Det kanske är dags att ta paus från livet nu

Nej det kommer inte bli ett upplyftande inlägg så vill ni ha en härlig lördagskänsla tipsar jag om att smita härifrån.

Jag mår inte bra. Så enkelt kan man sammanfatta det. Den långa versionen kommer här:

Först: Min kropp gillar inte våren av någon anledning. På våren ska folk vara pigga och glada, dricka kaffe i solen, ta långa promenader och skratta. Det blir sån press på att vara så jäkla pigg och glad så det blir jobbigt.
Det finska svårmodet som finns i mina ådror protesterar högljutt. Jag vill helst stanna kvar i skuggan en stund till. Morrande och väsande titta på alla glada jävlar som skuttar fram i solen. Till slut släpas jag ut i ljuset och då går det över, då får jag kapitulera, men den här övergångstiden är riktigt jobbig. Jag vill dra ner persiennerna och bygga koja i min säng och bara få vara ifred där.

Andra: Det är förändringar på gång i tillvaron. Jag älskar inte förändringar jättemycket. Det är förändringar som ur ett rent egoistiskt perspektiv suger åsnepung, men som för andra kommer bli så fantastiskt bra. Jag hade en skitjobbig höst. Ensamhet, utanförskap och bara lust att ge upp allt för den där klumpen i magen som fanns där varje dag. Det löste sig, tillvaron fick liv och glädje igen, gemenskap och en period mådde jag riktigt bra och trivdes. Nu kommer förändringen och jag ser redan det tråkiga framför mig... ensamhet, sjunkande motivation, utanförskap. Man är verkligen aldrig mer ensam än man är när man är ensam bland andra människor. När man står utanför och tittar på andra, men själv får ge sig iväg ensam. Där hamnar jag snart igen. Det har redan börjat så sakteliga och det känns tungt. Riktigt tungt.

Slutligen: Min kropp mår inte bra. Jo jag var hos doktorn och tog massa prover så den mår bra på pappret, men den mår inte bra. Jag sover inget på nätterna. Spelar ingen roll när jag lägger mig, jag ligger ändå vaken med en hjärna som vägrar stänga av. Har testat mina sömntabletter att ta vid behov och många nätter funkar inte ens de. Jag somnar helt enkelt inte.
När jag slutligen somnar, där någon gång mellan 4-7 har jag sån konstig sömn så jag kallsvettas. Jag vaknar och är dyngsur. Då pratar jag inte lite känsla av kallsvettas, jag pratar om att det rinner längs benen. Sängen är genomblöt. Sen sover jag fåtal timmar och går runt som i en dvala.
Jag har konstig yrsel och rejäla blodsockerfall. Jag blir riktigt skakig och mår katastrof.
Sen har jag mens igen. Förbannade jävla kvinnoproblemshelvete. Jag har gått på p-spruta i över tre år tidigare. Jag hade då inte mens en enda gång. Inte ens en lite luromgång på två dagar. Nu har jag haft mens i 1.5 vecka och det stör mig nåt enormt. Det ska inte vara såhär. Min kropp ska inte funka såhär.

Ja så är läget. Jag mår inte bra. Jag har jobbig vårövergång att se fram emot. Jag har massa ensamhet att se fram emot. Stallmotivationen kommer nog sjunka till minus. Man måste ha lite roliga saker att se fram emot, annars blir det jäkligt tungt. Nu är allt roligt så svårt och komplicerat så kanske ska man sluta drömma och planera, då slipper man stå besviken sen. Ner med huvudet och kör bara.
När det blir såhär hittar jag bara massa saker jag inte tycker om hos mig själv. Jag skulle vilja ha hela sista året ogjort. Hanterat saker på annat sätt, reagerat annorlunda, kanske hade saker varit bättre nu i så fall? Kanske inte..men kanske. Saker är trasiga, spelar ingen roll hur mycket lim eller tejp man använder, sånt som gått sönder kan aldrig bli helt igen.
Jag är bara trött på mig själv. Trött på att jag inte fixar vikten, trött på att jag är så jävla bossig och dominerande ibland, trött på att jag är så jävla ensam alldeles för ofta, trött på att vara trött.

Jag mår inte bra. Jag tror jag kastar armarna i vädret och ger upp en stund. Det räcker nu. Jag återkommer senare, när kroppen och det finska humöret accepterat att det är vår. Då kanske jag orkar hantera ensamhet och utanförskap. Min nya tillvaro..yay.