hela började bra. När jag kom till stallet var flocken på väg bort från stallet. Jag ropade och Eldas stannade till. Resten av flocken promenerade iväg men Eldas stannade. När jag kom närmre "hummade" han sådär sött och kom till mig. Hjärtat! Körning stod på schemat. Jag tog in och gjorde i ordning honom, allt var som vanligt. Såhär stilig blev han:

Så kom vi ut och jag började spänna för honom. Han stod helt lös, helt lugn. Daniel kom och började småprata med Eldas, jag släppte fokuset och tog tag i draglinan, det sista som skulle spännas för och då bara hände det. Eldas drog! Han skuttade iväg, märkte väl att ingen bromsade och drog iväg med vagn och allt. Jag tänkte att han väl stannar till utanför hagen hos polarna (där har han stannat när jag ramlat av och han sprungit hem) men nej, han drog verkligen iväg. Han vände upp i skogen och tog "loviseholmsrundan". Problemet med den är att man går igenom skogen ett litet parti, smal stig mellan träd. Där fick inte vagnen plats så själva korgen låg mellan 2 träd, skaklarna fick Eldas med sig så han fortsatte springa. Vid Loviseholm var det några som stannade honom, då har han sprungit 3/4 delar av rundan ungefär. Han hade sele, skaklar, tömmar och allt på sig.
Så det otroliga! Han är inte halt. Jag såg ett ytligt skrapsår på insidan ena bakbenet, det är allt. Inga sår i munnen, med tanke på släpande tömmar, inga brutna ben, inget. Han har säkert blåmärken och är öm idag, men inte skadad. Vagnen är helt förutom att skaklarna gått rakt av i svetsfogarna. Bör gå att svetsa dit hyfsat enkelt alltså. Korgen i vagnen är av träplankor, inte en enda var av.

När jag gick där i skogen, efter att jag hittat vagnen, då trodde jag att vi skulle hitta Eldas med brutna ben. Jag tänkte nödslakt, att han blivit påkörd, att han gått omkull och fläkt sig på asfalten ja jag tänkte nog varje hemsk tanke jag någonsin tänkt. Sen står han där, svettig men alldeles hel. Helt otroligt! Bakhovarna var röda eftersom färgen från skaklarna skavts av, så han har ju slagit emot bakhovarna i alla fall. Men nej, hittade inget mer än ett ytligt sår.

Jag promenerade med honom hem, Daniel körde hem med selen och allt som de plockade av honom när de fångade honom. Han haltade inte ett steg på vägen hem. Han var inte stirrig och uppvarvad heller. Han mer "happ då går vi hem då" typ.
Väl hemma i stallet satte jag på honom selen igen. Sen gick jag till ridbanan och knäppte fast skaklarna och tömkörde lite med anordningen på. Ville se så han inte blev rädd och tyckte det var otäckt. Nepp, inte en reaktion. Såhär såg det ut, öronen framåt och inga bekymmer.

Knäpphäst! Har ingen som helst aning vad som flög i honom. Hade jag eller Daniel fått tag på en töm så hade han ju stannat, han var liksom inte galen. Sen när han väl börjat springa så fortsatte han väl.
Nu hoppas jag mest på att vagnen blir lagad hyfsat snabbt så det inte sätter sig i huvudet på honom och att han kopplar ihop det med något otäckt så han inte går att köra sen. Magkänslan säger att han inte kommer röra ett öra, inga problem liksom. Fast magkänslan har väl aldrig sagt att han skulle springa ifrån hus och flock för att ta ett varv själv heller. Det är väl grejen med djur. Man vet faktiskt aldrig. Jag känner i alla fall inget obehag inför varken att spänna fast honom i vagn eller köra. Jag litar på honom. Hade jag suttit i vagnen igår så hade han skuttat två meter och sen lugnat sig. Att det blev som det blev var ju för att ingen sa stopp.

Men alltså.. tankarna där i skogen innan vi visste var han var. Fyfasen! Jag fick sån otrolig ångest. Hur skulle jag kunna se Cissi i ögonen igen? Hur skulle jag kunna leva med mig själv som möjliggjort en sån sak att hända. Hur skulle jag kunna ha roligt igen i ett stall utan just Eldas? Usch! Jag lärde mig en sak iaf. ALLTID ha en arm i tömmen så man kan grabba tag i den. Nu slappnade jag av för att det stod en människa i framändan liksom. Dumt. Sånt fick jag lära mig på körkursen, alltid en arm i tömmen så man snabbt kan ta tag. Nu lär jag inte slarva med det igen. Inte ni heller!

Är man piggelin får man jobba... och är man lat förtvinar ens benmuskler

SnyggEldas var PiggelinEldas idag. Han var helt lugn i stallet så han lurades den lille räven. När vi kom ut kunde vi knappt passera en åkgräsklippare, den tänkte nog käka hästar till middag. Sen taktade vi mest i skritten helt ridpasset. Jag insåg att någon har stulit mina benmuskler. Förr i livet kunde jag rida lätt hur långt som helst. Kommer ihåg att Jenny bad om nåd ibland när hon inte orkade mer. Nu? Orkar väl rida lätt 100 meter sen dör benen. Jag har mestadels kört i sommar och har jag inte kört så har jag haft ponnysällskap = lägre tempo. Nu är benmusklerna ett minne blott, men de ska tillbaka.

Eldas Snygga pannband (där döskallarna döljs av hans lugg tyvärr. Snedlugg?

Hursomhelst, Eldas var snorpigg och jag var trött i benen. Då kom jag på den fina idén att köra intervaller. Skritt-trav-skritt osv. Först räknade jag till 10 i trav och 5 i skritt. Sen bestämde jag sträkor, typ jag sa trava till kurvan, skritta genom kurvan och sen trava igen. Eldas tyckte jag räknade dålig och traven borde komma snabbare. Det är nyttigt med övergångar dock. Det tränar kroppen bra och det tränar lydnad bra. Även om Eldas var redo att explodera så saktade han av. Varje gång jag bad om trav satte han rumpan under sig och försökte skjuta iväg som en kanon. Stollnisse!

Såhär svettig blir man visst av ett pass i skritt och trav, inte jättelångt. Eldas har satt rätt rejäl vinterpäls redan och det var rätt varmt idag. Sådär såg han ut innan duschen. Jag har tänkt klippa honom, det funkar ju inte såhär. Tänkte klippa "standard"= hals, under mage och baksidan låren. Som om han har ett ridtäcke på sig typ. Då behöver man inte täcka lika mycket som om man helklipper men det kyler ändå av lite. Trött var han också, gick och gäspade på väg hem. Jobbigt när man får arbeta och inte bara lulla på i sin takt. 

Men ja, benmusklerna. Jag får helt enkelt pressa mig till att rida lätt mer när jag rider. Ska försöka ta mig till ridhus också så kanske jag jobbar lite mer seriöst i traven. Eller i lägre tempo i alla fall. 

Ja det var dagens finEldas. Väntar på kort/film från helgens träning så jag kan visa. Tålamod är inte min grej när jag väntar på sånt. 

När man verkligen, verkligen klickar

Jag tänkte på mig och Eldas, hur vi kompletterar varandra och stöttar varandra.

Som igår, var negativ och irriterad redan när jag åkte till stallet. Skulle iväg på kurs, polishästträningen fortsättningskurs.
Kom till stallet, kopplade på transporten, måste ha kört på nåt för transporten har helt plötsligt totalpunka och åker på fälgen. Happ panik, försökte parkera den där det ska, funkade inte (massa backande och min bil började lukta rök) så körde upp den på gården. Koppla loss, sen koppla på andra transporten som jag tjuvlånade. Där var mellanvägg på plats så släpa ur den också. Vi det här laget gick jag på ren adrenalin. Hade så sjukt ont där revbenet är trasigt och var bara förbannad.

Ut i hagen och hämta Eldas. Borsta lite och sen lasta på. Inga problem med lastningen själv. Kom fram och hann kolla lite på gruppen innan oss, det var svinkallt så jag satt och frös. Jag var fortfarande uppvarvad och började redan irritera mig på hur Eldas brukar bete sig när vi är på nya ställen. Han brukar trampa runt, småspringa, takta och bete sig allmänt odrägligt. Får frågor om han är unghäst ibland, för så beter han sig.

Lastar av och han trampar väl lite vid sadling, hoppar upp och han gör..ingenting. Går runt lugnt där jag ber honom, inget trampande och skuttande. In på ridpasset är han nervös, vilket bara yttrar sig i nervösbajs typ 3 gånger. Han sköter sig som en klippa annars. Gör alla övningar, charmar alla och är helt enkelt underbar. Lastar honom i kolmörker och det går bra också. Så känslan gick ifrån att vara gråtfärdig till att sitta med ett leende på vägen hem. Det var värt allt strul.

Sen för någon vecka sen skulle jag ju köra Eldas. Då sköt de in bössorna på gärdet nedanför stallet och Eldas blev jätteupprörd. Hela han skakade. Då svarade jag upp med att bli lugn istället. Jag ignorerade bufflande och trampande och gjorde det jag skulle. När vi skulle spänna för vagnen fick vi nog göra typ 10 försök för han bara klev iväg. Men jag höll lugnet. När vi kom iväg taktade han lite, men jag höll mig lugn och till slut lugnade han sig också. Han skrittade lugnt på lång töm. Från att ha stått och skakat så det rasslade i selen liksom.

Så vi kompletterar varandra bra. Är den ena jättehög i energi går den andra ner lite. Vi stöttar varandra när det är jobbigt.
Som på träningen igår. Eldas tycker saker är läskigt. Han stannar, tittar, tvekar, trampar lite, men när jag ber honom gå så går han. Jag tycker det är så himla fint!

Idag orkade jag inte göra nåt vettigt. Ont är bara förnamnet. Så jag åkte till stallet och fixade iordning transporten i alla fall. Mockade ur den och satte tillbaks mellanväggen. Konstigt, igår när jag gick på adrenalin var inte väggen så tung när jag plockade ur den, idag vägde den ett ton.
Sen stoppade jag fickorna fulla med godis och gick ut i hagen och gosade. Först med kossorna och sen med hästarna. Bara umgicks helt enkelt. Superfint väder hade vi så det blev en skön dag! Kameran fick följa med så jag fotobombar er väl lite då.