Hur kan det få gå såhär långt i misär?

Läste Aftonbladet idag. En inspektion visade döda djur, misskötta djur och en tillvaro i total misär. En äldre kvinna bor själv på en gård med några får och katter. kor hittas döda, en del fortfarande fastbundna. Ett gäng får hittas döda, de som fortfarande lever får avlivas omedelbart. I hemmet ligger döda katter helt öppet och de som lever är i dåligt skick.

Ladan är fylld av avföring, på vissa ställen ända upp till fönstren. Hemmet är täckt av kattbajs och urin, totalt täckt. Det ligger omkullvälta möbler, sopor och bara kaos.

Hur kan en människa få leva så? Förfallet lär ha pågått en tid, sådär blir det ju inte på några veckor. Jo jag förstår rent praktiskt hur det blir så, kvinnan är antagligen psykiskt sjuk och väldigt ensam. Det jag tycker är så sorgligt är att människor är så isolerade så att det kan gå såhär långt. För djurens del är det ännu vidrigare. Människan kan åtminstone påverka sin situation själv, det kan inte djuren. Kan ni tänka er att sitta fastbunden utan mat och vatten? Långsamt förtvina och samtidigt se dina kamrater, kanske familjemedlemmar, dö vid din sida? Inget hopp om förbättring, inget hopp om hjälp. Helt utelämnad och ensam. Många tror att djur inte har någon djupare tankeförmåga eller förståelse, jag tycker såna människor är trångsynta och mindre vetande. Jag är helt säker på att de där djuren visste vad som pågick. Klart de var medvetna om att kompisen bredvid var döende. Klart de märkte att det var kört för dom. Kanske hoppades dom att varje ljud innebar räddning i form av mat och vatten. Jag förstår inte. Tanken gör mig livrädd också. hur många fler ställen som det här finns det? Hur många levande individer, med hjärta och själ, finns det som exakt i detta nu drar sitt sista andetag i en förtvivlad väntan på räddning?

Människan borde ha haft några kontakter någonstans. Om inte med vänner och familj så med vårdinstanser. Kan ni tänka er hur hon måste ha luktat? Hur hon måste sett ut? Hur hon måste ha mått? Även om hennes beteende gör mig förbannad och jag helst vill ge henne en örfil så det aldrig slutar ringa i hennes öra så inser jag ju att hon är sjuk. Det blir inte såhär för att man är lat och slö. Hon bodde i det vidriga själv också.

Kontrasten mellan de där bilderna och synen av min lilla fraggelhund, sovandes med huvudet på en kudde här i soffan, är milsvid. Varför kan inte alla få ha en lugn och harmonisk tillvaro? Fylld med omtanke och kärlek? Det gör ont i hjärtat att tänka på att det är egentligen ren tur att mina djur är här, inne i värmen, istället för att ha hamnat hos en galning där de farit illa.