Jag är så djupt nere i träsket. Sen gick jag ju upp av medicinen, har inte slutat helt och då blir jag deppig så jag äter mer socker för att dämpa ångesten. Sen har jag inte ridit på flera månader = 0 motion.
Jag har börjat få rejäla blodsockerfall på sistone. Sådär så man kallsvettas och darrar. Det känns som man ska svimma. Jag brukar trycka i mig mjölk och russin så går det bra sen.
Nu har jag inte ätit socker (med socker menar jag godis/dricka/glass/osv, inte undvikit vitt mjöl eller så) och blodsockerrasen har lyst med sin frånvaro.
Så ny månad nu snart. Då kör vi sockerfritt, förutom en dag i veckan OM jag vill ha den dagen. Vill jag inte ha den dagen får jag inte byta till annan dag.
SKA komma igång och rida igen. Får se hur mycket det blir eftersom vi är flera som delar pålle n men allt är bättre än inget.
Jag har tid med FK den 10:e och tänkte fråga om bidrag till träningskort. Hålan närmast mig har ju gym, både vanligt gym och gruppträning. Jag gillar gym egentligen, så jäkla tråkigt att gå själv bara. Nu bor jag åt fel håll från de flesta jag känner så tror inte någon vill hänga på där direkt. Men kommer jag dit någon dag i veckan vore det skitbra. De har bl.a. cirkelträning som pass, det är ju roligt. Zumba vore värt att testa också. Ja vi får se helt enkelt efter den 10:e.
Jag sover på min sömnmedicin i alla fall men är så sjukt trött på dagarna. Det är en vanlig biverkning. Ska se om jag kan prova den andra och se om dagen efter blir bättre eller sämre. Kommer jag igång med motion och senare arbetsträning så kanske jag blir lite naturligt trött också.
Ja det var det för idag. Jävla socker.. bort med dig!
torsdag 29 januari 2015
tisdag 27 januari 2015
Ja varför använda lönen till något roligt när man lika gärna kan köpa medicin?
Folk pikar ibland om att det måste vara så skönt att vara sjukskriven. Kunna göra vad man vill hela dagarna, sova länge, leva fågelfritt och härligt.
Jag orkar faktiskt inte morra om saken längre. Om folk tror det är så det är att vara sjukskriven så får de väl leva i sin insnöade lilla värld.
För det första: ska man vara sjukskriven så ska man vara sjuk. Jag är sjuk. Det betyder att mina dåliga dagar spenderas i sängen med noll ork till annat än att kissa och släppa ut/mata hundarna typ. Så där försvann det fågelfria livet där man tar dagen som den kommer och gör härliga saker hela tiden. Som betald semester hur länge som helst.
Sen ekonomin. Jag förlorar drygt 4000 i månaden på att vara sjukskriven. Sug på den... 4000 kr i månaden. Jag var inte högavlönad till att börja med. Nu lever man verkligen från utbetalning till utbetalning. Med den ekonomin är det inte heller riktigt så att man kan leva sådär fritt och härligt som folk verkar tro att man lever.
Med min sjukdom kommer mediciner, en jävla massa mediciner. Mitt högkostnadsskydd har gått ut på apoteket och idag var dags att fixa nya mediciner. Det var två sorter av totalt 7 sorter jag tar. Det gick på sisådär 1300. Jajamen... 1300:- på mediciner. Det känns skönt såhär direkt efter utbetalning.
Medicinerna har också fina biverkningar: som muntorrhet så tänderna blir hur dåliga som helst. Nej man får ingen rabatt på tandvård som långtidssjukskriven. Och ja jag ska till tandis den här månaden.
Sen blir man osocial, känner sig oproduktiv och rätt värdelös. Man hamnar i en rävsax när man börjar känna sig såpass pigg så man kan börja jobba: vem anställer en långtidssjukskriven människa? Det skriks om att man inte ska vara sjuk, man ska ut i arbete, men om ingen jävel vill anställa någon som varit/är sjukskriven då? Herregud jag jagade ju platser att arbetsträna på som en blådåre och fick nej överallt. De vill inte ens ta emot oss som gratis arbetskraft så vem fasen vill ge lön dessutom? Jag vill jobba, jag tror jag är i ett läge där jag bara blir sämre av att gå hemma nu. Jag behöver ut, få rutiner, träffa folk, känna mig nyttig och använda hjärnan. Jag är inte dålig på mitt jobb på något sätt.
Så ni som pikar om hur gött det skulle vara att vara sjukskriven, ni kan ta er i arslet.
Jag orkar faktiskt inte morra om saken längre. Om folk tror det är så det är att vara sjukskriven så får de väl leva i sin insnöade lilla värld.
För det första: ska man vara sjukskriven så ska man vara sjuk. Jag är sjuk. Det betyder att mina dåliga dagar spenderas i sängen med noll ork till annat än att kissa och släppa ut/mata hundarna typ. Så där försvann det fågelfria livet där man tar dagen som den kommer och gör härliga saker hela tiden. Som betald semester hur länge som helst.
Sen ekonomin. Jag förlorar drygt 4000 i månaden på att vara sjukskriven. Sug på den... 4000 kr i månaden. Jag var inte högavlönad till att börja med. Nu lever man verkligen från utbetalning till utbetalning. Med den ekonomin är det inte heller riktigt så att man kan leva sådär fritt och härligt som folk verkar tro att man lever.
Med min sjukdom kommer mediciner, en jävla massa mediciner. Mitt högkostnadsskydd har gått ut på apoteket och idag var dags att fixa nya mediciner. Det var två sorter av totalt 7 sorter jag tar. Det gick på sisådär 1300. Jajamen... 1300:- på mediciner. Det känns skönt såhär direkt efter utbetalning.
Medicinerna har också fina biverkningar: som muntorrhet så tänderna blir hur dåliga som helst. Nej man får ingen rabatt på tandvård som långtidssjukskriven. Och ja jag ska till tandis den här månaden.
Sen blir man osocial, känner sig oproduktiv och rätt värdelös. Man hamnar i en rävsax när man börjar känna sig såpass pigg så man kan börja jobba: vem anställer en långtidssjukskriven människa? Det skriks om att man inte ska vara sjuk, man ska ut i arbete, men om ingen jävel vill anställa någon som varit/är sjukskriven då? Herregud jag jagade ju platser att arbetsträna på som en blådåre och fick nej överallt. De vill inte ens ta emot oss som gratis arbetskraft så vem fasen vill ge lön dessutom? Jag vill jobba, jag tror jag är i ett läge där jag bara blir sämre av att gå hemma nu. Jag behöver ut, få rutiner, träffa folk, känna mig nyttig och använda hjärnan. Jag är inte dålig på mitt jobb på något sätt.
Så ni som pikar om hur gött det skulle vara att vara sjukskriven, ni kan ta er i arslet.
söndag 25 januari 2015
Mina utekatter har blivit innekatter... och de river mitt hus
Mina katter har sen senhösten med allt regnande bestämt att de tänker vara ute så lite som det möjligen går. Bebis går ut på trappen och vänder i stort sett. Visst det får de väl.. om de inte rev mitt hus p.g.a. understimulering.
De river ner saker, jag hittar saker på konstiga ställen, de river runt bland disk, de snor mat. Jag får ju gömma sånt jag tagit upp för att tina annars försvinner det direkt. Att fixa en smörgås är ett helt uppdrag då pålägget försvinner om du blinkar en sekund. Lämnar jag ett glas mjölk på bordet så är de där, de river ner allt i deras väg. Idag hade de race inne och jag blev helt knäpp på dom till slut. Så jag handgripligen kastade ut alla tre.
Så synd är det inte om dom. Det var ju soligt och fint idag. Måttet var rågat liksom. Nu får det vara slut på slappardagarna, nu åker dom ut dagligen (okej inte i värsta ovädret) de behöver aktiveras mer än som funkar inne. De har klösbrädor och saker att klättra på, men nej.. bättre att klättra på diskbänken och kasta grejer på golvet. Lägger jag inte all mat i matlådor direkt, utan kanske låter det svalna på spisen medan jag äter, ja då är det mesta i köttväg borta kan man ju säga. Jodå de får mat, de är bara vilda.
Nu hoppas jag de är trötta i natt i alla fall. Ja jag är en kattplågare. Stackars mina katter som får komma ut när det är soligt och varmt ute. Jag var ju faktiskt ute och skottade snö och överlevde.
De river ner saker, jag hittar saker på konstiga ställen, de river runt bland disk, de snor mat. Jag får ju gömma sånt jag tagit upp för att tina annars försvinner det direkt. Att fixa en smörgås är ett helt uppdrag då pålägget försvinner om du blinkar en sekund. Lämnar jag ett glas mjölk på bordet så är de där, de river ner allt i deras väg. Idag hade de race inne och jag blev helt knäpp på dom till slut. Så jag handgripligen kastade ut alla tre.
Så synd är det inte om dom. Det var ju soligt och fint idag. Måttet var rågat liksom. Nu får det vara slut på slappardagarna, nu åker dom ut dagligen (okej inte i värsta ovädret) de behöver aktiveras mer än som funkar inne. De har klösbrädor och saker att klättra på, men nej.. bättre att klättra på diskbänken och kasta grejer på golvet. Lägger jag inte all mat i matlådor direkt, utan kanske låter det svalna på spisen medan jag äter, ja då är det mesta i köttväg borta kan man ju säga. Jodå de får mat, de är bara vilda.
Nu hoppas jag de är trötta i natt i alla fall. Ja jag är en kattplågare. Stackars mina katter som får komma ut när det är soligt och varmt ute. Jag var ju faktiskt ute och skottade snö och överlevde.
lördag 24 januari 2015
Jag har matteångest, ja matematik alltså
Jag tror det i alla fall. Nu har jag flera nätter i rad drömt att jag pluggat. Jag tror det är gymnasiet, men vet inte säkert. Mina gamla gymnasiepolare är där i alla fall.
I varje dröm har jag struntat i att plugga just matte. Vi har haft prov på gång men jag har inte jobbat på en enda sida i matteboken. De andra har pluggat massor, men inte jag.
Jag var inget mattegeni (är inte). Jag hoppade av matte C på gymnasiet för att det inte behövdes för slutbetygen. Matte A var ganska lätt, matte B var en mardröm.
Så varför har jag matteångest nu? Jag gör ingenting som kräver algebrakunskaper på något sätt. Men något måste det ju betyda att jag gång på gång drömmer samma sak?
I natt var det ett tillskott av björnar dock. Hur udda som helst. Jag cyklade längs en motorväg och såg björnar överallt (levande brunbjörnar alltså). De sprang över vägen, de busade och grejade. Sen red jag på hemvägen. Cissi och Felicia var med och red också. En björn luktade t.o.m på Cissis häst (som förövrigt var nästan vit skimmel). Sen följde en björn tydligen med inomhus någonstans för jag blev jagad i en rulltrapp.
Just ja, jag räddade en varg också, som var black and tan i färgen. Den ko inte ut från motorvägen för att det var stängsel på båda sidorna, så jag höll den lugn tills de klippte upp hål i stängslet så kunde den komma ut. Sen hade Cissis Trixie fått valpar med Karins yngsta hund. Jag hoppades få en, men jag och Cissi var inte helt överens. Inte ovänner, men det var liksom något i stämningen oss emellan. Kommer ihåg att jag skulle skicka ett långt sms för att fråga varför läget var som det var.
Mamma var i skolan också, hon var polare med någon skum hippiegubbe som gick i hennes klass. Sen var jag med några småbarn som skulle löpträna genom skogen hem och vi var oroliga för att möta björnarna, men de höll tydligen bara till vid motorvägen.
Just ja, som ett projekt mot mobbing i skolan skulle alla ha några konstiga frisyrer från en musikal. Det var en mobbad kille som inte vågade komma tillbaka till skolan och det skulle tydligen hjälpa med de här frisyrerna.
Smått konstig dröm faktiskt. Jag var inte full igår, hade inte kollat på någon film med varken björnar eller matte. Jag brukar inte drömma såhär udda, men tydligen var det dags för en märklig dröm.
I varje dröm har jag struntat i att plugga just matte. Vi har haft prov på gång men jag har inte jobbat på en enda sida i matteboken. De andra har pluggat massor, men inte jag.
Jag var inget mattegeni (är inte). Jag hoppade av matte C på gymnasiet för att det inte behövdes för slutbetygen. Matte A var ganska lätt, matte B var en mardröm.
Så varför har jag matteångest nu? Jag gör ingenting som kräver algebrakunskaper på något sätt. Men något måste det ju betyda att jag gång på gång drömmer samma sak?
I natt var det ett tillskott av björnar dock. Hur udda som helst. Jag cyklade längs en motorväg och såg björnar överallt (levande brunbjörnar alltså). De sprang över vägen, de busade och grejade. Sen red jag på hemvägen. Cissi och Felicia var med och red också. En björn luktade t.o.m på Cissis häst (som förövrigt var nästan vit skimmel). Sen följde en björn tydligen med inomhus någonstans för jag blev jagad i en rulltrapp.
Just ja, jag räddade en varg också, som var black and tan i färgen. Den ko inte ut från motorvägen för att det var stängsel på båda sidorna, så jag höll den lugn tills de klippte upp hål i stängslet så kunde den komma ut. Sen hade Cissis Trixie fått valpar med Karins yngsta hund. Jag hoppades få en, men jag och Cissi var inte helt överens. Inte ovänner, men det var liksom något i stämningen oss emellan. Kommer ihåg att jag skulle skicka ett långt sms för att fråga varför läget var som det var.
Mamma var i skolan också, hon var polare med någon skum hippiegubbe som gick i hennes klass. Sen var jag med några småbarn som skulle löpträna genom skogen hem och vi var oroliga för att möta björnarna, men de höll tydligen bara till vid motorvägen.
Just ja, som ett projekt mot mobbing i skolan skulle alla ha några konstiga frisyrer från en musikal. Det var en mobbad kille som inte vågade komma tillbaka till skolan och det skulle tydligen hjälpa med de här frisyrerna.
Smått konstig dröm faktiskt. Jag var inte full igår, hade inte kollat på någon film med varken björnar eller matte. Jag brukar inte drömma såhär udda, men tydligen var det dags för en märklig dröm.
tisdag 20 januari 2015
Dags för USA att ta tag i vapenlagarna?
2-åring skjuter ihjäl sin mamma
5-åring skjuter ihjäl sin 9 månader gamla lillebror
I ena fallet lyckas barnet komma åt mammans pistol i hennes handväska (när de var ute och handlade mat), i andra fallet låg en pistol framme på sängen.
Det är ju varken första eller sista gångerna barn lyckas få tag på vapen och skjuta människor. Hur kan man ha skarpladdade vapen framme så att barn kan få tag på dom?
Behöver man verkligen gå runt med skarpladdat vapen i handväskan när man ska handla mat? Den kvinnan hade med sig flera barn som alla fick se sin mamma bli skjuten till döds av ett syskon.
Läste nyligen om en kvinna som sköt sin make också. Han överlevde dock som tur var. Han hade gått till jobbet men återvände hem för att överraska frun med romantisk frukost på sängen. Tacken för det? Hon trodde han var en tjuv så hon sköt honom. Numer tittar man tydligen inte innan man skjuter, man varnar tydligen inte heller.
Varför är det så viktigt att få ha vapen hemma? Om inte alla har vapen så behöver man ju inte vapen för att skydda sig. Nu skjuter alla på alla istället. Alla skolskjutningar t.ex. Är väl ingen slump att de händer i just USA.
Så okej, man vill ha vapen för att känna sig trygg (hur trygg man nu är när man riskerar bli skjuten av sina barn) Ha pistolen inlåst på ett bra ställe då. Ha en låda bredvid sängen, låst, där barnen inte kommer åt den. Ha ett vapenskåp. Gå inte runt med skarpladdat vapen i handväskan när du ska handla mat. Det är ju helt sinnessjukt!
Fattar de inte att det bara gör saken värre? Att alla kan skjuta alla leder väl inte till någon trygghet? Vem skjuter först? Att inte ens titta vem fasen man skjuter är ju också vansinne. "Åh jag hör nåt, bäst att skjuta först och titta sen"
Hur traumatiserade blir inte de barn som råkat skjuta någon? Och hur vet barn skillnad på en leksakspistol och en riktig pistol? Vem faen har ett laddat vapen liggandes framme på sängen i ett hus där barn vistas?
Nej det är dags att de tittar över sin vapenfixering. Det kommer inte bli bättre direkt.
5-åring skjuter ihjäl sin 9 månader gamla lillebror
I ena fallet lyckas barnet komma åt mammans pistol i hennes handväska (när de var ute och handlade mat), i andra fallet låg en pistol framme på sängen.
Det är ju varken första eller sista gångerna barn lyckas få tag på vapen och skjuta människor. Hur kan man ha skarpladdade vapen framme så att barn kan få tag på dom?
Behöver man verkligen gå runt med skarpladdat vapen i handväskan när man ska handla mat? Den kvinnan hade med sig flera barn som alla fick se sin mamma bli skjuten till döds av ett syskon.
Läste nyligen om en kvinna som sköt sin make också. Han överlevde dock som tur var. Han hade gått till jobbet men återvände hem för att överraska frun med romantisk frukost på sängen. Tacken för det? Hon trodde han var en tjuv så hon sköt honom. Numer tittar man tydligen inte innan man skjuter, man varnar tydligen inte heller.
Varför är det så viktigt att få ha vapen hemma? Om inte alla har vapen så behöver man ju inte vapen för att skydda sig. Nu skjuter alla på alla istället. Alla skolskjutningar t.ex. Är väl ingen slump att de händer i just USA.
Så okej, man vill ha vapen för att känna sig trygg (hur trygg man nu är när man riskerar bli skjuten av sina barn) Ha pistolen inlåst på ett bra ställe då. Ha en låda bredvid sängen, låst, där barnen inte kommer åt den. Ha ett vapenskåp. Gå inte runt med skarpladdat vapen i handväskan när du ska handla mat. Det är ju helt sinnessjukt!
Fattar de inte att det bara gör saken värre? Att alla kan skjuta alla leder väl inte till någon trygghet? Vem skjuter först? Att inte ens titta vem fasen man skjuter är ju också vansinne. "Åh jag hör nåt, bäst att skjuta först och titta sen"
Hur traumatiserade blir inte de barn som råkat skjuta någon? Och hur vet barn skillnad på en leksakspistol och en riktig pistol? Vem faen har ett laddat vapen liggandes framme på sängen i ett hus där barn vistas?
Nej det är dags att de tittar över sin vapenfixering. Det kommer inte bli bättre direkt.
måndag 19 januari 2015
På 1800-talet hade nog ni också låsts in på psyket, jag hade det iaf
Hittade den här fina bilden på nätet och kan snabbt konstatera att de flesta nog hade kunnat läggas in på psyket där i slutet av 1800-talet. Idag finns inte tillräcklig med hjälp inom psykiatrin för de som behövde, då kunde du bli inlåst om du råkade bli sparkad i huvudet av en häst, eller lämnad av din make, eller lathet eller ja.. bara för att. Kolla om ni hade klarat er:
Sååå jag hade låsts in för: lathet, p-spruta, läsa noveller, Kanske women trouble? Räknas mensvärk som det?
Punkten "mastrubation for 30 years" är lite suspekt. Har de onanerat i 30 år utan uppehåll då? Eller bara dagligen? Eller började de för 30 år sen och höll fortfarande på?¨
Likadant med "bad whiskey". Är det om man bjöd någon på dålig whiskey? Om man var full och druckit dålig whiskey? Om man tillverkade dålig whiskey?
Det är väldigt mycket med onani och sexuella vanor här. Likadant äktenskapstrubbel. Varför ska man låsas in om man blir lämnad av maken? Tobak och onani? Är det att röka och onanera samtidigt?
Man får inte gilla religion eller politik för mycket heller.
Så många frågor, så få svar. Hade ni klarat er?
Sååå jag hade låsts in för: lathet, p-spruta, läsa noveller, Kanske women trouble? Räknas mensvärk som det?
Punkten "mastrubation for 30 years" är lite suspekt. Har de onanerat i 30 år utan uppehåll då? Eller bara dagligen? Eller började de för 30 år sen och höll fortfarande på?¨
Likadant med "bad whiskey". Är det om man bjöd någon på dålig whiskey? Om man var full och druckit dålig whiskey? Om man tillverkade dålig whiskey?
Det är väldigt mycket med onani och sexuella vanor här. Likadant äktenskapstrubbel. Varför ska man låsas in om man blir lämnad av maken? Tobak och onani? Är det att röka och onanera samtidigt?
Man får inte gilla religion eller politik för mycket heller.
Så många frågor, så få svar. Hade ni klarat er?
Herregud vad mina barn skulle vara mobbade om jag hade några
Ja med tanke på att jag tycker dagens barn är bortskämda små troll som inte kan aktivera sig själva..typ.
Läste i metro om en kille som inte kunde gå på barnkalas och hans föräldrar fick då en faktura på 200 kr från kalasordnande mamman för att killen uteblev.
http://www.metro.se/nyheter/alex-5-kom-inte-pa-kompisens-kalas-da-fick-hans-foraldrar-en-faktura/EVHoas!1Pfn48i4xJPWE/
Samtidigt läser man i AF att barnkalasen nu blir dyrare och dyrare för nu duger inte lite saft och tårta längre, nej nu ska man till lekland eller andra ställen som anordnar saker.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article20101976.ab
När jag var liten var barnkalasen hembakad jordgubbstårta, godis/glass och ungarna roade sig själva med lekar. Ibland kanske man hyrde någon film eller nåt (jag fyller ju på sommaren så vi var ute och lekte). Det fanns inga regler för vem man var tvungen att bjuda på kalaset, utan man bjöd sina kompisar. Jag är uppvuxen i en liten by utanför en liten håla typ så det blev väl i stort sett hela klassen, men inte bjöd man de man inte lekte med på fritiden. Det var inga diskussioner om sånt, inte som jag vet om i alla fall.
Presenterna var några fina bokmärken, ett hårspänne eller luktsudd. Det spelade väl ingen roll? Sen ut och härja en stund. Alla var nöjda och glada.
Men nu, nu ska barnen aktiveras för det kan man tydligen inte göra själv. Skolor lägger sig i vilka man måste bjuda på sitt kalas (kul om någon unge blir mobbad av någon annan unge och sen måste bjuda sin mobbare på sitt kalas) Det ska vara stort och påkostat. Viktigast är att det är en bra aktivitet. Men har barn ingen fantasi längre? Jag kommer inte ihåg att föräldrarna fick lov att underhålla oss på kalasen. Det är klart att de var med och de höll väl i fiskdammar och sånt om man hade det, men sen gick vi ut och hoppade i vattenspridaren eller vad vi nu gjorde.
Förstår hur mobbade mina barn skulle bli om jag hade haft några. Deras barnkalas skulle bestå av hembakad tårta och sen skulle de få leka. De skulle få vanliga hederliga leksaker och pyssel som tränar hjärnan, typ lägga pussel. Inte bara massa maskiner eller leksaker som har en färdig lösning redan. Vårt lego var små bitar i några olika färger. Det fanns inga färdiga slott och sånt, vi fick använda fantasin själva. Det behövs inte idag när allt är färdigförpackat.
Vi byggde käpphästar själva, med man av garn. Vi gjorde egna skitfula klippdockor men vi hade lika roligt för det. Klart vi hade leksaker i överflöd, men de var inte färdigförpackade som de är idag. Man fick själv komma på storyn. Snart behöver väl inte ungarna vara utomhus alls. De kan få ett spel som simulerar att åka cykel, hoppa hopprep framför tv-spel och spela tennis med datorn. Fantasi? Vad är det?
Läste i metro om en kille som inte kunde gå på barnkalas och hans föräldrar fick då en faktura på 200 kr från kalasordnande mamman för att killen uteblev.
http://www.metro.se/nyheter/alex-5-kom-inte-pa-kompisens-kalas-da-fick-hans-foraldrar-en-faktura/EVHoas!1Pfn48i4xJPWE/
Samtidigt läser man i AF att barnkalasen nu blir dyrare och dyrare för nu duger inte lite saft och tårta längre, nej nu ska man till lekland eller andra ställen som anordnar saker.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article20101976.ab
När jag var liten var barnkalasen hembakad jordgubbstårta, godis/glass och ungarna roade sig själva med lekar. Ibland kanske man hyrde någon film eller nåt (jag fyller ju på sommaren så vi var ute och lekte). Det fanns inga regler för vem man var tvungen att bjuda på kalaset, utan man bjöd sina kompisar. Jag är uppvuxen i en liten by utanför en liten håla typ så det blev väl i stort sett hela klassen, men inte bjöd man de man inte lekte med på fritiden. Det var inga diskussioner om sånt, inte som jag vet om i alla fall.
Presenterna var några fina bokmärken, ett hårspänne eller luktsudd. Det spelade väl ingen roll? Sen ut och härja en stund. Alla var nöjda och glada.
Men nu, nu ska barnen aktiveras för det kan man tydligen inte göra själv. Skolor lägger sig i vilka man måste bjuda på sitt kalas (kul om någon unge blir mobbad av någon annan unge och sen måste bjuda sin mobbare på sitt kalas) Det ska vara stort och påkostat. Viktigast är att det är en bra aktivitet. Men har barn ingen fantasi längre? Jag kommer inte ihåg att föräldrarna fick lov att underhålla oss på kalasen. Det är klart att de var med och de höll väl i fiskdammar och sånt om man hade det, men sen gick vi ut och hoppade i vattenspridaren eller vad vi nu gjorde.
Förstår hur mobbade mina barn skulle bli om jag hade haft några. Deras barnkalas skulle bestå av hembakad tårta och sen skulle de få leka. De skulle få vanliga hederliga leksaker och pyssel som tränar hjärnan, typ lägga pussel. Inte bara massa maskiner eller leksaker som har en färdig lösning redan. Vårt lego var små bitar i några olika färger. Det fanns inga färdiga slott och sånt, vi fick använda fantasin själva. Det behövs inte idag när allt är färdigförpackat.
Vi byggde käpphästar själva, med man av garn. Vi gjorde egna skitfula klippdockor men vi hade lika roligt för det. Klart vi hade leksaker i överflöd, men de var inte färdigförpackade som de är idag. Man fick själv komma på storyn. Snart behöver väl inte ungarna vara utomhus alls. De kan få ett spel som simulerar att åka cykel, hoppa hopprep framför tv-spel och spela tennis med datorn. Fantasi? Vad är det?
lördag 17 januari 2015
Saknar det som var..då.. plus bonus: forskning på hur man plockar i diskmaskin
Läste Karins blogg lite. Är så glad att det går så himla bra för henne. Hon är verkligen en människa med driv och jag tror att hon kan gå precis hur långt som helst så länge hon kommer ihåg att ta hand om sig själv lite också.
Hursomhelst, tänkte på hur det var när hon bodde på gården. Saknar den tiden faktiskt. Alltid ridsällskap eftersom hon typ bodde i stallet. Man kunde följa med och kolla hennes upptåg. Sen hittade vi på mer saker på gården, kollade film sent, spelade spel, åkte släde och grejade. Man kände sig som en i gänget liksom. Det var mys på hög nivå. Jag saknar det massor. Men saker ändras ju, Karin flyttade, jag sitter i en skitperiod med måendet, gården hamnade i ett nytt läge. Så saker förändras helt enkelt. Men minnena finns ju kvar iaf.
Samma med Virre och pusslandet jag pratade om. Det var också en härlig tid, eller hela den tiden när jag hängde mycket i hennes stall.
Det är väl lite så livet är. Folk kommer och går, saker händer, mående förändras, tillgången på tid förändras och relationer förändras. Ibland till det bättre och ibland till det sämre. Jag saknar i alla fall de mysiga tiderna. Jag skyller inte på någon annan, jag har ju inte haft ork att engagera mig heller. Dumt egentligen. Jag saknar den tiden massor, då jag kände tillhörighet. Jag saknar Eldas massor också, ibland så det är jobbigt. Och vad gör jag åt det? Sitter och funderar bara. Dumt!
Något mer som är dumt: Forskare har kommit fram till att vi plockar i våra diskmaskiner fel för att få optimal verkar. AF har som tur är en film på hur man åtgärdar problemet. Så varsågod:
http://tv.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/pryl/article63467.ab
Hursomhelst, tänkte på hur det var när hon bodde på gården. Saknar den tiden faktiskt. Alltid ridsällskap eftersom hon typ bodde i stallet. Man kunde följa med och kolla hennes upptåg. Sen hittade vi på mer saker på gården, kollade film sent, spelade spel, åkte släde och grejade. Man kände sig som en i gänget liksom. Det var mys på hög nivå. Jag saknar det massor. Men saker ändras ju, Karin flyttade, jag sitter i en skitperiod med måendet, gården hamnade i ett nytt läge. Så saker förändras helt enkelt. Men minnena finns ju kvar iaf.
Samma med Virre och pusslandet jag pratade om. Det var också en härlig tid, eller hela den tiden när jag hängde mycket i hennes stall.
Det är väl lite så livet är. Folk kommer och går, saker händer, mående förändras, tillgången på tid förändras och relationer förändras. Ibland till det bättre och ibland till det sämre. Jag saknar i alla fall de mysiga tiderna. Jag skyller inte på någon annan, jag har ju inte haft ork att engagera mig heller. Dumt egentligen. Jag saknar den tiden massor, då jag kände tillhörighet. Jag saknar Eldas massor också, ibland så det är jobbigt. Och vad gör jag åt det? Sitter och funderar bara. Dumt!
Något mer som är dumt: Forskare har kommit fram till att vi plockar i våra diskmaskiner fel för att få optimal verkar. AF har som tur är en film på hur man åtgärdar problemet. Så varsågod:
http://tv.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/pryl/article63467.ab
fredag 16 januari 2015
torsdag 15 januari 2015
Nagelfolie
Jag testade göra nagelfolie igen. Det är lite knepigt, men väldigt värt det. Jag har hittat bästa limmet: märket Kami. Så lättjobbat. Torkar ganska snabbt, men inte FÖR snabbt.
Översta bilden föreställer nagellacket jag hade underst: Lóreal 612. Måla först underlack, sen två lager färg. Jag gillar faktiskt inte LÓrelal så mycket, tycker de är lite för genomskinliga men som underlack såhär så funkar de. Låt sen nagellacket torka ORDENTLIGT. Annars kan du dra med nagellack och allt när du pysslar med folien.
Sen målar du på limmet. Ett tunt lager och försök att inte få klumpar eller tjockare partier. Det här limmet torkar på 2 minuter ungefär. Man måste vänta en stund, tar du på folien direkt blir det bara en kletig röra, väntar man för länge är det för torrt. När det gått 2-3 minuter är det lagom kladdigt så folien fastnar. Lägg folien med ofärgade sidan mot nageln, tryck ner överallt. Jag brukar använda en tops. Försök att undvika skrynklor, vilket jag inte behärskar ännu. Gnugga en liten stund och du ser att överlagret börjar lossna, lite som vattentatueringar när man var liten. Dra försiktigt loss överlagret och du har folie på naglarna. Man behöver inte göra hela nageln, du kan klicka lim lite hur som helst. Får du tomma partier där inte folien fastnat kan du ta på lim där igen och fylla på.
På bilden under är folien på.
Största bekymret är överlack. Det finns inget överlack idag som funkar klockrent så man får testa sig fram. En del överlack gör att folien spricker, mitt största problem är att lacket löser upp färgen på folien. Den här gången testade jag att måla ett tunt lager trälim på folien, lät det torka helt ordentligt och sen ett vanligt överlack överst. Det blev ganska okej. Färgen blev lite ljusare och hologramdelarna blir lite sämre, men okej ändå. Man kan såklart ha utan överlack men då kommer folien försvinna på en dag. Men ska man tex på fest på kvällen och gör sig fin bara för det så funkar det ju, man får vara lite försiktig bara eller mycket försiktig. Jag ska fortsätta experimentera med överlack så får vi se. Man ska INTE ta snabbtorkande överlack. Det krymper folien.
Understa bilden är färdiga resultatet. Rätt okej ändå.
Till nåt helt annat: Jag har köpt världens bästa grej till min mobil. När man laddar mobilen är jag alltid lite orolig för att luckan ska ge upp. Man öppnar den ju rätt ofta. Nåväl, min nya mobil har magnetgrejer på utsidan som man också kan ladda genom (den har vanlig lucka också). Men då sätter man en magnetgrej på laddsladden och sen sätter magnet mot magnet så laddas den så. Inga öppna luckor någonstans. Man får tyvärr inte med magnetladdare när man köper telefonen (dumt) men är billiga på Ebay. Man kan också köpa ett ställ så man bara ställer i mobilen så laddar den med magnet. Eftersom jag alltid har skal på min så funkar det inte så bra dock, men skalen har hål för magnetgrejen så det funkar super!
Finns såklart hela sladdar men jag köpte bara en sånhär lös plupp att sätta på sladden. Eller jag köpte två så kan jag ha en i bilen också. Kostar 30 kr på Ebay. Skitsmart!
onsdag 14 januari 2015
Avhuggna penisar och stuvade makaroner
Japp dagens blandning *s*
Jag läste i AF om en man som hade en affär och frugan hittade sms:en. Hon smög därför in i sovrummet när han sov och klippte av hans penis med en sax. Mannen hamnade på sjukhus och de kunde återställa hans könsorgan. Då klev frugan in på rummet och skar av penisen igen och sen slängde hon ut den genom fönstret. Den kunde inte hittas igen så mannen får klara sig utan sin lille vän.
Ja så kan det gå. Väldigt envis fru hade han också.
Sen gjorde jag stuvade makaroner idag. Det har jag inte ätit på flera år tror jag, så gott! Jag gjorde på enkla sättet: kokade i mjölk. Om någon nu kunde komma och diska grytan så vore det finfint för det lär vara fastbränd mjölk kvar där i en halv evighet.
Jag läste i AF om en man som hade en affär och frugan hittade sms:en. Hon smög därför in i sovrummet när han sov och klippte av hans penis med en sax. Mannen hamnade på sjukhus och de kunde återställa hans könsorgan. Då klev frugan in på rummet och skar av penisen igen och sen slängde hon ut den genom fönstret. Den kunde inte hittas igen så mannen får klara sig utan sin lille vän.
Ja så kan det gå. Väldigt envis fru hade han också.
Sen gjorde jag stuvade makaroner idag. Det har jag inte ätit på flera år tror jag, så gott! Jag gjorde på enkla sättet: kokade i mjölk. Om någon nu kunde komma och diska grytan så vore det finfint för det lär vara fastbränd mjölk kvar där i en halv evighet.
måndag 12 januari 2015
Pussel!
Jag älskar att lägga pussel. Tycker det är avslappnande på något sätt. För några år sen hade jag och Virre galet pusselmaraton när hon skulle sälja några pussel och ville kolla så alla bitar var med. Vi satt flera dagar, långt in på nätterna och det var så jäkla roligt!
Nu har ju jag 3 knäppa katter i huset så pussel känns inte lämpligt. Jag vill inte leta pusselbitar i hela huset. Till min stora lycka har jag hittat pussel-appar som funkar finfint. De funkar på telefonen men lite bättre på surfplattan bara för att det blir lite större. Så nu pusslas det för fullt.
I övrigt händer inte så mycket. Noll sömn, noll motivation. Det får vara så just nu helt enkelt. Jag stressar på mig själv med alla mål och drömmar jag har för året, men så insåg jag att jag har ett helt år på mig. Allt behöver inte ske första månaden. Så jag släppte lite av pressen. Sömnmedicinen funkar, dock alldeles för bra. Jag sover hur länge som helst och är zombie dagen efter. Min läkare vill inte ge insomningstabletter, vilket är vad jag behöver, men kanske blir det bättre med tiden. Vi får se.
Jag vill komma igång att rida igen. Nu blir inte Eldas "min" längre utan vi blir 3 personer som delar. Det känns både bra och trist, bra för att han hålls igång när jag inte orkar och jag behöver inte känna press på massa dagar i veckan. Trist för att man får mindre utrymme till planering och sånt. Jag har delat häst förr och i vissa fall har det gått finfint, i vissa fall uselt. Jag hade ridit en häst i flera år utan problem, sen började jag dela den med en annan. Den andra personen tyckte busridning var härligt så den stabila hästen lärde sig massa olater som att bocka och fjanta sig. Den andra personen skrattade ju bara och provocerade fram beteendet för det var kul. Jag var inte lika imponerad. Jag gillar inte att inte ha kontroll och en bockande häst är inte kontroll. Nu kommer ju inte de här två ryttarna lära Eldas att bocka och fjanta sig såklart. Men det är dubbla känslor. Vi får se hur det går.
En annan tråkig sak är att Eldas är enda ridhästen kvar för de "vuxna" vilket innebär noll ridsällskap. Felicia kanske vågar sig ut med bara mig som sällskap och någon kanske kan köra Harona ibland. Mest önskar jag att Ella blir pepp på ny foderhäst framåt våren så man kan ha sällskap. Men ett steg i taget, jag ska ju komma iväg först också.
Hundarna mår bra. Jag måste fixa ny tid för ultraljud till Zaxon och se så inte mjälten förändrats mer än sist. Jag börjar fundera på om hans hörsel kanske blir lite sämre. Fast det kanske bara är selektivt. Vädret verkar ju vara schizofrent. Ena dagen så mycket snö så jag knappt får upp ytterdörren, nästa dag barmark. Idag har vi snö, imorgon kanske det är grönt igen.
Aja, pussla mera!
Nu har ju jag 3 knäppa katter i huset så pussel känns inte lämpligt. Jag vill inte leta pusselbitar i hela huset. Till min stora lycka har jag hittat pussel-appar som funkar finfint. De funkar på telefonen men lite bättre på surfplattan bara för att det blir lite större. Så nu pusslas det för fullt.
I övrigt händer inte så mycket. Noll sömn, noll motivation. Det får vara så just nu helt enkelt. Jag stressar på mig själv med alla mål och drömmar jag har för året, men så insåg jag att jag har ett helt år på mig. Allt behöver inte ske första månaden. Så jag släppte lite av pressen. Sömnmedicinen funkar, dock alldeles för bra. Jag sover hur länge som helst och är zombie dagen efter. Min läkare vill inte ge insomningstabletter, vilket är vad jag behöver, men kanske blir det bättre med tiden. Vi får se.
Jag vill komma igång att rida igen. Nu blir inte Eldas "min" längre utan vi blir 3 personer som delar. Det känns både bra och trist, bra för att han hålls igång när jag inte orkar och jag behöver inte känna press på massa dagar i veckan. Trist för att man får mindre utrymme till planering och sånt. Jag har delat häst förr och i vissa fall har det gått finfint, i vissa fall uselt. Jag hade ridit en häst i flera år utan problem, sen började jag dela den med en annan. Den andra personen tyckte busridning var härligt så den stabila hästen lärde sig massa olater som att bocka och fjanta sig. Den andra personen skrattade ju bara och provocerade fram beteendet för det var kul. Jag var inte lika imponerad. Jag gillar inte att inte ha kontroll och en bockande häst är inte kontroll. Nu kommer ju inte de här två ryttarna lära Eldas att bocka och fjanta sig såklart. Men det är dubbla känslor. Vi får se hur det går.
En annan tråkig sak är att Eldas är enda ridhästen kvar för de "vuxna" vilket innebär noll ridsällskap. Felicia kanske vågar sig ut med bara mig som sällskap och någon kanske kan köra Harona ibland. Mest önskar jag att Ella blir pepp på ny foderhäst framåt våren så man kan ha sällskap. Men ett steg i taget, jag ska ju komma iväg först också.
Hundarna mår bra. Jag måste fixa ny tid för ultraljud till Zaxon och se så inte mjälten förändrats mer än sist. Jag börjar fundera på om hans hörsel kanske blir lite sämre. Fast det kanske bara är selektivt. Vädret verkar ju vara schizofrent. Ena dagen så mycket snö så jag knappt får upp ytterdörren, nästa dag barmark. Idag har vi snö, imorgon kanske det är grönt igen.
Aja, pussla mera!
onsdag 7 januari 2015
Strumpor till hunden
Det är inte lätt att vara Pixiehund å vintern. Hon fryser så himla mycket om tassarna. Hon står på tre tassar och skakar. Jag har testat några olika varianter av skor men dom flyger av. Nu testar jag dom här, De är mer som en tjock gummiballong som man trär på. Får se om de lyckas sitta kvar när hon skuttar iväg.
För övrigt är jag nöjd med nya telefonen. Den är väldigt lik min förra men inte så trött och tjurig. Får väl se hur länge det dröjer innan den här blir gubbtrött. Mobiler håller inte direkt länge nu för tiden, jag har haft min "gamla" i 2 år bara och den låser sig redan, kraschar och vägrar släppa fram samtal ibland.
tisdag 6 januari 2015
Hur känsliga är ni på de vibbar folk sänder ut?
Jag är väldigt känslig, ibland överkänslig och tolkar nog in saker som inte finns där. En del människor känner ju inte av något alls utan klampar på oberoende av omgivningen. Jag är känslig på om någon verkar sur och irriterad, om något känns "fel" osv. När exet ljög för mig visste jag det direkt, jag kunde känna att något inte stämde.
I dagens läge med all elektronik är det svårare. Det skrivna ordet är svårtolkat. Jag har en vän som alltid avslutar/svarar med bara "ok". Nu har jag lärt mig att det är så hon svarar, även om det är positivt, men känner man inte personen är just "ok" ett surt svar. Korthugget och tjurigt. Likadant med folk som svarar enbart svaret på en fråga, inget mer. T.ex. om man frågar
-När är träningen i morgon?
- Som svar får man "kl 17"
Det låter tjurigt och surt, som att något är fel. Ett gladare svar är
- Kl 17, ses då!
Inget svar är ju fel men man tolkar skrift olika. Sen beror det som sagt på hur folk skriver. Som min vän som alltid svarar kort och koncist, med henne har jag lärt mig det. Då ligger inget bakom. Har man någon som alltid brukar skriva glatt och avsluta trevligt och den helt plötsligt svarar korthugget, så undrar man vad som är fel. Inget behöver kanske vara fel, kan ju vara så att man svarade mitt i ett läge där man behövde bli klar snabbt, men det är just problemet med den nya tekniken, det är svårtolkat.
Facebook/Instagram och allt ger ju också problem med tolkning. Säg att man hat en bekant som alltid gillar dina statusuppdateringar, sen slutar den tvärt. Den gillar inte ens "god jul", "gott nytt år". Ja då tror jag något hänt, vi är ovänner, personen är missnöjd över något.
Har man vänner som bara ger feedback ibland så bryr man sig ju inte, jag har vänner som i stort sett aldrig ger feedback och där bryr man sig inte heller. De är såna. Men när någon bryter mönstret, slutar vara uppmuntrande eller slutar ens visa att man finns, ja då undrar jag vad som är fel. Det är väl när någon bryter mönster helt enkelt som man reagerar.
Men det är svårt för det kan ju bero på något helt annat än det man tolkar in.
Det är självklart enklare att tolka människor direkt, även om det kan bli fel där också. Man kan ibland verka sur på en person, men sanningen är att det hänt något under dagen, eller man mår dåligt just då, eller man är stressad. Jag har en vän som kan bli ganska tjurig när hon blir stressad eller nervös, men återigen så vet jag ju det så jag tar det inte personligt. Det är personens sätt att hantera situationen.
Själv blir jag tyst i vissa lägen. När jag mår dåligt försvinner jag och slutar svara folk. Det handlar enbart om måendet och inte om människorna. Är jag t.ex. i stallet och är tyst och drar mig undan så mår jag nog inte så bra.
Sen kan jag vara irriterad, då orkar jag inte riktigt hantera människor. Skillnaden man ser då är nog kroppsspråket, jag blir liksom "korthuggen" om ni fattar. Borstar effektivt, snabbt. Drar igen dörrar, vänder mig snabbt, man blir ryckig. Mår jag dåligt är jag som en försiktig mus.
Sen kan jag bli nervös/stressad. Då blir jag också tyst. Är jag nervös är jag upptagen med att svälja och inte kräkas av nervositet typ. Jag blir tyst, mår illa och klarar inte av att saker går snett. Jag reagerar då med att bryta ihop och vilja gråta, inte genom att skrika och gapa. Så är jag vit i ansiktet och tyst så är jag nervös.
Såna saker lär man sig när man lär känna mig. För någon som inte känner mig kan jag framstå som en otrevlig jävel fast jag bara är nervös. Så det är svårt att tolka människor.
Sen finns det ju de som tolkar människor men inte gör något åt det, andra har behovet att prata ut. Jag vill nog hellre veta om någon är arg eller ledsen på mig, då kan jag göra något åt det. Jag kan be om ursäkt eller försöka ändra beteendet. Men om jag ska klaga på de som hellre går runt och tjurar så vore det som att kasta sten i glashus. Jag har varit enormt, enormt långsint. När jag blev sur innebar det att jag inte pratade med personen på en vecka. Vår familj är lite uppdelad. Mamma och syrran blir förbannade, exploderar och sen är det klart. Jag och pappa blir sura och irriterade, går runt och ger folk onda ögat ett tag och sen är det klart. Det gjorde ju att när jag och syrran blev ovänner så gapade hon, sen 10 minuter senare kom hon och bad om ursäkt och tyckte alls var bra. Jag däremot tog hennes påhopp utan att skrika tillbaka men godtog inte hennes ursäkt utan var sur i en vecka. Jag har blivit bättre i alla fall. Man sårar sig själv om man ska gå runt och vara sur i en vecka. Men ibland blir jag fortfarande långsint förstås. Vissa saker ligger ju i personligheten.
Nåja, hur är ni? Är ni känsliga och analyserar människor eller går ni på i livet och antar att folk helt enkelt säger till om något är fel?
Till nåt heeelt annat. Jag fick min telefon igår. Woohoo! Det gick snabbt! Dessvärre kan jag inte använda den än för den har annat simkort än min nuvarande telefon, en mindre storlek. Så jag väntar på simkortet (kommer ha samma nummer) sen kan jag leka med den. Den är lite, lite mindre än nuvarande, inte mycket. Den har lite större skärm, eller ja ytan används på bättre sätt. Den är fiiin =) Jag beställde en vit för att jag alltid har skal eller väska. Skalen är ofta genomskinliga på sidorna och då funkar vitt bäst tycker jag. Om man har tex en röd telefon och ett cerise skal så blir det inte så överdrivet vackert. Efetsom jag alltid har skal behöver man inte direkt oroa sig för att den ska bli skitig. Telefonen är vatten-och dammtät vilket ju är bra om den ska med ut på äventyr. Hoppas simkortet kommer snart bara.
I dagens läge med all elektronik är det svårare. Det skrivna ordet är svårtolkat. Jag har en vän som alltid avslutar/svarar med bara "ok". Nu har jag lärt mig att det är så hon svarar, även om det är positivt, men känner man inte personen är just "ok" ett surt svar. Korthugget och tjurigt. Likadant med folk som svarar enbart svaret på en fråga, inget mer. T.ex. om man frågar
-När är träningen i morgon?
- Som svar får man "kl 17"
Det låter tjurigt och surt, som att något är fel. Ett gladare svar är
- Kl 17, ses då!
Inget svar är ju fel men man tolkar skrift olika. Sen beror det som sagt på hur folk skriver. Som min vän som alltid svarar kort och koncist, med henne har jag lärt mig det. Då ligger inget bakom. Har man någon som alltid brukar skriva glatt och avsluta trevligt och den helt plötsligt svarar korthugget, så undrar man vad som är fel. Inget behöver kanske vara fel, kan ju vara så att man svarade mitt i ett läge där man behövde bli klar snabbt, men det är just problemet med den nya tekniken, det är svårtolkat.
Facebook/Instagram och allt ger ju också problem med tolkning. Säg att man hat en bekant som alltid gillar dina statusuppdateringar, sen slutar den tvärt. Den gillar inte ens "god jul", "gott nytt år". Ja då tror jag något hänt, vi är ovänner, personen är missnöjd över något.
Har man vänner som bara ger feedback ibland så bryr man sig ju inte, jag har vänner som i stort sett aldrig ger feedback och där bryr man sig inte heller. De är såna. Men när någon bryter mönstret, slutar vara uppmuntrande eller slutar ens visa att man finns, ja då undrar jag vad som är fel. Det är väl när någon bryter mönster helt enkelt som man reagerar.
Men det är svårt för det kan ju bero på något helt annat än det man tolkar in.
Det är självklart enklare att tolka människor direkt, även om det kan bli fel där också. Man kan ibland verka sur på en person, men sanningen är att det hänt något under dagen, eller man mår dåligt just då, eller man är stressad. Jag har en vän som kan bli ganska tjurig när hon blir stressad eller nervös, men återigen så vet jag ju det så jag tar det inte personligt. Det är personens sätt att hantera situationen.
Själv blir jag tyst i vissa lägen. När jag mår dåligt försvinner jag och slutar svara folk. Det handlar enbart om måendet och inte om människorna. Är jag t.ex. i stallet och är tyst och drar mig undan så mår jag nog inte så bra.
Sen kan jag vara irriterad, då orkar jag inte riktigt hantera människor. Skillnaden man ser då är nog kroppsspråket, jag blir liksom "korthuggen" om ni fattar. Borstar effektivt, snabbt. Drar igen dörrar, vänder mig snabbt, man blir ryckig. Mår jag dåligt är jag som en försiktig mus.
Sen kan jag bli nervös/stressad. Då blir jag också tyst. Är jag nervös är jag upptagen med att svälja och inte kräkas av nervositet typ. Jag blir tyst, mår illa och klarar inte av att saker går snett. Jag reagerar då med att bryta ihop och vilja gråta, inte genom att skrika och gapa. Så är jag vit i ansiktet och tyst så är jag nervös.
Såna saker lär man sig när man lär känna mig. För någon som inte känner mig kan jag framstå som en otrevlig jävel fast jag bara är nervös. Så det är svårt att tolka människor.
Sen finns det ju de som tolkar människor men inte gör något åt det, andra har behovet att prata ut. Jag vill nog hellre veta om någon är arg eller ledsen på mig, då kan jag göra något åt det. Jag kan be om ursäkt eller försöka ändra beteendet. Men om jag ska klaga på de som hellre går runt och tjurar så vore det som att kasta sten i glashus. Jag har varit enormt, enormt långsint. När jag blev sur innebar det att jag inte pratade med personen på en vecka. Vår familj är lite uppdelad. Mamma och syrran blir förbannade, exploderar och sen är det klart. Jag och pappa blir sura och irriterade, går runt och ger folk onda ögat ett tag och sen är det klart. Det gjorde ju att när jag och syrran blev ovänner så gapade hon, sen 10 minuter senare kom hon och bad om ursäkt och tyckte alls var bra. Jag däremot tog hennes påhopp utan att skrika tillbaka men godtog inte hennes ursäkt utan var sur i en vecka. Jag har blivit bättre i alla fall. Man sårar sig själv om man ska gå runt och vara sur i en vecka. Men ibland blir jag fortfarande långsint förstås. Vissa saker ligger ju i personligheten.
Nåja, hur är ni? Är ni känsliga och analyserar människor eller går ni på i livet och antar att folk helt enkelt säger till om något är fel?
Till nåt heeelt annat. Jag fick min telefon igår. Woohoo! Det gick snabbt! Dessvärre kan jag inte använda den än för den har annat simkort än min nuvarande telefon, en mindre storlek. Så jag väntar på simkortet (kommer ha samma nummer) sen kan jag leka med den. Den är lite, lite mindre än nuvarande, inte mycket. Den har lite större skärm, eller ja ytan används på bättre sätt. Den är fiiin =) Jag beställde en vit för att jag alltid har skal eller väska. Skalen är ofta genomskinliga på sidorna och då funkar vitt bäst tycker jag. Om man har tex en röd telefon och ett cerise skal så blir det inte så överdrivet vackert. Efetsom jag alltid har skal behöver man inte direkt oroa sig för att den ska bli skitig. Telefonen är vatten-och dammtät vilket ju är bra om den ska med ut på äventyr. Hoppas simkortet kommer snart bara.
söndag 4 januari 2015
Mitt nya tv-serieknark
Jag har hittat "Dance moms" på min streamingsite. Åh herrejisses jag borde nog kanske hållit mig borta. Jag fastnade ju i "Toddlers & Tiaras" först, som handlade om skönhetstävlingar för barn, helt sjukt. Den här serien handlar om barn som dansar för en stor dansstudio. De är mellan 6-12 år. Herregud säger jag bara! Dessa stackars barn går i skolan hela dagen, sen dansar från 15.30 till 21, varje dag. Helger kan de dansa 7-8 timmar om dagen, de dagar de inte är iväg på tävling. Alltså, det kan inte vara sunt någonstans. Ja jag förstår att man satsar på en karriär, man vill bli bäst, men vafasen! De här barnen kommer antagligen titta tillbaka på sin barndom med sorg sen. Allt de missade, vänner, skolaktiviteter, slappa söndagar. Den ena tjejen, hon som är 6, hon sa att hon ju inte vill bli stjärna, hon sitter hellre hemma i soffan och äter chips. Ni vet sådär som man är i den åldern.
Dansläraren är helt vidrig också. Jäkligt duktig såklart, har tagit fram stjärnor till broadway, men fyfan så jäkla elak! Hon skriker till barnen, kritiserar precis allt. Ja man ska peta och korrigera, men man behöver inte trycka ner dom totalt för det. De kan vinna tävling och ändå få massa skit. Sen har hon favoriter, jäkligt tydligt också. Den näst duktigaste, hon verkar vara en så himla rar tjej och hon är verkligen skitduktig, men hon får alltid skit. När hon vinner får hon en klapp på huvudet typ men när favoriten, som också är duktigast, vinner så blir det översvällande beröm från läraren. Man ser verkligen hur de här tjejerna kryper runt och gör ALLT för att få danslärarens godkännande. Stackars barn!
Sen har vi mammorna då.. ja herregud. Det är så mycket drama. De är missnöjda, de är avundsjuka. De skäller på dansläraren när hon behandlar barnen illa (vilket jag applåderar men som bara leder till drama) de gnäller om att saker är orättvisa, de gnäller på barnens klädsel, på dansen och varandra. De bara pratar skit, de pratar skit om varandras barn och hugger varandra i ryggen. När det blir konflikter med en mamma går det ut över barnen, då kan strykas från en solodans p.g.a. dansläraren och en mamma har en konflikt.
Barnen har inte konflikter sinsemellan. De bråkar inte med dansläraren men blir ledsna förstås när de får massa skit. De är så himla, himla duktiga också. De dansar sig igenom smärtor och elände, får bara skit men kommer tillbaka till träning åter och åter igen. Lite som en slagen hund som kryper tillbaka till sin ägare för att få kärlek.
Jag vet inte varför jag tittar egentligen. Lite för att barnen är jäkligt duktiga och man vill se dom vinna såklart, men jag sitter ju och blir ledsen och arg samtidigt. Kanske är det som en bilolycka, man kan inte titta bort? Jag sitter och "åhhh":ar och "awww"ar högt när de blir ledsna. Jag svär när de blir behandlade som skit. Samtidigt är det väl såhär det går till inom professionella kretsar, lite oberoende av sport? Hocketränare som svär över sina spelare, unga gymnaster som skickas på läger där de inte gör annat än tränar och pressas. De som inte håller ut och har vad som krävs de sorteras ut på vägen. Barnen i serien är ju barn som kan bli nåt, annars hade de petats.
Men tränaren är inte bara dålig, ibland är det mammorna som står i vägen. Mammorna säger "hon kan inte, det är för svårt, för kort tid att träna, det går inte" framför barnen. Tränaren säger igen och igen att hon ju inte skulle låta dom tävla om hon inte trodde att hon kunde och så är det ju. Varför skulle hon riskera sitt namn och bli utskämd offentligt? Det gör hon ju inte. Så mammorna skulle behöva backa ibland de också. Framförallt borde väl alla undvika att ta upp bråk framför barnen. De vuxna står och skriker på varande och barnen gråter. Vidrigt!
Så.. ja.. vet inte om jag ska rekommendera serien eller be er hålla er undan. Det är ändå fint att se när barnen gör bra ifrån dig och de här barnen älskar ju dansen. Eller alla gör kanske inte det lika mycket. En del dansar nog mest för sina mammors skull, mammor som själva misslyckades. Men de flesta älskar det!
Har ni sett Sias video till låten Chandelier? Tjejen som dansar där är från serien.
Dansläraren är helt vidrig också. Jäkligt duktig såklart, har tagit fram stjärnor till broadway, men fyfan så jäkla elak! Hon skriker till barnen, kritiserar precis allt. Ja man ska peta och korrigera, men man behöver inte trycka ner dom totalt för det. De kan vinna tävling och ändå få massa skit. Sen har hon favoriter, jäkligt tydligt också. Den näst duktigaste, hon verkar vara en så himla rar tjej och hon är verkligen skitduktig, men hon får alltid skit. När hon vinner får hon en klapp på huvudet typ men när favoriten, som också är duktigast, vinner så blir det översvällande beröm från läraren. Man ser verkligen hur de här tjejerna kryper runt och gör ALLT för att få danslärarens godkännande. Stackars barn!
Sen har vi mammorna då.. ja herregud. Det är så mycket drama. De är missnöjda, de är avundsjuka. De skäller på dansläraren när hon behandlar barnen illa (vilket jag applåderar men som bara leder till drama) de gnäller om att saker är orättvisa, de gnäller på barnens klädsel, på dansen och varandra. De bara pratar skit, de pratar skit om varandras barn och hugger varandra i ryggen. När det blir konflikter med en mamma går det ut över barnen, då kan strykas från en solodans p.g.a. dansläraren och en mamma har en konflikt.
Barnen har inte konflikter sinsemellan. De bråkar inte med dansläraren men blir ledsna förstås när de får massa skit. De är så himla, himla duktiga också. De dansar sig igenom smärtor och elände, får bara skit men kommer tillbaka till träning åter och åter igen. Lite som en slagen hund som kryper tillbaka till sin ägare för att få kärlek.
Jag vet inte varför jag tittar egentligen. Lite för att barnen är jäkligt duktiga och man vill se dom vinna såklart, men jag sitter ju och blir ledsen och arg samtidigt. Kanske är det som en bilolycka, man kan inte titta bort? Jag sitter och "åhhh":ar och "awww"ar högt när de blir ledsna. Jag svär när de blir behandlade som skit. Samtidigt är det väl såhär det går till inom professionella kretsar, lite oberoende av sport? Hocketränare som svär över sina spelare, unga gymnaster som skickas på läger där de inte gör annat än tränar och pressas. De som inte håller ut och har vad som krävs de sorteras ut på vägen. Barnen i serien är ju barn som kan bli nåt, annars hade de petats.
Men tränaren är inte bara dålig, ibland är det mammorna som står i vägen. Mammorna säger "hon kan inte, det är för svårt, för kort tid att träna, det går inte" framför barnen. Tränaren säger igen och igen att hon ju inte skulle låta dom tävla om hon inte trodde att hon kunde och så är det ju. Varför skulle hon riskera sitt namn och bli utskämd offentligt? Det gör hon ju inte. Så mammorna skulle behöva backa ibland de också. Framförallt borde väl alla undvika att ta upp bråk framför barnen. De vuxna står och skriker på varande och barnen gråter. Vidrigt!
Så.. ja.. vet inte om jag ska rekommendera serien eller be er hålla er undan. Det är ändå fint att se när barnen gör bra ifrån dig och de här barnen älskar ju dansen. Eller alla gör kanske inte det lika mycket. En del dansar nog mest för sina mammors skull, mammor som själva misslyckades. Men de flesta älskar det!
Har ni sett Sias video till låten Chandelier? Tjejen som dansar där är från serien.
Nyårsmål och julskinkabonanza
Ja nytt år. Tidig januari och en tid då man skriver fel år på alla blanketter ett par veckor.
Idag skivade jag upp det sista av julskinkan. 1/3 hamnar i frysen i småbitar så jag kan ha i pastasåser, omeletter och sånt, resten fick hundar och katter dela på. Bebis, min korkade lilla katt, han hoppade så fint upp på kökspallen och inspekterade hur jag gjorde. Kan hända han fick lite bonusbitar då.
Jag vet inte om jag har skrivit nyårsplanerna? Eller målen, det jag siktar på. Jag gör inte direkt löften, då känner man sig så jävla värdelös när det går åt skogen, men planer kan man ju ha?
Så:
Jag tänker jobba mot att äta mer hälsosamt. Bort med dricka och godis och skit. Inte äta för att döva känslor. Ätstörningarna ska bort igen. Jag trodde jag hade det under kontroll, men ramlade dit igen. Jag vet att de går att hålla i schack lättare om jag sköter maten, om jag äter mina mål + mellanmål så man inte är panikhungrig med blodsockret i knähöjd. Jag har märkt att blodsockret krånglat massor på sistone, blir helt svimfärdig och darrig. Klart det blir så om man går på tomgång, sen öser på socker som försvinner lika fort. Jävla socker, kunde jag inte bara bli koffeinberoende istället? Dricka te hela dagarna?
Nåväl, mitt mål är inte att gå ner i vikt, även om jag hoppas det blir en positiv sidoeffekt. Jag ska försöka komma igång med bättre ätande för att orka mer, för att inte svimma av trötthet mitt på dagen.
Sen ska jag försöka bli mer aktiv. Tvinga mig mer helt enkelt. Det här låter nog elakt, det är inte mina känslor det handlar om, det är min sjukdom så ta inte åt er, men jag tycker det mesta är förjävla jobbigt och ser hinder i allt INNAN jag är där. Att åka till stallet: jobbigt, att träffa vänner;jobbigt, att åka hem till föräldrarna: jobbigt. Jag ser liksom bara byta om, kallt, eländigt, packa, köra bil... allt är jobbigt och jag vill inte. Sen när jag väl är där tycker jag ju det är roligt. Jag älskar Eldas, saknar honom som fan och den enda som står i vägen är jag. Sjukt va? Jag saknar vänner, fika, hänga med Virre på äventyr, hänga på Linnebergsgården.. jag saknar det. Återigen så är det bara jag som står i vägen. När jag är hemma hos föräldrarna vill jag knappt åka tillbaka hit, men innan jag ska åka är det skitjobbigt.
Så jag måste tvinga mig mer, vilket låter jättenegativt, men ta det inte så. Jag tycker om er, det är bara hjärnan som sätter hinder för allt.
Bli mer fysiskt aktiv också. Kommer jag igång i stallet så kommer lite motion på köpet, ska försöka lägga in lite motion däremellan. Gällande motionen så är jag lat helt enkelt. Jag tycker det är tråkigt och jobbigt. Jag är stor och har sämst kondis, då blir allt jävligt jobbigt. När jag gick på gymnasiet tränade jag step-up 3 gånger i veckan och jävlar vad tränad jag var. Hård rumpa, jag körde allt på de svåraste inställningarna, var t.o.m. med på en uppvisning. Då behövde jag inte släpa mig iväg, då blev jag nästan rastlös om jag inte kom iväg. Kände jag att vi tränat magen dåligt under passen lade jag mig och jobbade på det när jag kom hem. Jag har varit där, jag hoppas hitta dit igen. Jag njöt av smärtan i magmusklerna, njöt av att köra slut på benen så de darrade. Nu blir jag frusterad så fort jag blir lite svettig. Skäms inför folk också och tycker det är pinsamt. Men återigen, det enda i vägen är jag.
Så.. blir mer hälsosam, inte banta, bli mer aktiv. Det låter väl som okej mål? Få ordning p sömnen kanske? Sov inte i natt så sov mellan 11-17 idag. Blir sömnmedel ikväll så jag kommer rätt. Med fysisk aktivitet blir sömnen bättre. Jag har ju insett att jag älskar rooibus-te också. Det är rött te och innehåller inget koffein, perfekt på kvällen alltså. Rooibus chai är gudagott!
Arbetsträning, arbete och sånt kan jag inte sätta upp på listan eftersom det inte är jag som står i vägen, det är byråkratin och arbetsplatser vilja eller ovilja att ta emot folk. Det får bli ett önskemål.
I veckan ska jag till tandläkaren. Det är undersökning och eventuell utlämning av bettskena som gäller, beroende på om skenan hunnit komma. Inget som gör ont eller är obehagligt alltså.
Så det är det. Hoppas folk står ut med mig på resan.
Idag skivade jag upp det sista av julskinkan. 1/3 hamnar i frysen i småbitar så jag kan ha i pastasåser, omeletter och sånt, resten fick hundar och katter dela på. Bebis, min korkade lilla katt, han hoppade så fint upp på kökspallen och inspekterade hur jag gjorde. Kan hända han fick lite bonusbitar då.
Jag vet inte om jag har skrivit nyårsplanerna? Eller målen, det jag siktar på. Jag gör inte direkt löften, då känner man sig så jävla värdelös när det går åt skogen, men planer kan man ju ha?
Så:
Jag tänker jobba mot att äta mer hälsosamt. Bort med dricka och godis och skit. Inte äta för att döva känslor. Ätstörningarna ska bort igen. Jag trodde jag hade det under kontroll, men ramlade dit igen. Jag vet att de går att hålla i schack lättare om jag sköter maten, om jag äter mina mål + mellanmål så man inte är panikhungrig med blodsockret i knähöjd. Jag har märkt att blodsockret krånglat massor på sistone, blir helt svimfärdig och darrig. Klart det blir så om man går på tomgång, sen öser på socker som försvinner lika fort. Jävla socker, kunde jag inte bara bli koffeinberoende istället? Dricka te hela dagarna?
Nåväl, mitt mål är inte att gå ner i vikt, även om jag hoppas det blir en positiv sidoeffekt. Jag ska försöka komma igång med bättre ätande för att orka mer, för att inte svimma av trötthet mitt på dagen.
Sen ska jag försöka bli mer aktiv. Tvinga mig mer helt enkelt. Det här låter nog elakt, det är inte mina känslor det handlar om, det är min sjukdom så ta inte åt er, men jag tycker det mesta är förjävla jobbigt och ser hinder i allt INNAN jag är där. Att åka till stallet: jobbigt, att träffa vänner;jobbigt, att åka hem till föräldrarna: jobbigt. Jag ser liksom bara byta om, kallt, eländigt, packa, köra bil... allt är jobbigt och jag vill inte. Sen när jag väl är där tycker jag ju det är roligt. Jag älskar Eldas, saknar honom som fan och den enda som står i vägen är jag. Sjukt va? Jag saknar vänner, fika, hänga med Virre på äventyr, hänga på Linnebergsgården.. jag saknar det. Återigen så är det bara jag som står i vägen. När jag är hemma hos föräldrarna vill jag knappt åka tillbaka hit, men innan jag ska åka är det skitjobbigt.
Så jag måste tvinga mig mer, vilket låter jättenegativt, men ta det inte så. Jag tycker om er, det är bara hjärnan som sätter hinder för allt.
Bli mer fysiskt aktiv också. Kommer jag igång i stallet så kommer lite motion på köpet, ska försöka lägga in lite motion däremellan. Gällande motionen så är jag lat helt enkelt. Jag tycker det är tråkigt och jobbigt. Jag är stor och har sämst kondis, då blir allt jävligt jobbigt. När jag gick på gymnasiet tränade jag step-up 3 gånger i veckan och jävlar vad tränad jag var. Hård rumpa, jag körde allt på de svåraste inställningarna, var t.o.m. med på en uppvisning. Då behövde jag inte släpa mig iväg, då blev jag nästan rastlös om jag inte kom iväg. Kände jag att vi tränat magen dåligt under passen lade jag mig och jobbade på det när jag kom hem. Jag har varit där, jag hoppas hitta dit igen. Jag njöt av smärtan i magmusklerna, njöt av att köra slut på benen så de darrade. Nu blir jag frusterad så fort jag blir lite svettig. Skäms inför folk också och tycker det är pinsamt. Men återigen, det enda i vägen är jag.
Så.. blir mer hälsosam, inte banta, bli mer aktiv. Det låter väl som okej mål? Få ordning p sömnen kanske? Sov inte i natt så sov mellan 11-17 idag. Blir sömnmedel ikväll så jag kommer rätt. Med fysisk aktivitet blir sömnen bättre. Jag har ju insett att jag älskar rooibus-te också. Det är rött te och innehåller inget koffein, perfekt på kvällen alltså. Rooibus chai är gudagott!
Arbetsträning, arbete och sånt kan jag inte sätta upp på listan eftersom det inte är jag som står i vägen, det är byråkratin och arbetsplatser vilja eller ovilja att ta emot folk. Det får bli ett önskemål.
I veckan ska jag till tandläkaren. Det är undersökning och eventuell utlämning av bettskena som gäller, beroende på om skenan hunnit komma. Inget som gör ont eller är obehagligt alltså.
Så det är det. Hoppas folk står ut med mig på resan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)