Varför blir man så rörd när karlar gråter?

Så fort jag ser en vuxen, redig, karl bli tårögd och gråtfärdig så börjar jag gråta. Det är nåt fint över män som vågar släppa fram känslor sådär. Känslan infinner sig inte när de är yngre eller inte "riktiga" män, men rediga karlar som liksom blir tårögda och harklar sig, då är det kört.

Har ni sett det här klippet tex? En FANTASTISK pappa som kämpar sig igenom Ironman tävlingar med sin handikappade son. Ironman är alltså triathlon med löpning, cykel och simning. Pappan tar alltså tyngden av sonen också.  När pappan börjar gråta i filmen, då är det kört. Hela filmen är stark och så fin, men just när han gråter, då gråter jag också.

Har fastnat i dokumentärträsk om seriemördare. De fascinerar mig, eller rättare sagt deras hjärnor fascinerar mig. Jag tycker det är synd att man avrättade flera "stora" seriemördare. De borde ha studerats mer ingående. Hur blev det som det blev, varför har de inga spärrar? Hur kunde de mörda på såna sjuka sätt?
Hursomhelst, åter till ämnet. I de dokumentärerna ser man ibland hårdföra poliser och åklagare som blir helt tårögda och börjar liksom harkla sig. När de beskriver vad som skett med offren blir det för mycket och då har de ändå sett en del. Det blir så himla starkt och fint på nåt sätt. Hade en kvinna gråtit så visst känner jag empati, men en man som gråter är liksom vackert, starkt.

Varför är det så tro? Är det för att de gråter så sällan så när de väl gråter så är det på riktigt liksom. Att då är det "illa"? Kvinnor kan ju gråta för ingenting, ja det gäller mig också. Finns män som är mer gråtmilda än andra också förstås och då blir jag inte lika påverkad. De här stenansiktena, rediga karlarna, där hugger det i hjärtat.

Är jag knäpp eller känner fler sådär?