Med stenskott i ögonen

Jag och Eldas tog en tur med vagn idag. Känns som jag aldrig kör nu för tiden, bara rider. Fast att köra är inte lika roligt att göra ensam som att rida. Nåväl, vi kom ut på tur idag i alla fall. Jag valde väg och Eldas valde tempo, mycket spring blev det. 

Han börjar inte trava utan lov, så jag ber om trav och sen får han väl springa i det tempot han vill och så långt han vill, eller nästan i alla fall. Han gör ju inget annat än springer. Dessvärre hade jag glömt glasögon så i det högre tempot blev jag lite tillfälligt blind. Han fick inte springa på riktigt som han skulle vilja alltså men det sprutar grus utan bara helsike. Brukar alltid ha glasögon och scarf så man kan skydda ansiktet lite. 

Eldas var piggelin i alla fall. Duktigt svettig var han när vi var tillbaka också. 

Det blev 1.1 km på en timme ungefär. 37,5 km/h som snabbast. Jo jag kom ihåg att dra igrån programmet på telefonen. Bra av mig! Medelhastigheten låg på ungefär 9 km/h, men jag glömde stänga av programmet direkt vi var tillbaka i stallet så det blir ju liite missvisande, men på ett ungefär i alla fall. 

Vi motionerade lite kossor också:

Vovvarna var med också. Pixie i fint linne.. hon har en sårskorpa jag inte vill att hon ska klia bort.

Hundarna höll vakt så Eldas kunde äta lugnt

Ja det var det. I morgon blir det nog en liten ridtur. Jag skulle ha varit med på P&J men skulle ha behövt hoppa lite mer innan dess. Blir lite svårt när man inte vill dra iväg och hoppa själv, vill ha sällskap med mig ifall man ramlar av. Men då är man ju beroende av att någon annan kan och vill följa med och hoppa. 

Så, det blir inget i morgon. Kikar nog på Virre istället så kanske vi kan komma iväg nästa vecka istället. 

Älskade, älskade, världens bästa hund!

Det gick bra hos veterinären idag. Vilken bra veterinär för övrigt! Jag rekommenderar verkligen Örebro Djursjukhus, ute vid Rusta ungefär. Kunniga och trevliga, fräscha lokaler och inte allt för dyrt.

Mitt besök gick på drygt 4000 och försäkringen täckte dryga 2000. Men då var det röntgen (typ 5 bilder) laboratoriekostnader, dom skickar iväg på analys, ultraljud av hela buken, höll på i 20 minuter typ och sen en allmän genomgång också. Visst veterinär är svindyrt, men jag tyckte nog det var rätt okej. Röntgen är dyrt!

Hursomhelst. Zaxon var superduktig! Älskade, kloka vovve! Han sprattlade lite när vi skulle vända honom inför röntgen, men väl på plats så låg han still. Han fick ta bild på båda sidorna bröstkorgen och sen en när han låg på rygg. Att ligga på rygg sådär var inte så populärt.

Sen var det ultraljud. Magen rakades och han undersöktes ordentligt från båda sidorna. Pälsklingen låg helt still! Sen skulle veterinären ta prov på knölarna också, hon stack 3 gånger för att få prov på lite olika ställen och Zaxon rörde inte en min. Jag hade nog blivit lite ledsen om någon kört in 3 nålar i min mage.

Domen då: jo det såg okej ut. Den stora knölen hängde inte fast vid något organ och verkade inte ha någon blodförsörjning så antagligen är det en fettknöl. Den såg jämn och fin ut. Hans mjälte hade en mörkare fläck och man kunde se att det fanns blodcirkulation där, men mjälten i övrigt var jämn och fin. Inget förstorad eller så. Lever, njurar, tarmar och urinblåsa såg fint ut.

Så vi ska vänta på resultatet av vätskan som testades. Hon tyckte att det som kom ut var typiskt för fettknöl, men det finns en speciell sorts fettknöl som är elakartad så därför dubbelkollar man. Gällande mjälten kommer vi hålla koll på förändringen. Vi kommer åka på ultraljud var 4:e månad ungefär. Hon tyckte det kunde vara värt att operera också eftersom han är så himla frisk i övrigt. Men om inte förändringen växer eller mjälten påverkas på annat sätt så får den vara där den där.

Det känns skönt. Jag var så inställd på cancer, så inställd på att det var sista sommaren. Jag har gråtit av ångest flera gånger. Dumt.. kanske har 2 år kvar liksom. Dumt att gråta nu då.

Min duktiga hund... han fick så mycket beröm för att han var så snäll och lugn. Jag blir så stolt över honom. Han blir alltid populär hos veterinären. Ett par gånger har han fått användas när praktikanter varit på plats så har Zaxon fått vara lite "testhund" att känna och klämma igenom. Han är så lugn och fin, står helt snällt och bara är.

Nu fick han leverpastej när vi kom hem och alldeles nu ligger han i sin fåtölj. Han är faktiskt lite småhalt idag. Igår kväll hörde jag kattslagsmål och då var det en främmande katt som flugit på Fjant ute på VÅR trapp.Kattjävel! Då släppte jag faktiskt ut hundarna och sa "buss på". Tror Zaxon sträckte sig lite. Det är ingen fara, han är stel bara.

Oh.. när jag kom hem hade jag fått tillbaka 400 kr på någon trafikförsäkring. Tack för den!
Sen hörde jag ett högljutt jamande, ett lite speciellt läte. Jag anade misstankar och öppnade dörren lite på glänt bara. Jodå där satt Bebis med en mus i munnen. Tyvärr fick han inte komma in och dela med sig, men den ligger nog på dörrmattan och väntar.

Kanske borde åka och köpa en lott idag egentligen, men man sa nog inte pressa ödet för långt.
Nu ska vi slappa i soffan. Senaste dagarnas stress över Zaxon har satt sig i kroppen, men nu kan vi slappna av en stund till.

Hjärnan- vän eller fiende?

Visst är hjärnan fantastisk egentligen? Undrar hur mycket mer vi har att lära om hur allt fungerar där uppe egentligen. När allt funkar bra är den ju fantastisk. Tyvärr är den lika mirakulös åt andra hållet, när den fungerar dåligt.

Jag har i jobbet träffat människor i djupa psykoser, människor som sitter fast i beroende, schizofrena, ångestladdade, överambitiösa, stresskänsliga osv. Alla sorter där hjärnan kanske inte är den största vännen alltid.

Jag och min hjärna har ju våra duster ibland. Värst var perioden då jag hade kraftig panikångest. För mig yttrade sig ångesten i att jag trodde jag höll på att dö, här och nu. Jag fick hjärtinfarkt helt enkelt, enligt min hjärna. Hjärtat höll inte med.

Jag åkte in till akuten ett par gånger faktiskt. Alla symtom när jag ringde 1177 lät "rätt" så jag blev ombedd att åka in. Jag hade andnöd, domningar i armarna, hela bröstet och halsen var röda och varma, hjärtat dunkade, jag var likblek i ansiktet och svetten rann. Människorna på akuten var faktiskt jätterara. De tog mig på allvar och tog alla prover, även tredje gången jag kom in. Sen hänvisade de lite försiktigt till psyk. Jag hade aldrig haft kontakt med psykvården innan det här så jag hade ingen aning om vad som hände.

Sen fastnade jag i ångesten och fastnade i tanken på att jag var sjuk, oavsett vad läkarna sa. Jag kunde inte gå ut, kunde ju dö av ansträngningen osv. Värst var kvällarna. Jag fick stesolid vid något tillfälle, för att kunna varva ner. Stesolid är muskelavslappnande. För en människa i full ångest som tror att hon är döende är inte muskelavslappnande så bra alltid. Den lugna andhämtningen gjorde att jag trodde jag hade svårt att andas och drog igång ett nytt anfall. Så ingen mer stesolid för mig.

Jag hade en fantastisk doktor på den tiden. Han var doktor på psykakuten och gud vad jag saknar honom. Henrik hette han. Han kunde se med bara en blick om det var bättre eller sämre. Han respekterade mig och jag kände mig aldrig dumförklarad, även om mina tankar inte var rationella. Han förklarade i alla fall att panikångest hänger ihop med kroppens gamla försvar för när det var dags att springa från sabeltandade tigrar. Hjärnan skickar ut full adrenalin så man ska kunna fly så fort man kan. Tyvärr (eller tack och lov) har vi inte så många tigrar på gatorna. Hjärnan har dock kvar samma funktion och vid panikångest utlöses det hela, men vad ska man fly från? Och när kan man sluta fly?
Min energi lades på att jag maniskt letade sjukdomstecken på kroppen. Min logik var:
Har man fel på hjärtat så har man fel på blodomloppet. Alltså borde jag leta blodproppar. I min lilla värld kan man se blodproppar på utsidan. Så min "spring ifrån tigern"-energi lades på att maniskt gå igenom hela min kropp varje dag för att se om mina blodådror såg konstiga ut, Nu var det sommar och varmt, då kan blodkärlen ju vidgas och då var det kört. Jag visade gråtande upp min blodkärl för läkarna som lugnande mig och sa att det är ingen propp.
När det var som värst kunde jag inte ha lyset tänt i duschen, jag fastnade framför spegeln då och kollade blodådror. Till slut kollade jag på andras också. Vi hade en tjej på jobbet med ganska ytliga blodådror i ansiktet, sådär blå/gröna. Jag mådde verkligen illa av att se dom.

Hursomhelst. Jag har inte haft fullskalig panikångest på säkert 7-8 år nu. Inte tagit några extra lugnande. Ibland kan ångesten knacka å axeln och jag blir mer medveten om hur jag andas, eller lägger märke till blodådrorna.

Som idag, nu är jag uppvarvad inför morgondagens besök hos veterinären med Zaxon. Vad händer? Ja jag fastnade i badrumsspegeln och studerade mina blodådror. Det hjälper inte att jag är blek som ett spöka så de syns extra tydligt.

Nu för tillfället är jag förnuftig. Jag vet varför jag tittar, jag vet att jag inte ska låta mig titta och fastna i det. Jag vet att det är oro inför i morgon. Men vem vet. Om en timme kanske jag gråtande ringer min mamma och talar om att jag är döende i hjärtinfarkt. Jag är glad  över att jag har stöttande föräldrar. Jag kan ringa dit och snörvla fram att jag har hjärtinfarkt NU och min mamma kan oftast prata mig ur det.

Just idag ska jag undvika speglar. Försöka sova tidigt och få den där undersökningen gjord i morgon. Är det negativt besked är det nog jag som får åka till psykakuten och få lugnande igen. En dag i taget. Vi får se. Min älskade hund kramades med mig i morse, så mycket mer behöver man väl inte?

För övrigt är det förjävligt att sitta och dricka en stor kopp te mitt i juni. Var är sommarvärmen? Jag vill bada i min nya baddräkt!

Jamen, osocial midsommar på er allihop!

Midsommaren har gått i de osocialas tecken. Midsommarafton hade jag grym huvudvärk hela dagen. Jag valde att avstå från grillparty och låg hemma i soffan och kollade film. Lika gött det.

Igår var jag också osocial och bara softade. Rätt fint.

Eller, osocial gällande människor då. Djursocial har jag varit.

idag vaknade jag av att uttråkade bönder kom på tanken om att träd måste sågas just idag. Gärna det trädet som är precis nedanför mitt sovrumsfönster. Då menar jag precis nedanför, grenarna slår emot rutan. Så jag vaknade till de ljuva tonerna av motorsåg, Pixies hysteriska skällande och radioskval. De hade kört upp traktor och släp på gräsmattan, så radion i traktorn spelade så vackert så. Jamen god morgon!

De har fortsatt kapa träd lite här och där runtom. Jag hyr ju huset så jag har inget att säga till om, de får väl kapa ner allt som finns om de nu vill det. Men det är söndag och taskigt väder. Kan inte bönder vila på söndagar? Kapa träd kan väl inte vara livsviktigt?

Skumt väder för övigt, sol som växlar med fullt ösregn. I morgon ska Zaxon ultraljuda sin knöl i magen. Hej ångest på den. Hoppas det bara är.. vad vet jag.. fettknöl? Konstigt bråck? Vi får se. Jag tror cancer, men hoppas inte. Han är pigg som en liten busehund i alla fall. Så mysigt nu när han är helrakad, då sover han i sängen med mig en stund. När han har full päls blir det för varmt för honom.

Hepp, får se vad dagen för med sig mer än sågande bönder och snarkande hundar. Oh jag köpte en sån här till Eldas förresten:

Han blir så himla ansatt av flugor den stackars hästen. Jag tänkte ha den när vi rider när det är extra jäkligt med flugor ute. Då slipper han att dom irriterar öronen på honom. Nu har han ju pannlugg så det räcker så kanske klipper bort själva "flyveil" trådarna och bara sparar öronskyddet. Får se om de känns i vägen eller inte.
49kr och det var fraktfritt, då är det ju värt det. Att beställa något för 49 kr och sen betala frakt för typ 60 kr är ju väldigt ovärt. Då köper man ju inte en sån liten grej, men fraktfritt då kan man passa på.
Har man en häst som är mindre ansatt skulle ju en sån här funka fint i hagen istället för hel flughuva också. Eldas är rätt irriterad och svullen vid ögonen trots lång lugg så han behöver nog huva (som han snällt plockat av sig och gömt i hagen).

70 cm!!!

Vi fick sällskap av fjordgänget idag, Virre och Mirja. Idag stod hoppning på schemat. Det är verkligen skräckblandad förtjusning. Jag kan ju inte hoppa, inte Eldas heller egentligen, men vi tar oss över på nåt sätt ändå. 

Vi började på 50 cm och det gick bra. Vi hoppade av alldeles för tidigt en gång så vi rev, men annars gick det bra.

Sen höjde Virre så två hinder blev 60 cm och sen det sista på 70 cm. Vi tog alla tre av bara farten. Helt sjukt! Eldas är så snäll mot mig också, han hoppar i vilket tempo vi än kommer och även om det är vingligt, han hoppar.  Vi har ju inte koll på galopp så vi travhoppade. Och att ganska enkelt travhoppa 70 cm är rätt bra gjort. 

Jag är stolt över oss båda två. Eldas för att han är så himla duktig och mig själv för att jag inte grät av skräck. Det blir lite mer kontrollerat inne på bana. Ute i skogen vill han ju gärna dra iväg och det blir läskigt, på bana så lyssnar han. Så jag kanske överlever en P&J ändå. 

Älskade häst!

Kravlöst i full fart

Maffian kom och mötte upp i hagen. Ooohhhhh

Eldas flughuva har överlevt natten. Tom öronen var hela!

Jag och Eldas tog en tur själva idag. Då passade vi på att ta vår "springrunda". Vi tog en helt kravlös tur i Eldas tempo. Jag bestämde var vi skulle gå och när han fick trava, resten fick han bestämma. När vi har sällskap får han ju hålla ihop lite, sällskapet hinner varken med i hans skritt eller trav annars. Men idag fick han kliva på, red hela turen på lång tygel så han älgade på rätt rejält. Varje trav var fullt ös. Jag sitter ju inte och driver på honom då, jag ber om trav och bara släpper, men han springer väl till han stupar så till slut får jag ju bromsa. 

En del tycker inte man ska släppa på hästarna sådär. "Då förstör man omskolningen till ridhäst". Jag tror bara det är nyttigt att få ösa ibland. Dels får de sträcka ut alla muskler ordentligt och sen tycker de att det är roligt. 

Jag höll på att få tugga grus haha. Vi kom på lång tygel och de hade släppt kossor i en ny hage. Kossorna gömde sig bakom ett par buskar så vi såg dom inte förrän några huvuden dök upp. Eldas gjorde en extrem snabb vändning och jag hängde runt hans hals, men det gick bra.

Sen hade en soptunna vält lite längre bort. Sånt är faktiskt inte okej! Där vände vi några gånger också men smög sen förbi. 

Kan någon utrota bromsarna nu? Eldas är så himla utsatt så jag tycker synd om honom. Dels är han svart och dels svettas han lätt. Han är som en vandrande buffé. Jag sprayar med flugmedel inför varje tur och det hjälper bra i början, sen är han jättesvettig och då kommer de där asen. Kanske ska spraymåla honom vit istället. 

De anfaller mig också för den delen. Jag körde en skottkärra med 2 dunkar vatten till hagen, lite lagom vingligt och ostabilt. Då biter en broms mig på lillfingret. Hur snällt är det?

I morgon står hoppning på schemat. Vi får väl se om man överlever... 

Hopp i skogen

Jag tog mig till stallet idag till slut. Jag är inne i en period då jag är oerhört trött. Att bara hämta posten känns som att bestiga ett berg. Det krävs sån enorm viljekraft för att inte bara gå och lägga mig just nu. Antar jag får ta och ringa doktorn någon dag, annars kommer jag sova bort hela sommaren. 

Ella och Manny följde med på tur. Manny provade sin nya sadel och den verkade ligga helt okej faktiskt. Manny hade lite åsikter som vanligt. Dagens åsikt var att det är dumt att gå på vägen när man kan gå på gärdet. Han sparkade lite åt Ella men sen gav han upp. Så vi gick upp till hindren i skogen och testade om hoppsadeln funkade att hoppa i och den funkade kanon. Manny tyckte det var skitkul! Så det blir väl P&J nu då.

Jag tyckte vi var hemskt modiga som vågade oss ut på dessa två hetsiga herrar. Ni ser ju lång väg vilket temperament de har innan ridturen. 

Eldas fick sin flughuva. Jag hade en oöppnad kvar hemma och den passade, yay! Eldas behöver den främst för öronen, han skakar lite på huvudet och är irriterad. Men han är svullen runt ögonen också, trots massiv lugg. Han är svart och blir illa åtgången av flugorna såhär års. Flugtäcket kommer åka på nu också, även om det är lite lugnare nu när det är lite kyligt. 

Men Mannys flughuva hittades inte. Han har också en svart. Får se om den dyker upp snart. Han har ju inte direkt någon lugg att skryta med heller, men också där tror jag öronen är värst. Elaka odjur de där flygfäna. 

Tandläkarbedövning till en hel häst

Jag började ju dagen hos tandläkaren, åh hurra. Jag fick en spruta med bedövning och jag tror de gav mig nåt elefantmedel. Jag fick sprutan vid 8.45 och jag är fortfarande rejält bedövad. Det är snart 3 timmar sen ju. Jag känner bara halva tungan och ena örat är bedövat. Allt däremellan är bedövat också. Ser ut som jag fått en stroke typ.
Jag lyckades äta lite ändå, trots ostyrig tunga.

Det blev ingen ridlektion idag =( Ridläraren hade ingen barnvakt, hon fick bebis för ett par månader sen. Det suger lite, hon är grymt bra som instruktör, men det har blivit lite många inställda tider. Det blir svårt att få kontinuitet. Hon håller till lite för långt bort för att åka hem dit också. Men vi får se, kanske blir bättre under sommaren. Vill inte byta, men samtidigt måste man ju ha lektion för att lära sig.

Ser ut att bli sådär väder idag. Regnade ju friskt inatt. Så får se vad dagen bjuder på. En ridtur kanske.. eller sova..eller bara vara.

Apropå att vara sena, nog måste läkare ha i sin arbetsbeskrivning att alltid låta patienten vänta minst 10 minuter? De är verkligen aldrig i tid, men om man själv är sen, då jäklar. Tandis var 15 minuter sen, då hade jag ändå morgontid. Som mest har jag väntat 45 minuter på doktor, trodde han bokat fel tid till slut, men han hade fastnat med nåt pappersgöra.
Jag var nog ganska okej i tid som socialtant. Visst fick folk vänta ibland, det kunde ju vara så att man var mitt i ett telefonstamtal, eller mitt i en uträkning eller så. Men annars var jag nog ganska i tid. Vi hade lite trist så att vi inte meddelades när folk dök upp så vi fick springa till receptionen och kika hela tiden.

Är hästmänniskor notoriskt sena?

Jag och Karin pratade om fenomenet med sena hästmänniskor. Planeringen kan se bra ut, men så blir det alltid skrik och panik i sista stund.

När jag var hos Virre var jag alltid den hon fick vänta på, fast andra tjejer i stallet var faktiskt värre än mig.

När jag fortfarande umgicks med Jenny fick jag alltid vänta på henne. Alltid är lite överdrivet, men i stort sett alltid då.

I stallet nu är jag bäst i tid typ alltid. Jag antar det är Virres karma som hämnas redan nu. Det konstiga jag märkt är att jag kan bli småirriterad på att alltid vara först, att alltid plocka in andras hästar osv, även om jag är medvetet 15 minuter för sen. Någon gång, varannan gång vore en utopi, men någon gång då och då vore det soft om folk redan var i stallet när jag kom. De behöver inte ha hunnit nåt än, men bara var där den tid vi sa. Kanske t.o.m
hämtat in Eldas någon gång. Jo Ella har gjort det någon gång faktiskt och det tackar jag för.

Men det är konstigt, jag har enormt tålamod egentligen, stressar inte upp mig alls. Men att få vänta, vänta och vänta på folk kan göra mig småtjurig. Får men sen veta att man väntat helt i onödan för allt ställs in. ja då släpper irritationen, då behöver jag inte vänta längre. Konstigt va?

Som sagt, irritationen som kommer ibland handlar enbart om att jag alltid är först. Jag alltid hämtar andra hästar och sen ser de andra släntra in. Det funkar inte ens att vara medvetet sen, de andra slår mig alltid. Karin sa att jag var den enda hästmänniska hon visste som var i tid, jag kanske valt fel hobby?

Nej men irritationen lägger sig så fort de andra kommer. Sen brukar det vara småkaos. Barn ska kläs på, små ponnies ska göras iordning, barnen vill byta jacka, utrustningen måste justeras osv osv. Sånt gör mig inte det minsta lilla. De får byta om 5 gånger om de vill, ta korvpaus och titta på lite tv. Pulsen går inte upp en mm. Där kommer tålamodet fram direkt. Spring runt som yra hönor, jag har inte bråttom. Ingen behöver skynda sig med sadling när jag är med, där kan jag stå i en timme om det är så.
Men bara att komma till stallet, det är tom,.. 20 minuter senare dyker folk upp. Jag kanske bara inte fattat att kl 10, betyder 20 över 10?
Fast anstränger jag mig för att komma sist vore jag stressad istället. Jag hatar när folk måste vänta på mig. Då tar jag hellre min lott med att alltid vara först. Det var ju samma med Karin också.. och Kristina när vi skulle ut. Så ingen behöver känna sig utpekad och dålig. Det är som Karin säger "du är den enda som är i tid" Med tanke på hur Virre skällde på mig för att aldrig vara i tid skulle hon nog få infarkt i nuvarande stall haha..-
Nej det är inget jätteproblem. Irritationen släpper när de andra väl dyker upp. Det är bara jag som går och småsvär för mig själv ut till hagen.

Nu ska jag strax krypa i säng. I morgon startar vi med tandläkare 8.30.. får jag ett hurra på den?

Åh fy, jag har blivit en såndär "mat-duttare" till Eldas

Jag är skolad i verkligt basic lära. Hobbyhästar klarar sig på bra grovfoder och en näve mineraler. På bete klarar dom sig på bara gräset. Det är min grundsyn. Ja sen får man ju kolla så hästen inte är mager eller sjuklig, men ni fattar. En frisk hobbyhäst behöver inte massa tillskott.
Jag har kollat på Virres fjorduppfödning. Hennes hästar är kanonfina, inga smällfeta fjordingar där inte. Sen har förstås fölen fått extra, dräktiga/divgivande ston fått extra osv, men grunden har varit bra grovfoder.

Så Eldas då. När jag började gick han på gräs. Sen på hösten fick de grovfoder och mineraler. Eldas fick då lite torkade morötter ihop med mineraler, mest för att jag inte orkade dra med färska morötter och ge. Sen blev Eldas dålig i magen, verkade reagera vid ny bal, så jag gav honom bakjäst för att hålla koll på magen. Mot våren la jag till lite loppfrön för magen också.
Så då åt han grovfoder, lite torkade morötter, mineraler, loppfrön och bakjäst. Jästen plockade jag bort sen.
Så kom pälssättning  då många hästar faller ur så alla hästar fick korn.

Så nu får Eldas, lite torkade, men blötlagda, morötter. De får han för att binda loppfröna i något. Enbart loppfrön är så flygiga så han inhalerar dom väl om han inte får något som binder dom. Loppfrön i underhållsdos för magen, lite mineraler och korn. Fast morötterna behöver man väl egentligen inte ge när han får lite korn, då blandas ju kornet med loppfröna.

Nu tänkte jag tillsätta salt också. Han svettas kopiöst mycket. Eldas är i bättre form än Manny (för att han ridits regelbundet längre helt enkelt) men svettas 20 gånger mer. När vi kommer till stallet är Eldas genomblöt, gärna hans schabrak också, medan Manny kanske är lite småsvettig. Alla hästar är ju olika och Eldas är en svettare )är det ett ord?) helt enkelt. Det blir såklart värre i värmen så jag tänkte ge honom 1 msk salt i maten som kompensation.

Så ni ser, jag har blivit en såndär töntig tillsättare med maten. Kan man ha i nåt mer kanske? Glucosamin för lederna? Han har en led som knäpper ibland. Magnesium för stressen kanske? Johannesört för nerverna? Lite linfröolja för hovarna, inte för att han har fula hovar..men ni vet.. förebyggande syfte.

Ja jisses.. Nåväl, allt han får är ju i alla fall motiverat. Han får inte saker "bara för att", som folk som ger sin sällskapshäst kraftfoder för att "den ju också måste få nåt i krubban". Det är väl morötterna då, de ges ju bara för att binda loppfrön och få honom att äta mineralerna ordentligt. Å andra sidan påverkar inte morötterna foderstaten så det spelar ingen roll.

Håhåhjaja. Nu väntar jag på att pappsen ska höra av sig. de skulle till Linköping...eller Lidköping. Något L-köping. Jag har lånat deras hundtrimmer och det börjar bli dags att klippa deras egna hund så ska möta upp honom och lämna tillbaks den när de ändå passerar Örebro.
Senare ikväll tror jag det blir ridning. Vi får se. Annars blir det vilodag idag. Det skulle inte göra nåt, Eldas har gått alla dagar utom måndag den här veckan ändå.