Hasse Brontén - Bipopulär

Cissi och jag åkte på föreställning idag. Vi såg Hasse Bronténs nya Bipopulär. Hans pappa var bipolär och han pratar lite om hur hans uppväxt var, vad som är knäppt rent generellt och att allt är beroende på hur man jämför saker. Han tog som exempel upp några lekar han lekte när han var liten och hur dagens ungdomar tycker det är knäppt, eller att man gick hem till folk och chansade att dom var hemma, var dom ute fick man knalla hem igen. Dagens teknik gör oss lite knäppa, som hans flirt som skickade tuttbild via mms och han sen stod och tänkte skicka tillbaka en k*k-bild. Det beteendet hade ju klassats som sjukt för ett gäng år sen. Om du fått en polaroidbild på din flörts k*k hade du kanske inte blivit så imponerad.


Jag tror tanken med det hela var att ta bort stigmat runt psykiska åkommor. Han kunde skilja på sin pappa och sjukdomen. Han älskade ju sin pappa genom allt. Det är tankeväckande. Många sjuka identifierar sig med sin diagnos. Det gjorde jag också i början. Jag slukade allt jag kom över om min diagnos, jag var med i alla forum och chatgrupper. Sen såg jag att allt för många var sin diagnos. De var inte identiteten längre, de var sjukdomen. Det irriterade mig något enormt. Jag är ju fortfarande jag, att få en diagnos, ett ord att sätta på mitt beteende och mående, gör inte att jag blir en annan person. Jag är jag, jag har bara en diagnos också. Ärligt talat hur många har inte diagnoser idag? Folk är ju utbrända till höger och vänster. De är deprimerade, stressade, gått in i väggen osv. Det är väl ingen skillnad egentligen? Det är också psykiska åkommor. Så okej jag slutar aldrig vara bipolär, man blir aldrig frisk, men symtomen kan hanteras och man kan fungera normalt i samhället. 

Hasses pappa var ju dock sjuk på riktigt. Hans maniska skov gjorde honom tillfälligt sinnesförvirrad, men det var sjukdomen, inte hans pappa. 

Jag tyckte det var en bra föreställning. Det var ingen tråkig faktauppläsning, men det var inte heller bara grova skämt. Det var en balans mellan humor och verklighet. Det var en del svåra ämnen som togs upp, men på ett bra sätt.

Vi fick en kort pratstund med honom efteråt och han var sjukt trevlig och ödmjuk. Dessutom är han ju jäkligt stilig den där karln... även om han beskrev sin k*kbild som Jabba The Hut (pungen) med en sovande ET liggandes på. Ni får använda fantasin. Jag kan rekommendera föreställningen i alla fall. 

Nu ska jag försöka få lite sömn, vilket jag missade i natt. I morgon ska jag hem till föräldrarna. Snällaste pappsen ska sätta på vinterdäck på bilen och jag tänkte kanske låna mamsens symaskin. På lördag eftermiddag blir det barnkalas hos syster, sen får vi se vad som händer. Men nu: sängen!