Många små framsteg gör en enorm skillnad!

Satt och tänkte på hur mycket mitt och Eldas samspel har vuxit på så kort tid. Jag började köra honom i somras och red första gången sen på hösten. Vi hade våra små oenigheter men nu när man tänker på det har vi vuxit så enormt mycket på den här tiden. Han har säkert inte haft samma egenheter med alla, men de här små hindren har vi överkommit hittills:

* Han kunde inte kliva i skaklarna till vagnen. Inom travet lyfter man på skaklarna över huvudet, inom traditionell körning ska hästen kliva i skaklarna själv. Nu kan Eldas göra det utan krångel. Han vet vad som gäller och gör det fint.

* Han hade inte tålamod att stå still vid anspänning. Man var tvungen att ha någon som höll i Eldas när man satte på vagnen och tills man själv kunnat hoppa i den.
Idag spände jag för helt själv och Eldas stod med långa tömmar och bara stod still.

* Han kastade sig iväg när man hamnat i vagnen.
Idag väntade vi på att Kristina skulle bli klar. Jag satt i vagnen och vi stod still.. ingen panik alls.

* Han ville inte riktigt stå still vid uppsittning. Någon fick hålla i eller så fick jag jaga efter honom med pallen i högsta hugg. Nu kan jag leda fram honom till en stubbe/sten eller vad som helst och jag kan hoppa upp utan problem. Från båda sidor.

* Han var speciell att lasta. Han stressade upp sig mellan stall och transport så han slet sig ibland. Man fick lasta direkt från stallet. Idag kan jag gå med honom till transporten helt själv.

* Vatten var inte hans grej alls. Förra veckan gick vi i djupt vatten, runt runt utan att han ville slänga sig upp ur vattnet.

* Han gick alltid med huvudet högt och hade bråttom. Igår när jag red hade jag långa tyglar hela vägen och han gick med lågt huvud och var avslappnad, även när han höjde tempot emellanåt.

* Han är en fegis och blir rädd för sin egen skugga ibland. Idag kan jag få fram honom i stort sett överallt där jag vill få fram honom. Det blir inte massa krångel och protester. Han kan tveka lite, men kliver sen på snällt.

* Jag har betslat ner. I början tyckte jag han låg på för mycket och ville ha ett bett som gav mig mer att säga till om. I alla bett har jag dragit ner kraften. På hävstångsbetten (till körningen) har jag i snällaste öglorna, jag har bytt ut bett mot vanliga tvådelade och tredelade. Jag skulle kunna tänka mig att rida ut i grimma om det vore så, men har en känsla av att det skulle gå lite fortare än tänkt då *s* Men har inget behov av skarpare bett alls längre för en känsla av kontroll.

Jag antar att vi helt enkelt lärt känna varandra. Det här var våra problem och han hade säkert inte alla sakerna med andra människor, kanske har han andra egenheter med några andra. Det här var våra saker att jobba på och vi har kommit så enormt långt. Jag antar att vi lärt oss lita på varandra helt enkelt. Han behöver inte bråka och protestera när det kommer något otäckt ute för han vet att det går bra. Jag behöver inte betsla upp för jag vet att Eldas aldrig skulle göra något dumt eller elakt.
Jag är egentligen farträdd. Jag är egentligen rädd för att kliva över diken, för att pressa hästen. Jag blir rädd för lastbilar/motorcyklar/traktorer. Jag blir riktigt rädd när hästen blir lite på tårna. Det är jag egentligen.
Jag och Eldas travar i full fart, så ögonen tåras och hjälmen nästan flyger av, och jag är inte rädd. Häromdagen drog han på en galopp utan dess like och jag fick inte panik. Jag kan övertala honom att gå över diken, ner i vatten, på alla möjliga konstiga ställen för det värsta som händer är att han tar ett skutt framåt.
Vi kan möta otäcka saker, för jag vet att Eldas kan dansa runt, han kan krypa ihop och trampa på stället, men han drar inte. Sitter man bara kvar och vågar stanna kvar så går det bra.

Kristina frågade mig idag om jag inte är rädd för att han ska dumma sig när vi rider på sådär supersnabbt. Ett kast åt sidan räcker ju för att man ska flyga. Nej jag är faktiskt inte rädd. Även om det går riktigt, riktigt snabbt, även om det både ser ut och känns som att han sticker så är det aldrig okontrollerbart. Jag vet att jag får stopp på honom om jag verkligen vill.

Jag är trygg. Det gör Eldas trygg. Ömsesidig respekt och förtroende. Vi har tagit oss över små steg, ett i taget, men sammanlagt är det enormt. Den ryttare jag är idag har jag inte ens drömt om att vara. Att släppa kontrollen och bara ösa på, att inte bli gråtfärdig om man ska rida förbi otäcka saker, att våga lita på hästen helt enkelt och inte fundera så mycket.
Jag var den fega ryttaren, den som gick längst bak för att ta rygg på andra, den som ville hålla ner tempot och blåste det lite den dagen skrittade jag helst, eller inte red alls.

Han är så totalt fel häst för mig. För pigg, för stark, för fjantig... men så, så rätt. Tänk vad konstigt det kan bli i slutändan ändå?