Vad som hänt? Inte mycket alls vill jag påstå. Sen innan jul har jag haft min värsta depression hittills typ. Livslusten är helt borta och jag håller krampaktigt tag i mina hundar som anledning till att fortsätta andas. För de behöver mig helt enkelt. Vi tar en dag i taget.
Nog om mig, 2020 bjöd ju på en liten överraskning i form av corona. Vad tusan hände där? Skräckpropaganda överallt. Domedagen är här. Vi får förhållningsregler som blir strängare varje vecka. Så vad händer? Jo Stockholmarna drar till fjällen på skidsemester. Idioter.
Äldre får rådet att hålla sig hemma och vad händer där? Inte fan är de hemma i alla fall. De springer i köpcentrum och på stan.
Det går en trend bland unga barn att slicka på dörrhandtag osv (ewww) och lägga upp film på det på sociala medier för att visa sig tuff. Dagens ungdom..jag säger då det. Det vore väl en sak om bara de drabbades av sitt "bus" men de drar ju runt smittan till alla andra.
Sen debatten om huruvida Sverige gör rätt eller fel som inte isolerar folket totalt, så som Italien och Spanien t.ex. Personligen tror jag inte på den metoden. Jag tror att smittan då reduceras kraftigt, sen lyfter man på förbudet och alla går ut igen och hepp så kommer smittan tillbaka i full kraft. Jag tror faktiskt mer på att utsätta en del av befolkningen i taget tills majoriteten har varit sjuka och förhoppningsvis skaffat sig immunitet. Nu är det tvist om man blir immun, men man får väl hoppas på det.
Sjukvården går på knäna. De saknar skyddsutrustning så då får tillverka egna, köpa regnrockar, tillverka visir av OH-papper, tillverka egen handsprit osv. Det är inte en skyddad miljö för varken personal eller patienter. Om vi ska kräva att personal ska ge sig in i centrum av smittan så ska de bannemig får tillräckligt skydd också.
Sen borde de få bättre lön, alla varsel sen tidigare borde dras in. Tänk om varslen gått igenom? 300 vårdpersonal mindre på bara Karolinska. Hur hade de löst dagsläget då?
Sen gnäller folk på karantänen. Jag är introvert och trivs med mig själv. Jag blir glad när jag blir bjuden på saker och känner en tillhörighet, men är lika nöjd med att avböja. Med min ökade depression har jag varit ännu mer isolerad. Så karantän och social distancing har varit mitt vanliga liv. Skillnaden nu är att jag spritar händerna efter att jag varit i butik.
Så några tips:'
Håll kontakten på sociala medier eller telefon. Då har man koll på omvärlden men är ändå inne.
Sysselsätt dig med sånt du gillar. Jag spenderar mycket tid på nätet, jag målar naglar, pysslar med hundarna.
Man kan göra mycket i karantän. Gillar du trädgård är det dags att börja förkultivera. Träna kan man göra hemma, eller ute i naturen. Tro mig, det är ingen trängsel ute i skogen. Sortera kläder/böcker(prylar som du kan sälja/ge bort/slänga. Gör sånt som du tänkt på borde göras men inte hunnit. Läs böcker som legat och väntat, ta dig tid att vara kreativ. Gå inte runt och stressa över sånt du missar därute, försök hitta saker som ger dig lugn hemma. Se de där tv-serierna alla pratar om. Du behöver ju inte ha dåligt samvete över att sitta i soffan mitt på ljusa dagen nu.
En sista sak också. Försök stödja lokala företag. Ät ute/hämta mat en gång i veckan på kvartersrestaurangen. Köp hem en blomma av lokala blomsteraffären. Köp pussel/böcker av lilla bokhandeln. De små företagen behöver oss mer än någonsin. Ta en lyxhelg med familjen och bo på hotell i stan. Utnyttja spaavdelningen, lyxa med hotellfrukost. Hotellen går på knäna. Många butiker erbjuder alternativa lösningar nu som hemkörning eller betala med swish så plockar personalen varorna och kommer ut till bilen med dom.
Är jag rädd? Inte jättemycket, men det är klart oron gnager. Kanske främst för anhöriga. Jag känner ett obehag över hela grejen och undrar hur länge tillståndet ska vara som det är. Jag är orolig för vänner som står inför att bli uppsagda p.g.a den finansiella krisen som kommer. Jag känner oro för vad som kommer sen. Vacuumet som kommer uppstå när smittan blåst över men vi har massarbetslöshet och företag som fått lägga ner. Hur länge tar det innan vi bygger upp samhället igen? Vad blir följden på lång sikt?
Jag och hundarna tar det dag för dag. Vi lever i vår lilla bubbla och sticker ut huvudet ibland. Det får räcka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar