Adam Alsing dog och ångesten slog till

Hela coronagrejen har ju känts allvarlig. Jag har tagit mitt ansvar, hållit avstånd, spritat händer, tänkt mig för lite extra. Fast ärligt talat har jag inte behövt göra så stora förändringar. Jag bor på landet och träffar typ ingen spontant om jag är ute med hundarna. Platserna jag åker med hundarna är folktomma. Jag är lite av en eremit, jag går inte ut ofta i sociala sammanhang. Så det enda jag aktivt gjort har väl varit att sprita händerna vid affärsbesök, hållit avstånd och nu också avbokat tid hos tandläkaren. Jag har inte ont, det är inte snyggt eftersom det är en krona som ska på plats så halva tanden är borta, men det känns inte akut, speciellt inte när jag inte träffar nytt folk ändå.

Grejen har varit att det ändå känts rätt avlägset. Jag känner några få som varit sjuka, men det har varit genom nätet så det har varit långt bort och de har inte varit jättesjuka så de har sökt vård eller så. Jobbigt javisst, men inte akutilla. Så det har känts som att det händer andra, det drabbar Stockholmare och jag kan vara lugn.

Men så dog Adam Alsing. Jag har ingen mer relation till honom än att ha sett och hört honom i rollen som programledare. Men han var folklig, inte gammal och det kändes så verkligt. Det har helt plötsligt blivit verkligt. Jag måste säga att jag blev illa berörd och fick ångestknut i magen.

Nu tänker jag att det kanske kan drabba min värld. Tänk om mina föräldrar blir sjuka? De får inte bli sjuka! Mamma jobbar som sjuksköterska inom kommunen, hon får inte bli sjuk! Pappa får fasen isolera sig, mamma borde få tjänstledigt och de får beställa hem all mat. De får inte bli sjuka, det bara är så.
För egen del känns det läskigt eftersom jag är överviktig och därmed en riskgrupp. Jag har dessutom sjukt dålig kondis och dåligt flås så hur orkar lungorna en sån smäll? Sen medicinerar jag ju med 100 olika mediciner och har ofta diverse brister så det känns också sisådär.

Kollar man totala antalet insjuknade och döda så är det väl inte värre än en säsongsinfluensa egentligen. Men det här är under kortare tid, mörkertalet lär vara enormt eftersom så få testas och det känns ju som spridningen är mer aggressiv. Jag hade ont i halsen häromdagen och blev skitnojig. Det har inte blivit nåt mer av det, var nog bara sånt där dom man kan få ibland. Men man vet faktiskt inte och jag skulle inte vilja ha på mitt samvete att smitta någon. Tänk om man smittar någon och den dör? Det vore ju värre än att själv drabbas.

Med det sagt: ta hand om er. Var rädda om er. Jag hoppas det här eländet blåser över snart.