Varför? För att jag inte kommer igång med saker. Jag är inne i en period då allt bara är jobbigt och motståndet mot att gå ut genom dörren är enormt.
Jag som människa är periodare. Kanske hör det ihop med att vara bipolär, att man är av och på liksom. Jag går in för saker med full glöd, sen försvinner jag en stund, sen kommer jag tillbaka igen. Det är så inåthelvete drygt.
"Jamen gå och gör saker bara då" ja.. för så lätt är det ju. Om det vore "bara" skulle väl alla människor vara smala, vältränade och rika? Då skulle ingen äta godis och skit, alla skulle träna och alla skulle vara ekonomiska.
Jag tar mig inte utanför dörren, du äter för mycket godis. Skillnaden?
Men jag blir trött på mig själv för jag vinner liksom inte kriget i huvudet. Jag tänker hela tiden "imorgon ska det bli härligt att rida". Sen kommer dagen efter och genast börjar det.. det är för kallt, regnar, för varmt, planeringen försköts så det blev senare än tänkt då är det för sent, jobbigt att klafsa i lerig hage, jobbigt att ta på massa kläder... jobbigt jobbigt jobbigt.
Det är som att banka huvudet i en stenvägg. Allt är jobbigt. Minsta lilla motgång får mig att ge upp. Hittar inte andra strumpan? Nej då skiter jag i det. Lite ont i magen? Nej då stannar jag hemma. Samtidigt så VILL jag ju. Jag VET att när jag är i stallet, Eldas borstad och klar och jag kommer iväg, då är det ren lycka. Då mår jag bra, visst jag kanske fryser ihjäl på kuppen men jag mår bra.
Kan mitt arsle ta och sparka sig själv så jag kommer igång snart? Är trött på den eviga kampen med mig själv. Grejen är också att kommer jag igång ordentligt så brukar det rulla på. När jag är i den aktiva fasen så ger jag gärnet, kan jag inte bara vara lite mer jämn överlag?
Jag spelade mycket innebandy när jag var yngre.. ja tänka sig..tjockisen var till och med på träningsläger. Där gjorde tränarna en graf över vår utveckling då vi fick springa på tid, göra vissa övningar osv.
Man kunde då se att min utveckling, precis som allt annat i livet, gick i perioder. De flesta hade hyfsat jämna kurvor, lite lagom uppåt, ibland lite mer eller mindre lutande. Min "kurva" såg ut som trappsteg. Först hände inget, sen ett jättekliv uppåt, sen hände inget, sen small det till igen. Jag låg egentligen inte efter de andra, det var bara det att min utveckling var ryckig istället för jämn. Det är lite talande.
Jag ska till psykolog i morgon för utredning gällande kognitiv terapi. Jag hoppas på att få verktyg med att bli mer jämn. Att inte gå "all in" och sen försvinna utan kanske vara lite mer lagom och konstant. Sen vore det förstås fint att bli av med kräkfobin och min enorma rädsla för kollektiva transportmedel. Sist jag försökte åka tåg spydde jag på parkeringsplatsen hemma. Men ja vi får se.
Vill iväg på en kurs i februari också. Men dels har jag inte råd och allra mest har jag inte skjuts. Eller, tillgång till transport har jag men inget som kan dra. Jag får redan lite smått ångest inför våren med alla roliga fjordsaker i körning, klubbtävlingar och bruks. Jag kommer inte komma iväg på något alls för att jag inte tar mig dit. Hur surt är inte det?
Jag tycker Cissi kan vinna en hästbuss för b-körkort. Då behöver man ingen bil, hennes käre sambo slipper låna ut sin arbetsbil för hästerier och det vore bara praktiskt. Jag vill inte riktigt vinna en själv, har inte direkt behov av någon, men Cissi kan få vinna en så kan vi få låna ibland. Jag vill ut på saker. Nu kan jag inte ens rida för instruktör. Man kan knappast be någon komma till Loviseholm och ge lektion när ridhuset är fullt av hinder.
Jämmer och bekymmer.
Jaja, i morgon har jag inte ens satsat på att ev ta mig till stallet. Psykologtiden är mitt på dagen och det brukar vara rätt betungande. Bedömningssamtalet är avsatt till två timmar så hjärnan behöver nog bara få paus sen.
Men torsdag VILL jag komma iväg! Vill, vill vill! Jävla skitarsle som inte lyder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar