Pixieångest

I morgon har en vecka gått sen min bästa vän fick somna in. Det går upp och ner. Jag gråter inte hela dagarna i alla fall. Jag har varit ute lite och det går att hålla ihop. Men jag är trasig. Inte duschat, inte kollat post, inte orkat bry mig om omvärlden, inte ombesiktat bilen.
I lördags skulle jag köra bil en bit. Det började med att jag körde ner en sån röd pinne som sitter i vägrenen. Jag stannade till i en parkeringsficka för att kolla en sak och körde rakt på pinnen som stod precis rakt framför bilen. Sen körde jag ett par mil och missade avfarten på motorvägen. Happ bara att fortsätta till nästa så jag kunde vända. När jag sen kommit av motorvägen på rätt ställe stannade jag vid en mack och insåg då att jag kört utan mina glasögon. Jag borde nog inte kört bil helt enkelt. Det blir sådär, jag är totalt ofokuserad, som i en bubbla, får overklighetskänslor.

Nu har jag börjat få ångestattacker också. Starkast är de knutna till att Pixie också ska ramla ihop. Just nu får hon alltså följa med överallt. Jag är oändligt tacksam över att jag var hemma när Zaxon ramlade ihop. Tänk om han fått ligga sådär i flera timmar?
Så jag vågar inte/vill inte lämna Pixie ensam. Livrädd för att hon ska bli sjuk när jag är borta så hon får plågas i flera timmar. Vet inte ens om jag vågar rida ut. Funderade på om jag skulle kunna ha henne i vagnen och köra, men kom ihåg att vagnen ju inte är körbar.
Jag vet att det är överdrivet, den logiska delen av hjärnan säger att det är överdrivet. Ångesten säger att dit jag går, dit går Pixie.

Pixie är inte så brydd över att brorsan är borta. Tror hon mest reagerar på att jag är ledsen. Hon har fått varit själv 2 gånger och båda gångerna har hon legat i soffan när jag kommit hem. Hon är lite vaktigare än innan, kanske känner att hon måste ta på sig hela ansvaret nu? Förut var de ju två som hjälptes åt.

Jag har pratat med min läkare så ska ändra lite i medicineringen just nu. Hon har skrivit ut lite ängestdämpande också. Jag orkade inte riktigt in till apoteket idag för att hämta ut det, så det blir morgondagens uppgift.

Men ja, saknaden är totalt och överväldigande. Har inte orkat plocka ur hans korg än. Det ligger några leverpastejburkar och nån matlåda där. Hans senaste byten. De får väl ligga där tills jag orkar se korgen tom helt enkelt.

Zaxon i hans korg, som egentligen är alldeles för liten och bara användes till att äta grejer i. 

Saknaden av en hund, en själsfrände

Zaxon fick somna in i förrgår. Han insjuknade akut. Ena sekunden tiggde han mat, sen bara rasade han ihop. Han kunde knappt stå, kunde inte gå många steg innan han rasade ihop. Ögonen fladdrade i huvudet och han kunde inte fokusera blicken. Jag ringde veterinären och 2 timmar senare fick han somna in.

Jag tänker på det hela tiden. Hade jag missat ett tecken? Borde jag försökt rädda livet. Försäkrade jag honom om hur älskad han var där han drog sitt sista andetag? Borde jag gjort mer, annorlunda?

Jag visste att dagen skulle komma men jag hade en annan bild av det. Hade velat göra hans sista dag till en fin dag. Ta en promenad i skogen, ge honom älsklingsmaten, ligga på golvet och krama om honom när han somnade in. Nu blev det bara så fel. Jag kom hem från stallet, han vara hemma en liten stund och sen var det slut.

Zaxon har helt ärligt varit min enda anledning till att leva flera gånger. Jag har lämnat sängen enbart för han skull när livet varit tungt. Nu är han borta. Min bästa vän i livet. I 12 år har det varit han och jag. Nu då?

Jag känner bara sån enorm tomhet. Jag ser inte glädje någonstans. Jul vad är det? Jag åker till stallet för att man "ska" komma ut. Känner ingen lättnad där. Jag biter ihop och försöker undvika att bryta ihop. Det jag allra, allra helt vill är att lägga mig och inte vakna mer. Få krama Zaxon en gång till, burra i mitt ansikte i hans päls och berätta vilken underbar hund han är. Det får jag aldrig mer göra. Aldrig.. det känns helt sjukt.

Just nu lever jag inte. Jag överlever. Jag går upp och ger Pixie och katterna mat. Åker till stallet och håller ihop. Hemma rinner tårarna konstant. Ingen  Zaxon som skäller, ingen Zaxon som möter i dörren, ingen Zaxon som tittar på mig sådär klokt så man tror han förstår vad jag säger.
Nu är jag fortfarande i chock också, allt gick så snabbt. Vad händer när jag fattar på riktigt?