Visst är hjärnan fantastisk egentligen? Undrar hur mycket mer vi har att lära om hur allt fungerar där uppe egentligen. När allt funkar bra är den ju fantastisk. Tyvärr är den lika mirakulös åt andra hållet, när den fungerar dåligt.
Jag har i jobbet träffat människor i djupa psykoser, människor som sitter fast i beroende, schizofrena, ångestladdade, överambitiösa, stresskänsliga osv. Alla sorter där hjärnan kanske inte är den största vännen alltid.
Jag och min hjärna har ju våra duster ibland. Värst var perioden då jag hade kraftig panikångest. För mig yttrade sig ångesten i att jag trodde jag höll på att dö, här och nu. Jag fick hjärtinfarkt helt enkelt, enligt min hjärna. Hjärtat höll inte med.
Jag åkte in till akuten ett par gånger faktiskt. Alla symtom när jag ringde 1177 lät "rätt" så jag blev ombedd att åka in. Jag hade andnöd, domningar i armarna, hela bröstet och halsen var röda och varma, hjärtat dunkade, jag var likblek i ansiktet och svetten rann. Människorna på akuten var faktiskt jätterara. De tog mig på allvar och tog alla prover, även tredje gången jag kom in. Sen hänvisade de lite försiktigt till psyk. Jag hade aldrig haft kontakt med psykvården innan det här så jag hade ingen aning om vad som hände.
Sen fastnade jag i ångesten och fastnade i tanken på att jag var sjuk, oavsett vad läkarna sa. Jag kunde inte gå ut, kunde ju dö av ansträngningen osv. Värst var kvällarna. Jag fick stesolid vid något tillfälle, för att kunna varva ner. Stesolid är muskelavslappnande. För en människa i full ångest som tror att hon är döende är inte muskelavslappnande så bra alltid. Den lugna andhämtningen gjorde att jag trodde jag hade svårt att andas och drog igång ett nytt anfall. Så ingen mer stesolid för mig.
Jag hade en fantastisk doktor på den tiden. Han var doktor på psykakuten och gud vad jag saknar honom. Henrik hette han. Han kunde se med bara en blick om det var bättre eller sämre. Han respekterade mig och jag kände mig aldrig dumförklarad, även om mina tankar inte var rationella. Han förklarade i alla fall att panikångest hänger ihop med kroppens gamla försvar för när det var dags att springa från sabeltandade tigrar. Hjärnan skickar ut full adrenalin så man ska kunna fly så fort man kan. Tyvärr (eller tack och lov) har vi inte så många tigrar på gatorna. Hjärnan har dock kvar samma funktion och vid panikångest utlöses det hela, men vad ska man fly från? Och när kan man sluta fly?
Min energi lades på att jag maniskt letade sjukdomstecken på kroppen. Min logik var:
Har man fel på hjärtat så har man fel på blodomloppet. Alltså borde jag leta blodproppar. I min lilla värld kan man se blodproppar på utsidan. Så min "spring ifrån tigern"-energi lades på att maniskt gå igenom hela min kropp varje dag för att se om mina blodådror såg konstiga ut, Nu var det sommar och varmt, då kan blodkärlen ju vidgas och då var det kört. Jag visade gråtande upp min blodkärl för läkarna som lugnande mig och sa att det är ingen propp.
När det var som värst kunde jag inte ha lyset tänt i duschen, jag fastnade framför spegeln då och kollade blodådror. Till slut kollade jag på andras också. Vi hade en tjej på jobbet med ganska ytliga blodådror i ansiktet, sådär blå/gröna. Jag mådde verkligen illa av att se dom.
Hursomhelst. Jag har inte haft fullskalig panikångest på säkert 7-8 år nu. Inte tagit några extra lugnande. Ibland kan ångesten knacka å axeln och jag blir mer medveten om hur jag andas, eller lägger märke till blodådrorna.
Som idag, nu är jag uppvarvad inför morgondagens besök hos veterinären med Zaxon. Vad händer? Ja jag fastnade i badrumsspegeln och studerade mina blodådror. Det hjälper inte att jag är blek som ett spöka så de syns extra tydligt.
Nu för tillfället är jag förnuftig. Jag vet varför jag tittar, jag vet att jag inte ska låta mig titta och fastna i det. Jag vet att det är oro inför i morgon. Men vem vet. Om en timme kanske jag gråtande ringer min mamma och talar om att jag är döende i hjärtinfarkt. Jag är glad över att jag har stöttande föräldrar. Jag kan ringa dit och snörvla fram att jag har hjärtinfarkt NU och min mamma kan oftast prata mig ur det.
Just idag ska jag undvika speglar. Försöka sova tidigt och få den där undersökningen gjord i morgon. Är det negativt besked är det nog jag som får åka till psykakuten och få lugnande igen. En dag i taget. Vi får se. Min älskade hund kramades med mig i morse, så mycket mer behöver man väl inte?
För övrigt är det förjävligt att sitta och dricka en stor kopp te mitt i juni. Var är sommarvärmen? Jag vill bada i min nya baddräkt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar