... då måste man betala för det om man har min kropp. Så idag har jag sovit, sovit och sovit lite till.
Det är rätt typiskt. Om jag gör något roligt ett par dagar, eller tråkigt men aktivt, då kraschar jag en dag där jag bara sover och sover. Jag är helt enkelt totalt slut. Min läkare har sagt att bipolära människor ofta inte jobbar 100% utan att de ofta behöver en dags återhämtning mitt i allt. Sen vet man ju inte, en del kanske klarar av veckan och sover sen bort hela lördagen.
Jag pratade lite med Marie igår om det där med att vara sjuk och inte riktigt funka som alla andra. Jag blir så enormt förbannad, irriterad, ledsen och frustrerad på okunniga och empatihandikappade människor som inte har någon som helst förståelse för vad en sjukdom innebär. Att vänner ska gnälla över att någon är lat, slö och dålig för att personen har en sjukdom som gör att denne inte är 100%. Sen går det i skov, ibland är man på topp, sen försvinner man från världen. Eller vänner.. snarare "vänner" kanske.
Jag vet att det är skit för min omgivning när jag kraschar. Jag VET att jag sviker folk, att jag bara försvinner och att det blir jävligt jobbigt för omgivningen. Min mamma blir orolig när jag inte ens orkar svara i telefonen, jag får massa jobb med att komma ikapp med att ens öppna posten sen och kraschar man mitt i den period när räkningar ska betalas har man en jäkla massa påminnelseavgifter att betala. Jag gör det inte för att jag tycker det är så jävla roligt att ta tag i kaoset som följer, jag gör det inte för att jag skiter i folk eller saker jag lovat. Jag struntar inte i att gå till läkare för att det är så härligt att betala för uteblivna besök. Jag kan inte förklara det riktigt men jag kan inte "rycka upp mig" och bara gå. Det går inte. Jag struntar inte medvetet i saker. Jag ligger inte och tänker "nej jag är trött, jag skiter i att åka dit", det är mer som att befinna sig i ett vakuum. Man går på toaletten, släpper ut djuren och ser till att de har mat och sen sover man. Jag äter inte, kollar inte film eller gör nåt mysigt, jag är avstängd helt enkelt.
Jag vet att jag har "vänner" som pratar skit om mig. Jag har till och med bevis på det. Att veta att de gnäller över hur lat och oansvarig man är gör rätt ont. Att dessutom veta att de hellre pratar skit om mig med andra istället för att ta det med mig direkt gör mig förbannad. De tycker jag är en dålig människa, är de så mycket bättre som både saknar empati och dessutom är så konflikträdda så de hellre pratar skit än tar en diskussion med personen ifråga? Att man är empatihandikappad kan man inte göra så mycket åt, det ligger ju i personligheten, men att snacka skit är ett aktivt val. Att vägra ta en diskussion om tunga saker och hellre springa runt och gnälla till alla andra är ett aktivt val. Är de då bättre än mig? Jag är opålitlig pga en sjukdom. De snackar skit för att de är för fega för att ta en diskussion. Men de är bättre?
Nej jag blir bara ledsen. Mest tycker jag det är sorgligt rent generellt att det finns människor som väljer att leva i okunskap och sprida massa negativa saker om någon istället för att försöka ta reda på vad som händer. Varför inte helt enkelt söka upp personen och fråga vad som händer. Vad är läget eller hur mår du? Nej, istället väljer man att tycka att personen är lat och jävlig och snacka skit. Tröttsamt.. Inte konstigt att folk blir mobbade på arbetsplatser, i skolan och i livet i stort om s.k. vänner beter sig på det sättet. Jag menar, om vänner väljer att snacka en jävla massa skit, vad gör då inte ytligt bekanta kollegor?
Jag säger inte att folk bara ska acceptera alla konsekvenser av mitt mående. Jag skulle bara önska att man kunde ta en diskussion med mig istället. Kanske kan jag förklara varför det blir som det blir. Kanske kan man komma fram till en lösning som funkar för alla? Komma fram till något som underlättar?
Jaja, idag sover jag. Sover, sover och sover lite till. Men de senaste dagarna har tamefan varit värt det.
God natt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar