Och hopp så var vi tillbaka

När jag gick i väggen och hade daglig tokångest blev jag besatt av blodådror. Eftersom ångesten yttrade sig på så sätt att jag trodde jag höll på att dö av hjärtinfarkt..ett par gånger..varje dag.. så trodde min hjärna att jag kunde se på blodådrorna när det var på gång. Jag trodde jag kunde se blodproppar helt enkelt. Det betydde att jag fick panik de dagar, eller stunder, då blodådrorna syntes mer än vanligt, som när man är varm.
För övrigt tycker jag fortfarande att blodåror är vidrigt och att synliga blodådror är riktigt äckligt. Det är lite som att se en hemsk bilolycka, man vill inte titta men kan inte titta bort. (Förlåt om någon där ute har jättesynliga blodådror, det är nog bara jag som ser dom)

Så iallafall.. ångesten inför att återgå till föregående arbetsplats kastade mig tillbaka igen och jag har kollat blodådror hela dagen. Jag har inte fastnat och stirrat som jag gjorde förr, men jag tittar. Min dåvarande fantastiske doktor förklarade det med att kroppen får överskott på energi när man har ångest och jag lade den energin på att leta tecken på sjukdom hos min kropp... en del tvättar händerna 100 gånger om dagen, några kollar så de stängt av spisen 10 gånger när de ska gå hemifrån, andra tvinnar sitt hår mellan fingrarna.. alla har olika ångestuttryck. Jag kollar blodådror. Så där är jag igen. I soffan.. kollandes på blodådrorna.. och väntar på hjärtinfarkt. Jo just nu när jag skriver det inser jag också hur ologiskt och idiotiskt det låter, men när ångesten tar över, hjärtat börjar dunka, ja då funkar inte hjärnan rationellt längre.

Trött, trött, trött...så trött.