Att vara omtyckt eller inte omtyckt, det är frågan.

Jag tror att vi alla blir osäkra ibland på huruvida man är uppskattad och omtyckt som person eller inte. Man kanske bemöts på ett konstigt sätt, eller tolkar in saker som egentligen kanske inte finns. Människor behöver ju olika mängd bekräftelse för att vara trygga i sig själva. Människor tycker ju också det är olika viktigt med vad omgivningen tycker om hur man är. En trygg person funderar nog mindre på vad omgivningen tycker än någon som kanske inte riktigt hittat sig själv.

Jag märker själv att det där varierar. I bra perioder bryr jag mig inte så mycket, men i sämre perioder blir jag jätteledsen och låg. Då blir min självkänsla påverkad av andras uppfattning av mig. Jag blir ganska lättstött då och ser tecken på irritation eller ogillande där det kanske egentligen inte finns något.

Men.. sen finns ju de som verkligen inte bryr sig.. eller är det självbedrägeri kanske så man tror att man är älskad fast man kanske egentligen är en ganska irriterande person? Alla har väl några som tycker om en, man dras ju till olika människor och den som någon är bundis med kan ju någon annan avsky. Sen finns dom där som många har svårt för.. och jag undrar om de är medvetna om det?
Alla har väl någon gång suttit på föreläsning, på möte, sammanträde, gått en kurs, tränat eller bara varit i ett sammanhang där det är en person som står ut som alla stör sig på? Kanske är det någon som inte har koll på sociala spelregler, kanske är det en dryg jäkel som tycker h*n är bättre än alla andra, kanske någon som bara är intresserad av sig själv, kanske någon som talar Hela tiden så resterande inte får en syl i vädret eller får ett sammanhang i ämnet.
Jag tror vi haft någon sådan person i alla klasser jag gått i, alla kurser jag deltagit i och alla arbetsplatser jag varit på. Någon som nästan alla irriterat sig på. Man har ju varit artig och trevlig ändå, men bara åsynen av personen har gjort att man blir alldeles matt. När jag jobbade på behandlingshem fick vi in en sån kvinna som var väldigt egocentrerad. Hon talade hela tiden och det var bara "jag, jag, jag". Det gick inte många dagar innan personalen fick hålla ett extra öga på henne för att hon skulle slippa få stryk av dom andra. Hon hade ingen känsla alls för hur man beter sig bland andra, vilket iofs inte är självklart när man har ett missbruk. Den situationen blir ju extrem också eftersom de sitter inlåsta med varandra och kan inte komma undan. Föreställ er den drygaste människan ni suttit på föreläsning med och att ni sen ska vistas med människan i ett låst hus, dygnet runt, i ett par månader. Hur länge skulle ni klara vara trevliga?

Men till saken. De här människorna verkar inte medvetna om hur andra upplever dom. De verkar tralla runt och tro att de är väldigt omtyckta. Då slås jag av tanken att tänk om man själv är den personen? Den som alla himlar med ögonen åt när man dyker upp för att man är så jäkla dryg. Den som alla hoppas på ska vara sjuk eller kanske börja träna på ett annat ställe. Vad jobbigt det skulle vara! Okej inte för stunden eftersom man inte är medveten om det just då, men sen när man fattar läget. Skulle ni fortsätta gå till tex samma pass på gymmet om ni visste att alla i gruppen tyckte ni var skitdryga? Skulle ni försöka anpassa er, eller hellre byta pass och börja om någon annanstans?
Jag tycker det är skitjobbigt att vara där jag vet att jag inte är välkommen. Att kliva in och mötas av att bli totalt ignorerad eller iskalla kommentarer. Jag får ont i magen bara av tanken på det. Jag tycker helt enkelt att det är så sjukt obehagligt. Jag hade bytt pass direkt. Jag hade nog kanske bytt gym t.o.m. Det är synd att man blir så påverkad för ibland kan det ju göra att man ger upp sånt man verkligen tycker om att göra, som stallet tex. Hur mycket drama finns inte i ett stall? Minnen av ridskola där man konkurrerade om vem som var bäst och som skulle ha bästa hästen. Att känna sig ovälkommen där kan ju leda till att man slutar med sin passion. Å andra sidan är ju också frågan hur mycket skit ett intresse är värt att utstå för? Är det värt det i slutändan? Kan man kanske själv bidra till att förbättra stämningen? Ja förutom att hålla sig borta då.
Jag tänkte överge stallet både en och 100 gånger när jag blev utmobbad och mådde dåligt av att åka dit. En annan människa kanske bara skiter i att man inte är välkommen och åker dit ändå. Det finns trots allt många som går runt och tror att de är uppskattade när omgivningen egentligen är skit trötta på dom.

Ja.. tror ni att ni är ärligt uppskattade? Finns det sammanhang där ni kanske bara är tolererade och bemöts väl för att de andra på platsen är vettiga människor som kan bete sig? Kan ni bete er väl mot någon ni irriterar er på? Är det viktigt att vara omtyckt? Av vilka i så fall? Är det viktigt att tycka om alla för att kunna umgås som vuxna människor?

I vissa sammanhang kan man ju inte välja. Man väljer väldigt sällan sina arbetskamrater eller studiekamrater till exempel. Man väljer sällan sin släkt eller kanske partnerns släkt. I många andra sammanhang kan man ju välja. Flytta hästen till ett annat stall om man inte trivs, byta gym om man känner sig obekväm eller träna på andra tider, kanske sätta sig vid välvilliga människor i matsalen.

Hmm det är svårt det där. De flesta vill väl vara bra människor trots allt, eller uppfattas som såna åtminstone. Men kanske lurar man sig själv och tror att man är uppskattad, sen kommer sanningen som en sten i ansiktet.
Djur är bättre, där ger man dom lite godis eller en kram så är man uppskattad. De är inte lika envisa och långsynta heller.

Långt, svamligt men ni fattar säkerligen innebörden av det hela.