Ja jag fick lite ny kunskap häromdagen och det verkar inte riktigt kunna släppa taget om hjärnan. Så jag tror jag måste dela med mig, men vill ju inte att andra ska må dåligt så varning delas härmed ut. Det jag kommer skriva är inte mysigt. Inget man behöver ha kunskap om och det ger otrevliga bilder i huvudet.
Säkert att du vill läsa?
Verkligen säker?
Okej. Skyll dig själv.
Det händer att utterhanar våldtar sälungar, mördar dom och sen sparar kropparna ett par dagar för att fortsätta ha sex med.
Alltså.. sälbebisar... våldtas, sen dödas och sen våldtas igen, tills kroppen blir för äcklig. Utterhanar är fan vidriga varelser.
Det går till så att utterhanarna ger sig på sälungarna och drar med ut i vattnet. Där biter dom hårt i ansiktet, runt nosen och kroppen. Under tiden våldtar dom sälungen. Till slut dränker dom den. Då sparar dom på kroppen några dagar, vaktar den, och har sexuellt umgänge med liket.
Tydligen är det så att det främst är de "bra" hanarna som får para sig. Det leder till många frustrerade ynglingar som beter sig såhär. I de fallen en av dessa lyckas para sig med en utterhona kan det gå lika vilt till och honan blir mer eller mindre våldtagen.
Jag vet inte varför, av allt elände man läser om så fastnar det här, Stackars sälbebisar! Jag önskar att jag inte fått veta det. Det ironiska är att jag läste om det på en sida med en lista där folk nämnt saker de fått vetskap om som de helst inte hade velat veta. Det mesta var ju liksom lite roliga saker, som att jultomten inte finns och sånt. Men det där..usch.
Så nu kan ni också få hemska bilder i huvudet. Varsågod. Jag varnade er!
(och ja det är sant, var ju tvungen att googla sanningshalten och det är sant..tyvärr)
torsdag 30 juni 2016
onsdag 22 juni 2016
Midsommar.. och inga roliga planer alls. Smått ångest.
Varje år till midsommar får jag lite ångest över att jag typ aldrig har planer. Midsommar är dagen då man ska grilla med vänner, gärna vara onykter, och allt ska vara så jäkla härligt. Senaste åren har jag suttit ensam, vilket har känts okej just då men innan har jag alltid ångest. För varje plan jag hör, desto mer ökar ångesten.
I år tror jag ångesten är på topp för att jag känner mig lite låst. Kan säkert bjuda in mig någonstans.. men.. hundarna? Kan inte ta med Charlie vart som helst, kan inte lämna dom ensamma hur länge som helst. Många vänner är småbarnsföräldrar och ska göra sin familjegrej.Där kommer ångesten. Skulle kunna åka till hemtrakterna, där finns nog några som ska ha grillfest. Men återigen.. Charlie. Han är inte redo att lämnas ensam hos föräldrarna och jag kan inte ta med honom hur som helst, vart som helst. Han gör fortfarande utfall mot folk och är osäker. Eftersom har senaste tiden bott i missbrukarhem vet jag inte hur han reagerar på berusade människor. Och ärligt talat, vem vill ha med en hund på sitt kalas när den hunden kanske nafsar på nåt barn, eller biter någon vuxen? Om en berusad människa böjer sig över honom och ska klappa har jag ingen koll.
Jo jag skulle kunna lämna dom ett par timmar för att åka och käka, ja om jag stannar i stan. Inte om jag åker till hemtrakterna.
Så jag känner mig lite låst. Jag får ångest när jag ser alla andras planer och jag får ännu mer ångest inför frågan "vad ska du göra på midsommar"? Jag läste någonstans att många svenskar har midsommar som värsta tiden att vara ensam på. Till och med värre än jul. Det håller jag ju inte med om. Att sitta ensam på jul vore hemskt. Midsommar är mer.. man, jag, känner mig som en förlorare som inte har planer. Det blir så oerhört tydligt hur ensam jag egentligen är. Hur ensamt det kan vara at vara vuxen singel, inga barn, och majoriteten av bekanta har sin familj. Har sin grej. Däri ligger ångesten, att inte ha planer. För när dagen väl är här spelar det mig egentligen ingen större roll. Jag kan sitta hemma och kolla på film utan att må dåligt. Det är just att inte ha planer som är jobbigt. Att inse hur ensam jag är. Att inte få frågan och kunna tacka nej ens (vilket jag väl skulle få göra pga Charlie).
Så ja, midsommar är ångest ändra fram till midsommaraftons kväll. Då får man inte längre frågan. Då framstår man inte som en ensam förlorare. På midsommardagen när man slipper bakfyllan är man rätt nöjd över dagen. Livet stannar ju inte för att man inte har planer på midsommar, det gör bara lite ont i hjärtat.
I år tror jag ångesten är på topp för att jag känner mig lite låst. Kan säkert bjuda in mig någonstans.. men.. hundarna? Kan inte ta med Charlie vart som helst, kan inte lämna dom ensamma hur länge som helst. Många vänner är småbarnsföräldrar och ska göra sin familjegrej.Där kommer ångesten. Skulle kunna åka till hemtrakterna, där finns nog några som ska ha grillfest. Men återigen.. Charlie. Han är inte redo att lämnas ensam hos föräldrarna och jag kan inte ta med honom hur som helst, vart som helst. Han gör fortfarande utfall mot folk och är osäker. Eftersom har senaste tiden bott i missbrukarhem vet jag inte hur han reagerar på berusade människor. Och ärligt talat, vem vill ha med en hund på sitt kalas när den hunden kanske nafsar på nåt barn, eller biter någon vuxen? Om en berusad människa böjer sig över honom och ska klappa har jag ingen koll.
Jo jag skulle kunna lämna dom ett par timmar för att åka och käka, ja om jag stannar i stan. Inte om jag åker till hemtrakterna.
Så jag känner mig lite låst. Jag får ångest när jag ser alla andras planer och jag får ännu mer ångest inför frågan "vad ska du göra på midsommar"? Jag läste någonstans att många svenskar har midsommar som värsta tiden att vara ensam på. Till och med värre än jul. Det håller jag ju inte med om. Att sitta ensam på jul vore hemskt. Midsommar är mer.. man, jag, känner mig som en förlorare som inte har planer. Det blir så oerhört tydligt hur ensam jag egentligen är. Hur ensamt det kan vara at vara vuxen singel, inga barn, och majoriteten av bekanta har sin familj. Har sin grej. Däri ligger ångesten, att inte ha planer. För när dagen väl är här spelar det mig egentligen ingen större roll. Jag kan sitta hemma och kolla på film utan att må dåligt. Det är just att inte ha planer som är jobbigt. Att inse hur ensam jag är. Att inte få frågan och kunna tacka nej ens (vilket jag väl skulle få göra pga Charlie).
Så ja, midsommar är ångest ändra fram till midsommaraftons kväll. Då får man inte längre frågan. Då framstår man inte som en ensam förlorare. På midsommardagen när man slipper bakfyllan är man rätt nöjd över dagen. Livet stannar ju inte för att man inte har planer på midsommar, det gör bara lite ont i hjärtat.
söndag 19 juni 2016
Jag är oekonomisk, slösaktig och totalt förvirrad.. enligt mitt kylskåp
Jag blir SÅ trött på mig själv ibland. Jag tror att jag tar något slags rekord i att köpa hem saker som får slängas. Sen när jag ska ha nåt så kommer jag ihåg att, jo det har jag köpt. För flera veckor sen ja så det är gammalt. Då står jag där utan grejen jag ska ha "för det har jag ju hemma" plus kostnaden för att ha köpt nåt som jag fick slänga bort.
Som igår:
Skulle grilla och tänkte mig kyckling, färska champinjoner, majs, sallad och bearnaisesås.
Bearnaisesås har jag ju alltid hemma så det köpte jag inte sist, men hade inte hemma. Kom på sen att jo jag har ju färsk i kylen, sån på flaska. Japp, den gick ut 2015.
Färska champinjoner visste jag att jag hade en hel låda hemma. Visste också att jag hade gurka, spenat och melon.
Kan ju säga att champinjonerna hade kunnat snigla sig iväg, gurkan var i halvt flytande form (tack och lov i oöppnad förpackning), melonen fick jag slänga halva och hava påsen spenat fick jag också slänga.
Alltså jag blir så trött på mig själv. För några veckor sen tänkte jag göra pastasås med lax och spenat. Jag visste att jag hade spenat i frysen. Ja det hade jag, den gick ut 2009.
Så jag har två problem:
1. Jag borde rensa frys och kyl. Särskilt som jag frostar av frysen, men sorterar tydligen inte innehållet då.
2. Allra viktigast är väl att äta upp det jag faktiskt köper. Det är inte okej att slänga massa frukt och grönt, mejerivaror och allt annat med mögel på. Det är slöseri med pengar, på miljön och resurser. Det är inte rätt kort sagt.
Tröttsam ovana det där Jag vill nog inte ens tänka på datumen på grejerna i skafferiet. Fast sånt brukar man ju inte bli sjuk av, det smakar bara mindre.
Som igår:
Skulle grilla och tänkte mig kyckling, färska champinjoner, majs, sallad och bearnaisesås.
Bearnaisesås har jag ju alltid hemma så det köpte jag inte sist, men hade inte hemma. Kom på sen att jo jag har ju färsk i kylen, sån på flaska. Japp, den gick ut 2015.
Färska champinjoner visste jag att jag hade en hel låda hemma. Visste också att jag hade gurka, spenat och melon.
Kan ju säga att champinjonerna hade kunnat snigla sig iväg, gurkan var i halvt flytande form (tack och lov i oöppnad förpackning), melonen fick jag slänga halva och hava påsen spenat fick jag också slänga.
Alltså jag blir så trött på mig själv. För några veckor sen tänkte jag göra pastasås med lax och spenat. Jag visste att jag hade spenat i frysen. Ja det hade jag, den gick ut 2009.
Så jag har två problem:
1. Jag borde rensa frys och kyl. Särskilt som jag frostar av frysen, men sorterar tydligen inte innehållet då.
2. Allra viktigast är väl att äta upp det jag faktiskt köper. Det är inte okej att slänga massa frukt och grönt, mejerivaror och allt annat med mögel på. Det är slöseri med pengar, på miljön och resurser. Det är inte rätt kort sagt.
Tröttsam ovana det där Jag vill nog inte ens tänka på datumen på grejerna i skafferiet. Fast sånt brukar man ju inte bli sjuk av, det smakar bara mindre.
söndag 12 juni 2016
När förövare och beskyddare är samma person
Oh, 2 inlägg på samma dag? Inte illa jobbat. Ska se om jag kan få tummen ur att påsta brev till FK idag också. Måste till apoteket för har tvärslut på en medicin. Kanske orkar in till Jula och köpa en ny grill också, det växer mossa i min och gallret är sönderrostat. Jag grillar inte så ofta, men kanske är roligare med en fräsch grill?
Hursomhelst, till ämnet:
Jag såg en vidrig film på nätet igår. En tjej filmar från sin lägenhet och man får se en "tuffing" spöa sin hund. Han ber hunden hoppa över ett staket och hunden vågar ( eller fattar) inte. Tuffingen kastar då kopplet på hunden, han biter hunden i ansiktet, lyfter hunden i nackskinnet och ljumskarna. Hunden är nåt slags "pitbull". Hunden skriker i förtvivlan. Personen som filmade gjorde det för att ha bevis att lämna till länsstyrelsen och polisen. Många gnällde på att personen inte gjorde nåt, men ärligt talat, vad skulle hon gjort? Ensam tjej ska ut till en såndär wannabegangster. I bästa fall hade han tagit hunden och gått hem, efter att kallat tjejen hora sisådär 20 gånger. I värsta fall hade hon fåt stryk och blivit hotad. Kul att bo på samma gård som idioten då.
Det som tär i hjärtat är att se hunden gång på gång krypa fram till sin husse och be om ursäkt. Visa sig liten och hoppas på att få en klapp, få slippa misshandeln. Hunden är lös så han hade kunnat sticka, men gör det inte. Husse är tryggheten trots allt och hunden vet inget annat.
För nåt år den såg jag ett klipp på en kvinna i nåt asiatiskt land som inte kunde hantera att hennes barn skrek. Barnet var runt ett kanske och varje gång det grät slog hon barnet med en toffel. När barnet kom mot henne kastade hon bryskt bort barnet. Ingen aning om vem som filmade eller varför, varför inte den personen ingrep, kanske ville ha bevis där också? Det som var hjärtskärande där var återigen att barnet ju varje gång kröp till mamma som tröst. Även om mamman var den som gjorde barnet illa så var hon den person som stod för tröst och trygghet.
Det gör ont att se folk missbruka sånt förtroende. Sån obegränsad tillit och kärlek. Det ser man ju också i de fall där grovt vanvårdade djur blir räddade. De har inte agg mot mänskligheten. De har ingen bitterhet. De kan sitta där, halv ihjälslagna med revbenen som sticker ut och viftar ändå på svansen. Hur kan man missbruka sånt? Hur är man kopplad i hjärnan då?
Usch, tankarna går till Lotta som blev ihjälslagen av sitt ex också. Hur kan man bli så arg så man kan slå ihjäl någon med sina bara nävar? Hur kan idioten ha fått gå fri. Han har slagit ihjäl en människa tidigare, en annan har han gett permanenta hjärnskador. Borde man inte ge upp om såna människor och inse att de inte kan gå lösa?
Sen kräks jag lite på de som säger att hon får skylla sig själv. Kvinnor är så naiva, dumma som gillar bad boys osv. Jag är själv offer till våld i nära relation. Nej man märker inte i början hur det står till. De här typerna är SÅ uppvaktande från början. Man är en prinsessa på piedestal. Sen är det för sent. I Lottas fall försökte hon ju ta sig undan men han lät henne inte. Ingen skuld ligger på henne, all skuld ligger på honom.
Hursomhelst, till ämnet:
Jag såg en vidrig film på nätet igår. En tjej filmar från sin lägenhet och man får se en "tuffing" spöa sin hund. Han ber hunden hoppa över ett staket och hunden vågar ( eller fattar) inte. Tuffingen kastar då kopplet på hunden, han biter hunden i ansiktet, lyfter hunden i nackskinnet och ljumskarna. Hunden är nåt slags "pitbull". Hunden skriker i förtvivlan. Personen som filmade gjorde det för att ha bevis att lämna till länsstyrelsen och polisen. Många gnällde på att personen inte gjorde nåt, men ärligt talat, vad skulle hon gjort? Ensam tjej ska ut till en såndär wannabegangster. I bästa fall hade han tagit hunden och gått hem, efter att kallat tjejen hora sisådär 20 gånger. I värsta fall hade hon fåt stryk och blivit hotad. Kul att bo på samma gård som idioten då.
Det som tär i hjärtat är att se hunden gång på gång krypa fram till sin husse och be om ursäkt. Visa sig liten och hoppas på att få en klapp, få slippa misshandeln. Hunden är lös så han hade kunnat sticka, men gör det inte. Husse är tryggheten trots allt och hunden vet inget annat.
För nåt år den såg jag ett klipp på en kvinna i nåt asiatiskt land som inte kunde hantera att hennes barn skrek. Barnet var runt ett kanske och varje gång det grät slog hon barnet med en toffel. När barnet kom mot henne kastade hon bryskt bort barnet. Ingen aning om vem som filmade eller varför, varför inte den personen ingrep, kanske ville ha bevis där också? Det som var hjärtskärande där var återigen att barnet ju varje gång kröp till mamma som tröst. Även om mamman var den som gjorde barnet illa så var hon den person som stod för tröst och trygghet.
Det gör ont att se folk missbruka sånt förtroende. Sån obegränsad tillit och kärlek. Det ser man ju också i de fall där grovt vanvårdade djur blir räddade. De har inte agg mot mänskligheten. De har ingen bitterhet. De kan sitta där, halv ihjälslagna med revbenen som sticker ut och viftar ändå på svansen. Hur kan man missbruka sånt? Hur är man kopplad i hjärnan då?
Usch, tankarna går till Lotta som blev ihjälslagen av sitt ex också. Hur kan man bli så arg så man kan slå ihjäl någon med sina bara nävar? Hur kan idioten ha fått gå fri. Han har slagit ihjäl en människa tidigare, en annan har han gett permanenta hjärnskador. Borde man inte ge upp om såna människor och inse att de inte kan gå lösa?
Sen kräks jag lite på de som säger att hon får skylla sig själv. Kvinnor är så naiva, dumma som gillar bad boys osv. Jag är själv offer till våld i nära relation. Nej man märker inte i början hur det står till. De här typerna är SÅ uppvaktande från början. Man är en prinsessa på piedestal. Sen är det för sent. I Lottas fall försökte hon ju ta sig undan men han lät henne inte. Ingen skuld ligger på henne, all skuld ligger på honom.
Den stora tröttheten
Ja den där oändliga tröttheten slog till för sisådär 3 dar sen. Allt jag vill göra är sova. Ju mer jag sover desto tröttare blir jag. Jag har liksom sovit-ätit frukost-sovit-kissat-sovit-kvällsmat-sovit. Däremellan ut med hundarna också.
Det är helt sinnessjukt hur trött jag är. Trött sådär så man vill sova alltså. Ögonen går i kors. Jag är oändligt tacksam för att vildhjärnorna till hundar faktiskt är riktiga slappisar inne, men får dåligt samvete ändå för att jag är så tråkig.
Annars rullar det på. Ska börja på nåt rehabiliterande inom arbetsförmedlingen. Grund för att komma ut i riktig arbetsträning typ. Charlie blir knäppare för varje dag. Den lilla blyga kråkungen är numera inte blyg alls, faktiskt ganska krävande. Anser han att vi ska umgås så hoppar han helt enkelt upp på axeln så han har rumpan på min axel och framtassarna på bröstet och så ska jag klia. Kliar jag fel blir det klagosång.
Vi har varit iväg på en del pay and jump, jag och hundarna. Det är outstanding hundträning. Där är folk, hundar och hästar. Det är ofta speaker och massa spring. Hundarna får träna på att umgås bland folk, titta på hästar och kunna vara passiva fast det är hundar runt omkring. Det går bättre och bättre.
Inte skrivit på länge. Känns som jag bara flyter omkring liksom. Just nu i dvala typ.
Det är helt sinnessjukt hur trött jag är. Trött sådär så man vill sova alltså. Ögonen går i kors. Jag är oändligt tacksam för att vildhjärnorna till hundar faktiskt är riktiga slappisar inne, men får dåligt samvete ändå för att jag är så tråkig.
Annars rullar det på. Ska börja på nåt rehabiliterande inom arbetsförmedlingen. Grund för att komma ut i riktig arbetsträning typ. Charlie blir knäppare för varje dag. Den lilla blyga kråkungen är numera inte blyg alls, faktiskt ganska krävande. Anser han att vi ska umgås så hoppar han helt enkelt upp på axeln så han har rumpan på min axel och framtassarna på bröstet och så ska jag klia. Kliar jag fel blir det klagosång.
Vi har varit iväg på en del pay and jump, jag och hundarna. Det är outstanding hundträning. Där är folk, hundar och hästar. Det är ofta speaker och massa spring. Hundarna får träna på att umgås bland folk, titta på hästar och kunna vara passiva fast det är hundar runt omkring. Det går bättre och bättre.
Inte skrivit på länge. Känns som jag bara flyter omkring liksom. Just nu i dvala typ.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)