Svårt så fort det blir krav

Varför blir saker så tungt så fort det blir krav och förväntningar? Helt plötsligt dyker ett motstånd upp. En känsla av att allt blir för stort och svårt, även om jag gör samma sak när det är utan krav hur lätt som helst. Men så fort det blir uppstyrt blir allt bara för mycket. Det är konstigt hur en känsla kan gå från glädje och frihet till press och prestation bara sådär.

Jag stressar upp mig just nu, för allt. Står i en gräns med försäkringskassan där arbetslivsintro är slut och nu ska jag sjukanmäla mig "från början" hos FK igen. Är orolig för att ekonomin ska krångla.
Läkarbesök på måndag och jag kommer inte överens med min läkare. Har inte haft en bra sommar alls. Först sov jag dygnet runt nästan och nu ångest och yrsel. Hon kommer pressa på varför inte arbetsträningen kommit igång. Ja inte vet jag? Kanske för att alla chefer haft semester och sagt "återkom i höst". Ridningen behöver bli mer "seriös" och då kommer prestationspress och rädsla för att inte räcka till. Herregud jag känner stress över att jag måste dammsuga. Jag är bara stressad över allting just nu och blir då oförmögen att ta itu med saker.
Lite orolig över hur allt blir när det är dags för arbetsträning och sen jobb. Kommer jag orka stallet? Vara social? Andas?

Grejen är att allt brukar ordna sig men det här är så typiskt jag. Jag är kontrollfreak, även om det absolut inte märks utåt. Nu är jag orolig för att jag inte vet hur det blir med FK och vet inte hur det blir med arbetsträningen. Jo jag ska börja, men var? Min mamma känner igen mönstret så väl. Jag har inte full koll på vad som kommer hända och då rasar allt. Katastroftankar kommer direkt: jag kommer bli arbetslös, inte ha någon inkomst och bo på gatan, få sälja mina djur och alla kommer hata mig. Jag kommer inte orka med Eldas tillräckligt bra så en ny medryttare får komma in och jag blir utbytt. Jag fixar inte maten och kommer gå upp 100 kilo. Bonden kommer dö så jag blir vräkt och bilen kommer gå sönder.
Alltså ni ser ju. Katastroftankar. Bara för att jag inte har koll. Jag vill veta saker. Vet jag att jag ska vara på en plats from ett datum, ja då är det lugnt. Då har jag koll. Vet jag att FK inte kommer krångla så är det lugnt. Nu vet jag ingenting och då drar jag allt till det yttersta direkt. Samma som jag gjorde enda gången i mitt liv jag var arbetslös och fick stämpla... i 2 veckor. Jag såg mig själv på gatan då också. Det är jobbigt att vara så extrem när tillvaron gungar lite.

Men, det är bara när ramarna gungar det blir såhär. Det får man vara glad för. Jag är extremt stresstålig i jobbet, jag har inga problem med att dagens planering omkullkastas totalt. Man kan komma till jobbet och få kasta sig in i en LVM-utredning och lägga allt planerat åt sidan. Det gör mig ingenting. Det är ovissheten, att inte veta, som är jobbigt. Detaljerna är inte så viktigt, det är sammanhanget som är jobbigt. Tur är det, annars hade jag inte fixat de jobb jag haft. Att kliva in på behandlingshem från dag till dag går aldrig på rutin. Ena dagen har det varit slagsmål, nästa dag har man bakning och alla är bra bra humör, dagen efter mår folk skitdåligt. Men det gör inget. Då är jag flexibel. Kollen då handlar om att gå till jobbet varje dag, vad som händer där, ja det anpassar jag mig efter.

Så det är läget idag. Allt känns stress, press och jobbigt. Jag måste bara komma loss ur tänkandet så flyter det  igen. Om jag kunde sluta vara yr så vore det toppen också. Men nästa vecka ska jag träffa både psyk och fys-läkare så det ska väl ordna sig.

Inte har Länsstyrelsen hört av sig heller. Hör av er och säg nej så kan jag jaga vidare, eller alldra helst säg ja förstås.