Summering och tacksamhet

Då tar 2014 sina sista andetag. Det är jag bara glad för. Det här året har inte varit ett bra år så nu satsar vi på att 2015 blir bättre. En liten summering kanske?

* Bästa pappa opererade höften och allt gick bra. Nu väntar höft 2 på sin rundsmörjning.

* Kära blåbäret (Opeln) såg sina sista dagar. Nu väntar hon på en ny ägare som kan fixa och trixa fram glansdagarna. Nya familjemedlemmen Toyotan har levererat finfint. Jag är riktigt nöjd!

* Jag fick inse att Månster är borta för alltid

* Jag blev lovad arbetsträning. Hjulen snurrade extremt segt i byråkratin och jag har fortfarande inte kommit ut. Nytt försök under 2015 då.

* Jag har inte mått bra tyvärr. Det började med en dipp i somras, blev lite bättre och sen försvann marken helt under fötterna under hösten. Jag krånglade med mediciner, gick upp 5 kilo och fick ångest för det. Så mitt mående kan nog bara bli bättre kommande år.

* Marie fick tillökning i familjen, en liten kille. Woohoo!

Det har inte hänt så mycket i år. Ett segt år p.g.a. dåligt mående som då blir händelselöst. Jag siktar som sagt på 2015 och hoppas på välmående, jobb och roliga stunder.

Jag är väldigt tacksam över de människor i mitt liv som står ut med mig. Mest tacksam är jag för mina föräldrar. De finns alltid där. De väntar tålmodigt när jag är i en skitperiod där jag inte ens orkar svara på sms. Jag hoppas innerligt de vet att jag inte skiter i dom, utan att jag bara inte orkar ta tag i saker då.
De peppar och stöttar. Dömer mig inte och jag vet att deras kärlek är oändlig. Jag har tur som har så enormt fina föräldrar.

Många vänner försvinner när man inte mår bra och jag dömer dom inte. I perioder är det envägskommunikation, jag klarar inte hålla vad jag lovat och allt blir knas. Men några tappra själar finns kvar. De fortsätter fråga om jag vill med på saker trots massa "nej tack" och inställda planer. De ger inte upp, de har tålamod att vänta och vet att jag kommer tillbaka. Ni är få men guld värda! Även om jag ofta tackar nej ska ni veta att varje gång ni frågar växer min självkänsla med 100 %. Bara att veta att man inte är bortglömd, att man fortfarande är viktig, det är värt så himla mycket. Jag är verkligen imponerad av er som står kvar, som fortfarande frågar och visar att jag finns i era tankar. Ni är fantastiska!!
Det viktiga för mig är inte att komma ut på saker egentligen, det är att få frågan. Vare sig det handlar om en ridtur, en fika eller midsommarfirande. Jag kanske tackar nej för att jag inte orkar, men jag blir varm i själen varje gång ni frågar. Jag är er evigt tacksamma och hoppas jag kan återgälda det när jag är mer stabil. TACK!

Jag är tacksam över mina fina djur. Jag tror ärligt talat inte att jag hade levt utan er. När jag vill ligga i sängen och sakta tyna bort tvingar ni mig upp så ni kommer ut, får man och kärlek. Jag gör allt för er och när man slutar bry sig om sig själv är det bra att ha någon annan att bry sig om så man fortsätter framåt. Ni finns där. Er kärlek är oförändrad oavsett om jag mår bra eller mår skit. Ni är mina fasta punkter när livet stormar.

Så allt är inte grått och elände. Jag har bra saker, bra människor i tillvaron och mina högt älskade djur.

Idag firar jag nyår med mina bästa, mina djur. Kräftor, vitlöksbröd och cider har inhandlats. Naglarna är nyårsfina (för resten av mig tänker loda runt i pyjamas) Jag hoppas inte allt för många hundar far illa av alla jäkla raketer. Ännu en sak att vara tacksam för, mina djur är inte rädda för smällare. Jag hoppas inte allt för många människor blir för berusade idag. Jag hoppas det blir en fin avslutning och jag hoppas mest av allt att 2015 blir ett bra år.

Gott nytt år på er!

Det borde finnas bokbytardagar

Jag är en bokörd. Jag har hur mycket böcker som helst och ärligt talat, hur många böcker läser man flera gånger?
Visst kan man försöka sälja av lite, men herregud vilket jobb. Man ska fotografera alla, sen sälja dom för kanske 10-20 kr styck. Åka och möta upp folk som vill ha dom. Det är för jobbigt helt enkelt. Det vore okej om man kunde lägga upp paket med 10 böcker tex, men vem vill köpa ett paket där man kanske läst nästan hälften?

Sen kommer jag ju alltid köpa nya böcker också. Så alltså borde det finnas bokbytardagar. Man träffas i någon stor lokal och byter böcker med folk helt enkelt. Då blir alla nöjda, man får en ny bok och man blir av med en bok. Bokberget växer inte men man får nytt att läsa. Kan någon organisera en sån dag kanske?

Jag skulle kunna tänka mig åka till en begagnataffär också och göra deal typ "lämna in 3 böcker och få en med hem" Jag vill ju som sagt att bokberget minskar lite, eller åtminstone inte ökar.

Nej men bokbytardag vore väl finfint? Inga pengar inblandat, bara böcker.

Har ni haft en bra jul?

Min har varit finfin! Jag har varit hos föräldrarna ett par dagar.

När jag åkte hemifrån var det grönt och typ -2 grader. Hos föräldrarna var det tjockt med snö och har legat mellan -18 till -22 grader på dagarna. Lite skillnad bara. Fast när jag kom hem igen hade vi -13 här så det var lite mer lika.
Julafton var lugn med närmsta släkten. Vi åt, åt och åt, delade ut lite julklappar, spelade spel, åt lite till och dog sen i matkoma. Ungefär så.
Sen har jag blivit uppassad till tusen. Fått massa god mat, softat framför tv´n (jag har inte tv så hänger ju inte med i tv världen. Nu har jag sett några reklamer som folk pratar om.) och umgåtts. Hundarna har fått julmat så det sticker korv ur öronen på dom. Jag skulle tro att det blir matvägran några dagar eftersom dom bara får torrfoder här.
Vi stannade några dagar, jag och hundarna.Jag och mamma var till Karlstad på annandagen för att kolla in lite rea. Jag trodde jag skulle dö lite innan. Jag gillar inte när det blir trångt och hetsigt, men det var faktiskt inte speciellt mycket folk där. Inga jättelånga köer eller trängsel så det var skönt. Eftersom jag inte direkt är van vid att vara ute sådär så var jag helt slut när vi kom hem *s* Jag börjar bli eremit tror jag.

Jag fick med mig lite bra grejer hem också, en brandsläckare t.ex. borde ju finnas i alla hem. Sen en stavmixer, böcker, finfina ridhandskar, te och lite smått och gott. Jag fick morfars gamla plättjärn också. Rejäl sak i gjutjärn så den lär ju hålla i 100 år. Sen kom jag såklart hem med massa nagellack från rean. Otippat va?

Mina föräldrar är ju verkligen bara så bra. Jag menar.. herregud.. jag är 35 år men blir bortskämd som en snorunge. Det är skönt att vara uppskattad och jag hoppas ju dom vet hur mycket jag uppskattar dom. Lite sur är jag dock för att mammas ena julklapp inte hann komma som jag beställt, men då har hon ju en present kvar att se fram emot.

Jag överlevde ju utan internet i flera dagar också. Tänka sig! Har inte ens kollat Facebook.

Så.. nu är det snart nyår då. Har ni planer? Jag funderar på att spendera kvällen i sällskap med djuren, käka lite kräftor, och vakna på nyårsdagen precis som vilken annan dag som helst.

Hoppas ni haft en kanonfin jul i alla fall för det har jag!

Man ska inte ta ut elände och katastrof i förskott

för man kanske får fel.

Jag var hos tandläkaren idag för att prova ut bettskena. De gör då avgjutningar i över-och underkäke. Jag hade sett formarna på nätet och genast intalat mig själv att det skulle reta kräkreflexen. Man ska ha formarna i munnen ett par minuter också så det är inte bara "bit ihop-klart"
Jag har redan skippat 3 tider för att jag inte vågade helt enkelt.

Så idag var dagen. Noll sömn och ångestnivå i taket. Jag fick en alldeles fantastisk tandsköterska som förklarade allt, kom med tips och råd och var bara härlig helt enkelt. Formen i underkäken var inte så hemsk. Den var ju formad efter tänderna liksom så tungan låg fritt. Det triggade inte kräkreflexen överhuvudtaget så det var lugn. Man satt där med dreglet rinnandes i några minuter och sen var det klart.
Formen i överkäken är lite värre för den är hel liksom så den täcker gomen också. Här kände jag direkt "nu dör jag". Men det gick bra. Lite äckligt när massan liksom trycket över bakkanten på formen så den kittlade ganska långt bak i gomen, men jag överlevde och inte en enda hulkning.

Så ni ser. Jag skulle inte tagit ut katastrofen i förväg. Hade jag bara gått dit så hade jag sluppit himla massa ångest och oro. Men det är väl så, oro ligger i min personlighet. Nu är det gjort iaf. Nu tar det några veckor och sen får jag min fluorskena. Sexigt värre!

Sugen på att ha dom i munnen? Näe tänkte väl det

Med massa i

Så alltså, på övre bilden har du den till överkäken till vänster. Sen fylls dom med en massa som syns på bilden nederst. Man gör en form i taget och sköterskan håller i formen hela tiden. Sen säger det "plopp" när de tar ut den för det bildas vakuum.

Morgondagens roliga:tandläkare. Nattens roliga: noll sömn

I morgon är det dags att ta sig till tandläkaren för att prova ut bettskena. Jag har ställt in två tider redan pga rädslan. Jag är livrädd över att det ska trigga kräkreflexen, vara obehagligt osv. Jag har känslig kräkreflex och dessutom fobi mot att kräkas. Alla ogillar att kräkas förstås, men jag får ångestattack också. Jag gråter, skakar, vandrar runt, runt och får panik. Så, morgondagens besök känns värre än om jag skulle lagat 3 tänder. Men det måste ske förr eller senare. Ska få fluorskena så mina tänder mår bättre.

Jag har försökt få sömn utan sömnmedicin. Inne på natt två nu och det går ju sådär. Jag tvinnar och tvinnar. Somnar aldrig, klockan går och jag blir frustrerad. Jag undviker att sova på dagen men det hjälper liksom inte. Men någon gång måste det ju fasen rätta till sig, Det är så lätt att ta medicinen av slentrian för att det är enklaste utvägen.

Jag saknar stallet. Saknar Eldas så jag blir knäpp. Knäppaste är att det enda som står emellan mig och stallet är jag själv. Att jag inte kommer iväg. Just nu har jag släppa ångesten kring det och tänker att det får vara lugnt och from januari kör vi igen. Skulle jag få energipåslag innan dess får jag såklart åka dit, men jag släpper den dagliga känslan. Varje kväll tänker jag "imorgon ska jag" sen kommer jag inte iväg och får dåligt samvete. Konstigt det där.

Nästa vecka är julafton. Hur konstigt är inte det då? Jag har frågat föräldrarna vad de vill ha men man får inte så bra svar. De vill egentligen inte ha nåt men jag vill ge nåt. Aja det ordnar sig. Jag har noll julkänsla, men så har det varit senaste åren så det är inte så konstigt. Jag julpyntar inte hemma ens. Men spenderar ju alltid jul med familjen och de har pyntat så det räcker. Men häromdagen köpte jag julknäcke och julskinka. Ohhhh så gott med senap på!
Jag köpte digestivekex med pepparkakssmak också. Gör inte det om det är pepparkakssmaken ni vill ha. De smakar inte pepparkaka, smakar mest vanliga digestive, som förvisso är gott.

Jag är en skitbra magiker

Jag borde verkligen byta inriktning och bli trollkarl. Senaste dagarnas hjärnaktivitet har inte varit på topp. Så, jag har en sak i handen, ställer ner den för att jag ska hämta nåt annat, eller dra ner värmen på plattan eller nåt snabbt. När jag vänder mig om så hittar jag inte saken jag hade i handen för 10 sekunder sen. Alltså.. hur lyckas man? Det är så med allt. Just nu letar jag efter ett brev som jag vet att jag fick häromdagen, hann inte öppna det, men nu hittar jag det inte.
Förut idag försvann hundgodisen som jag höll i handen, sen ställde ner för att ställa in mjölken i kylen och ja.. burkarna med hundgodiset var borta. Hundarna stod på golvet och väntade storögt så de är oskyldiga.

Fast klart, trollkarl måste ju få fram sakerna på kommando också. Jag hittar sakerna någon dag..kanske. Jakten på brevet får fortsätta i morgon.

Mötet med doktorn gick helt okej. Vi bytte medicin att sova på så ska förhoppningsvis inte vikten fortsätta rasa iväg. Vi har höjt en medicin också. Sen ska vi höras om någon månad ungefär så får vi se hur det är. Men det är som hon säger, blir det inte bättre så får man nog gilla läget. Typ det är såhär det är. Sen kommer allt runtom i livet påverka såklart. Typ komma igång i arbete, bli lite aktiv, träffa människor och sånt. Få rutiner i livet. Då kommer jag väl höjas. Mediciner har sin begränsning de också.
Alltså jag avskyr verkligen ordet lyckopiller. Man blir inte lycklig, inte speedad, inte aktiv. Det enda som händer är att man orkar krypa ur sängen när livet är skit. Lyckopiller..tss.. låter som LSD eller nåt med världens lyckorus. Det hade ju varit fint. Samma med stämningsstabiliserande, man tänker inte på att man kanske inte blir stabil i ett läge där man är pigg och glad, man slipper bara topparna och de allra värsta dalarna.

Jajust, dagen började ju skitbra (haha) med att min toalettsits gick sönder. Jag vet inte varför eller hur riktigt, men sönder gick den. Så jag var på Jula och införskaffade en ny. Alltså, vet ni hur krångligt det är att få en toaring på plats? Det ska måttas och skruvas och grejas. Man ska ställa in saker så tex locket går att fälla upp. Alla delar fanns inte på beskrivningen så jag gissade väl lite. Men den är på plats nu i alla fall.
Den har "soft" stängning. Jag tänkte att det väl vore fint om det slutade smälla så det ekar när man stänger locket. Problemet med det här är väl att det inte stängs om man bara knuffar lite. Man får liksom övertala locket lite. Men det får väl kanske slita in sig lite liksom. Locket var inte sådär supertunt plastigt heller så det kanske håller ett tag? Men ja, roligare start på dagen kan man ha.

Hursomhelst.. lyssnar på musikhjälpen. Har ni koll? Jag har inte alls varit så inne i det som förr. Vet inte det känns lite "jaha" över det hela i år. Men ni sponsrar med en slant väl?

Men alldeles just nu ska jag kasta ut lillhunden på sista kissen och sen ska vi till sängen. Nattinatt

Viktångest

Jag har gått upp 5 kilo på ingen tid alls. Det funkar inte. Jag har kämpat mig ner i vikt så jävla hårt och sen bara "poff" upp.

Misstänker ju medicin när det går sådär fort. Med Remeronet gick jag upp 15 kilo på 2 månader liksom. Men jag har läst och stämningsstabiliseranden som vi ökade ska inte påverka vikten. Var skeptisk förstås ändå.. men så läste jag lite till. Jag har fått en antidepp att ta när jag inte kan sova för att man blir dödstrött.Jag har inte tänkt så mycket på det, men nu har jag tagit den varje kväll. Min doktor tycker den är bättre än sömntabletter eftersom man slipper beroende.

Jaa men så läste jag på den medicinens biverkningar och då står viktuppgång som en av de vanligaste. Kul. Alltså, jag antar att om man bara tar den för sömnen någon gång sådär så spelar det väl ingen roll. Men nu har jag tagit den regelbundet så då funkar det inte.

Jaja, ska till doktorn i morgon i alla fall så får ta upp det med henne. Det funkar inte att få medicin som man ska må bättre av som ger viktuppgång på ett kilo i veckan så man får ångest av det liksom. Jag gick tom med i AF´s viktklubb för att kolla om jag helt plötsligt slänger i mig 3000 kcal om dagen eller vad som händer.  Och nej, jag slänger inte i mig 3000 kcal om dagen. Men 5 kilo.. fyfan.. är så jävla depp. Det tar säkert typ 7-8 veckor att tappa. Vid jul också..hej o hå. Men men, efter jul ska jag köra via viktklubb ett tag så man får lite koll på vad man äter igen. Det innebär inte att jag ska leva på lussekatter och choklad fram tills dess dock.

Jaja, doktorn i morgon som sagt. Får se vad hon säger. Kan man inte få medicin som man sover bra å och som ger viktnedgång? Det vore toppen!
De vet ju inte varför man blir tjock av vissa mediciner heller. En del säger att man blir hungrig och äter mer medan en del anser att det påverkar nåt i hjärnan så ämnesomsättningen blir helt paj. Vi får se, fortsättning följer. Och ångesten växer för varje gram. Jag vill inte ens träffa folk för jag tror alla ska se det extra fettet och se hur misslyckad jag är =( 5 kilo.. 5 jävla kilo.,

Zaxon är en klippa (ibland)

Jag var väldigt aktiv hundägare när Zaxon var yngre. Vi gick kurser, vi var med i träningsgrupper som samlades på fritiden och vi hade en del hundvänner som vi gjorde saker med. Jag slet mitt hår kan man säga. Han var en hund som lätt gick upp i stress, han hängde i kopplet, inkallning funkade väl sisådär. Men idag är han en klippa. Han lunkar med slakt koppel, han stressar inte upp sig i onödan och att ha honom lös är inga problem. När vi är på promenad och han är lös så håller han koll på mig, inte tvärtom. Stannar han så fortsätter jag bara framåt, han kommer ikapp. Går han före så stannar han och kikar var jag är och väntar in mig. Vänder jag håll så kommer han springandes. Jag behöver aldrig ropa på honom.

Pixie har jag inte alls varit lika ambitiös med. Energin har inte funnits där helt enkelt, men inte heller problemen. Hon har lärt sig så enormt mycket av Zaxon. Att vänta på varsågod innan man hoppar ur bilen tex. Idag på promenaden var båda lösa och Pixie har koll på mig och Zaxon. Hon springer fram till honom och kollar vad han gör, sen springer hon till mig och går bredvid mig en stund och sen till Zaxon igen. Hon drar inte ifrån någon av oss., När jag vände håll utan att säga nåt såg hon att Zaxon sprang till mig och då kommer hon också som en kanonkula. Så jag behöver aldrig ropa på henne heller. Hon går inte längre bort än Zaxon är.

Förstå vad jobbigt det hade varit om Zaxon hade varit en olydig buse och lärt Pixie det istället. Då hade man haft två hundar som flängt runt i kopplet. Två hundar som inte gått att ha lösa. Vad trist det hade varit!

Visst Zaxon är inte superduperlydig. Han lyssnar inte alltid och han snor gärna mat. Men det vardagliga funkar, som promenader, och det är viktigast. Pixie däremot är ju en virrhjärna så att träna lydnad med henne skulle nog ge mig gråa hår. Zaxon är ju en klok hund, riktigt smart. Pixie är..ehm.. förvirrad och överexhalterad. Så jag tackar Zaxon för all hjälp han ger.