Idag hade vi med Manny och Ella på tur. Till att börja med klev vi rätt upp i skogen. Vi fick kliva över stock och sten, snårigt där de fällt träd och djupa diken efter traktorerna. Jag vadlde barbackagjorden så jag lär ha träningsvärk i magen i morgon. Man får ju kämpa lite med balansen. Vi övermannade ett enormt dike också, ca 30 cm brett men Eldas hoppade nog två meter långt minst.
Vi följde en liiiiiten smal stig på slutet. Vi red under en gren också, jag räknade med att hinna lyfta undan den, det gjorde jag inte så jag la mig platt bakåt på Eldas rygg. Ja alla sätt är bra utom de dåliga.
Sen red vi förbi ridhuset en sväng. Manny har nog aldrig sett ett vanligt hinder förut och han ska ju tävla bruks på söndag så Ella offrade sig snällt och invigde Manny i hindrens hemlighet. Fast först fick han kliva över en vattenmatta. Eldas också och båda gick fint, om än lite skeptiskt.
Sen var det hinderdebut. Skitkonstigt enligt Manny men till slut så:
Woohoo!
Sen körde jag ju på en katt på väg hem. Ångesten total. Som tur var dog den direkt. Jag knackade på i närheten och hittade en kvinna som trodde sig veta vems det var så hon ringde dit. De skulle komma och kolla så jag åkte upp till vägen och ställde mig vid kissen och väntade. Jo det var deras katt. Usch.. kände mig helt hemsk. Tårarna började rinna när jag stod där. Men kvinnan tackade mig så mycket för att jag jagat rätt på ägaren och väntat. Hon tyckte det var skönt att veta att den dog direkt i alla fall. Jag fick t.o.m. en kram. Jag som mördat hennes katt. Sen kom jag hem och mina två katter satt på trappen och väntade. Men jag känner lite såhär, de får leva ett fritt liv ute. Blir de påkörda går det så fort så de hinner inte reagera. Den här katten sprang upp ur diket och sen var han död. Jag tror livskvalitén är värd risken. Sov i frid kissen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar