Jag kan inte sova, tankarna surrar så jag gick upp.
Funderar på vänskap och dagens teknologi. Vi tror att vi håller kontakten bättre men egentligen glider vi ifrån varandra mer och mer. Förr hälsade man på varandra eller ringde, nu kanske man skriver en kommentar på Facebook och tycker man gjort sin plikt.
Vänner är så utbytbara. Man kanske varit någons stallhjälp, festpolare, shoppingpartner, lördagsmyssällskap men när det sen kommer en ny människa som kan fylla det behovet knuffas man undan. Det blir omständigt att ses, man ska planera och prioritera..jobbigt. Dagar, veckor, månader går och de som förr var bästa vänner har inte så mycket som sagt hej till varandra. För idag ringer man inte och frågar hur den andre mår, man trycker "gilla". Någon som nyss var min närmsta, som visste allt om mitt liv, har idag ingen aning om hur jag mår, vad som hänt, positivt och negativt. Ja förutom det som hamnar på facebook eller kanske här om någon läser här.
Visst är det sorgligt att vänskap så lätt förvandlas från intensiv till flyktig. Man går från att dela det mesta till att snacka 5 minuter om man ses på ICA, ja och trycker "gilla" förstås.
Kanske är jag extremfall. Min personlighetstyp gör mig till enmansmänniska. Jag satsar allt på min närmsta, då innebär det att när jag skjuts undan tappar jag fokus också. Jag drar mig undan, känner mig inte välkommen och vänskapen försvinner ut i sanden. Sen har man bara "gilla" kvar och min vänskap är förlorad.
Min syrra balanserar heltidsjobb, man och barn, extrajobb som instruktör på gym med att ändå hinna fika med vänner eller ta en tjejkväll. Inte en gång i månaden, utan regelbundet. Det är beundransvärt, för många andra får vänskap inte plats i livspusslet. Då dör vänskapen ut, man måste ju vårda relationer om man vill behålla dom.
Min doktor tycker jag ska flytta. Han anser att jag behöver ha mer stöttning i min omgivning. Folk som hälsar på även om jag inte bjuder in till kalas, eller folk som kommer och drar med mig ut på saker. Han säger att det skulle påskynda min förbättring. Men sånt ansvar kan man ju inte lägga på sin omgivning. Vem orkar engagera sig på det sättet för någon annan, ja förutom mamma då. Men jag har lekt med tanken på att packa ihop och börja om någon annanstans. Bara dra utan att skriva ut det någonstans och se hur länge det skulle dröja innan de "nära" vännerna upptäckte att jag flyttat 40 mil bort. Det skulle nog ta några månader.. "Hej ska vi gå på bio?" "Det blir lite långt att åka". Snopet.
Jag får skylla mig själv också som lägger allt krut på en person sådär och räknar med att "du och jag mot världen" kommer fortsätta så. Men man vaknar och inser att det är "du och någon annan mot världen" en dag och blir lite vilsen. Nu svamlar jag, för jag har inte sovit i natt, men ändå. Summeringen är att det värker i hjärtat när jag inser att flera av mina närmsta vänner i livet har blivit tryck "gilla" och låtsas att man bryr sig vänner. Det var inte dit jag ville när jag tänkte på att mogna och bli äldre.
Men... en positiv sak är att jag ska träffa en av vännerna senare idag. En av de där "vi måste ses" vännerna där tiden rinner iväg. Mycket p.g.a. mig då mitt fokus låg på någon annan. Så jag hoppas det inte går månader till nästa gång. Jag ska bli bättre på att ta tillvara på de människor jag har, de som står kvar och fortfarande har en plats öppen för mig. De som inte bara trycker "gilla" utan också försöker ses, hur krånglig jag än är.
Ta hand om er... och lyft luren och ring och fråga hur en vän mår. Det betyder mer än ni tror.
Det kan kanske vara så att jag blivit lite smått beroende av nagestämlande. Men det är så sjukt roligt. Undrar om det finns stödgrupper för sånt? Alla sitter i ring och förklarar hur samlandet på stämpelplattor ruinerar ekonomin, hur händerna går sönder av överdrivet användande av aceton osv. Till sist spårar allt ur och blir kaos när man vägrar berätta var man köpt sina saker haha. Jaja.. på bilden är nagellacket Salt n Pepper från W7. Vitt nagellack med svart glitter i. Sen en rosett på det.
