Ja när jag fick frågan om jag ville ta hand om en kineskille på 1.5 år hade jag nog tänkt mig något annat. Jag tänkte att en hund i den åldern kunde basicgrejer som att gå hyfsat i koppel, kunna vara lös rätt okej, funka rent socialt.
Sen kom lille puffeln och det var inte alls så. Dels har han ju blivit vanvårdad så vi fick kämpa med att få upp honom i vikt, få bukt på hans ögon och få honom trygg.
Sen insåg jag att han faktiskt inte kan särskilt mycket av det man borde kunna räkna med. Gå i koppel innebär att hänga i kopplet eller skutta runt åt alla håll. Inkallning funkar om han är så nära så han hör smackljud. Att ropa på honom när han är längre bort är döfött. Han kommer när han kommer. Dessutom sticker han iväg så jag vågar inte ha honom lös. Han kissmarkerar inne. Han avskyr fortfarande människor så har han inte fokus på nåt annat så vrålar han åt dom. Han jagar bilar. Han blir så exhalterad så han skriker. Alltså.. skriker. Zaxon var rätt dryg i tonåren, lätt till stress och skällde mycket, men Charlie skriker rätt ut.
Jag hade liksom inte tänkt mig så mycket jobb på en hund i den åldern. Pixie har jag fått så mycket gratis med. Hon är väldigt bunden vid mig så hon skulle aldrig sticka. Han är lagom intresserad av folk, inte rädd, men rätt avvaktande. Andra hundar likadant. Det gör det superenkelt att ha med henne. Hon kan sitta i mitt knä i timmar, helt tyst. Jag har haft med henne i ridhus, på marknad, på utomhustävlingar. Hon går i slakt koppel och är tyst. Så himla enkel. Zaxon var också enkel på slutet. Han hängde med liksom. Enda svåra med honom var hans storlek. Svårt att komma upp på trång ridhusläktare med 35 kilo hund.
Men med Charlie får jag börja om. Jag får glömma att han är 1.5 år och "borde" kunna saker, för han kan inte. Han har väl aldrig fått lära sig. Han är världens gosigaste och snällaste mot mig. Men det blir mycket jobb. Sist jag hade en hund att träna så var när Zaxon var liten, det är drygt 12 år sen. Jag kommer ju knappt ihåg hur man gör. Hundkurs vore fint, men i dagsläget skulle Charlie bli så stressad av allt folk så han skulle inte gå att träna = bortkastade pengar.
Jaja.. det är väl liksom bara att ta tag i läget.
Igår skulle vi kolla när Felicia var på ridkurs. Ja tjena.
Pixie: promenerar i slakt koppel, både bland folk och hästar. I ridhuset var hon tyst och ville bara upp i mitt knä. Man märker inte ens att hon är med. Mitt duktiga lilla hjärta! Åh vad jag har tagit henne för givet.
Charlie: Smet ur bilen på parkeringen så jag trodde jag aldrig skulle få se honom igen. Han drog iväg, men när han undersökte en hästtransport kom jag så nära så jag kunde göra pussljud och då kommer han. Svårt när han är 30 meter bort bara. Happ sen koppel då. Han hängde i kopplet, sprang runt, hoppade och skuttade.
Han blev helt kär i hästar så han skrek när han såg dom. Försökte ju sitta i ridhuset, fick gå efter en minut för han skrek av glädje. Folket vrålskällde han på om han inte hade en häst att fokusera på.
Så vad behöver vi jobba med? Massor!
Människoträning * passivitetsträning * koppelträning * inkallning * hålla tyst * avkoppling
Ja ni ser. Det var inte det jag tänkt men nu är det som det är. Han blir ju som den stökige unge i klassrummet och jag är rädd att Pixie kommer i skymundan. Men vi ska väl kämpa oss igenom det här också. Han är ju dessutom i slyngelåldern.
Nåväl. Glad alla hjärtans dag på er!
