Ibland blir jag bara så trött. Idag var en dag då jag bara blev så trött på personen som ska vara psykiatriker. Alltså läkare som har specialiserat sig på själens sjukdomar istället för de fysiska. En person som borde vara intresserad av hur människor mår, vad de vill, hur gör vi det bättre.
Idag mötte jag en ungtupp som nog hade velat ha ett frågeformulär att gå efter så han kunde kryssa i rutorna. Javisst, det var första (och förhoppningsvis enda) gången vi sågs. Vi sågs för att min ordinarie läkare hade fullspäckat schema och jag behövde nytt läkarintyg. Det var allt. Åh om han bara hade kunnat säga "tjena, här är ditt intyg, något mer du undrar?"
Nej, vi gick igenom standardfrågorna. Han har noll koll på min historia alls (läs journalen lite kanske). Jag berättade att jag är så outgrundligt trött och håglös. Allt är så jäkla jobbigt, men när jag väl gör det så känns det bättre.
Såå.. jag tycker jag är lite sämre än andra? Ja. Vill jag dö? Inte direkt. Sover jag? Ja för mycket men vill sova mer. Bla bla bla. Som om jag svarat på: Vilken färg är din bil? Gillar du bananer? Noll känsla i samtalet alls.
Hursomhelst. Min trötthet ska botas genom att jag är uppe längre på kvällarna, går upp tidigare och absolut inte somnar på dagtid. Då kommer jag slippa tröttheten. Det blir en jobbig vecka men sen blir det bra.
Min kropp ska bara ha 7-8 timmars sömn. Som när man jobbar. Problemet är att jag inte jobbar så vad fyller man dagen med mellan 8-23 en ledig dag med noll inplanerat, noll energi och noll initiativförmåga? En dag då jag inte jobbar, Ella rider Eldas och det kanske ösregnar. Kommer jag helt plötsligt få energi till att städa hela dagarna då också helt magiskt?
Jag kan vika tvätt, tar väl en timme... sen då?
Det var det som var grejen. Jag fattar var han menar, men han fattar inte hur jag/vi funkar. Han verkar inte fatta hur tillvaron ser ut. Han verkar inte fatta att man inte ändrar ett livs sömnmönster på en vecka. "Du kommer få en jobbig vecka" No shit. Alla i min omgivning kommer också få en jobbig vecka. Friska människor tänker "Åhhh vad mycket du kommer få gjort". Visst.. en dålig dag har jag inte initiativförmågan att ta upp gaffeln från golvet som katten rivit ner. Jag ser den, noterar att den ligger där, tänker att jag borde ta upp den men det händer inte. Det är så himla svårt att förklara för någon som inte är där. Andra människor gör saker på rutin. Oj en gaffel på golvet, den lägger vi rätt. Jag funkar inte så när jag inte mår bra. Sen kan jag få ett energiryck och röja undan allt, samtidigt som jag gör planer på hur jag ska hålla efter och det blir så fint. Sen mår jag dåligt och orkar inte torka upp mjölet jag spiller ut. Jag är glad om jag duschar och byter kläder liksom.
Nej han fattar inte. Han verkade inte vilja fatta. Och jag blir arg, så jäkla arg. Min ordinarie läkare provocerar mig för att hon utmanar mig. Hon låter mig inte bara flyta runt, men skillnaden är att hon fattar. Hon vet hur vi fungerar och hon vet att man ibland inte orkar öppna posten ens. Hon tycker inte det är ett godtagbart tillstånd, men hon fattar.
Herr ungtupp fattar inte. Jag hoppas han kommer fatta någon gång under sin karriär men det är synd om de han träffar under tiden.
Vården borde dela ut såna "din åsikt är viktig för oss"-blanketter när man träffat en ny läkare.
Typ hur upplevde man besöket, fick man svar på de frågor man hade, hur var bemötandet osv osv. Bemötandet hade fått noll.. eller minus. Att inte ens orka slänga ett öga i journalen innan man träffar en patient. Jag gillade honom inte alls. Jag är glad att jag inte var ett gråtande vrak idag, det mötet hade varit katastrof.
Nej, jag är arg. Skitläkare. En människa på fel plats. Så kall, noll empati.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar