Jag och Marie diskuterade fenomenet med varför man låter en händelse, en person, förstöra en bra dag. Båda har vi saker i tillvaron som gör att man går från tillfreds och avslappnad till ett åskmoln på en sekund.
Man kan möta 10 människor på en dag, alla trevliga och glada, sen möter man människa nummer 11 som är en otrevlig jävel och hela dagen blir svart. Om man fått 10 bidrag med positiv energi så är det ju trist att den där enda negativa energin vinner.
Och varför kan man inte bara tänka "Ja stackars människa som måste må så dåligt så den beter sig sådär". Eller mindre finkänsligt "oj vad trist det måste vara att vara sådär dum i huvudet".
Nej, direkt slår irritationen till och hornen växer. Varför är det så? Hur tar man kontrollen över hur man reagerar?
En del människor är lite handikappade gällande sociala situationer. De vet helt enkelt inte hur man beter sig och hur man inte beter sig. Det är väl mest tragiskt för dom, ändå låter man deras beteendet styra hur man tänker resten av dagen. Jag menar, om jag stöter på en människa med funktionshinder och den människan kanske säger något opassande. Då blir jag ju inte förbannad. Då tänker jag att personen ju inte riktigt vet innebörden i vad den sagt/gjort. Så varför inte bara tänka att en del människor har funktionshinder när det gäller socialt beteende? Att alla inte vet hur en vettig människa beter sig helt enkelt?
Det är fascinerande. Jag önskar jag vore en större människa som inte blev påverkad när någon beter sig som ett as.
Eller egentligen inte analyserade sönder allt överhuvudtaget. Jag är känslig för vibbar som folk ger. Just nu känns det som det skurit sig lite på ett plan, vilket det kanske inte har. Det kanske handlar om nåt helt annat, men vibbarna är nåt helt annat och jag påverkas. Vi får se hur det förlöper.
Just nu är jag nog allmänt lättirriterad dock. Sinnessjuk värme och jag är inte vänner och nej jag har inte badat än. Nu orkar jag inte ens leta efter vart jag lagt baddräkten för värmen är vidrig.
Nu ska jag dock mumsa på lite hallon. Min buske på baksidan har massa bär. Konstigt hur saker kan växa här egentligen. Jag vattnar inte, ger inte näring eller nåt, men ändå frodas växtligheten som galet. Mitt plommonträd var ju helt sjukt. Det var hur mycket plommon som helst. Dessvärre var trädet lite gammalt så den där vintern när vi hade sinnessjuka mängder snö gick det sönder och dog sen. Stackars trädet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar