Ny medicin

Jag tålde inte lamictalen som sagt, fick en allergisk reaktion med klåda från helvetet så jag fick sluta tvärt. När jag slutade började jag må nåt så fruktansvärt dåligt. Mitt i det får jag besked från försäkringskassan att de kanske inte tänker ge mig pengar p.g.a. ofullständigt intyg från läkaren. Med andra ord, jag har inte gjort nåt galet, men jag kanske skulle missa 3 månaders inkomst. Jag har inte fått lön sedan slutet av november och inte en krona från FK. Inte så hett att vara jag.
Min handläggare på FK verkar smått oförmögen till att tolka saker själv, utan behöver en ordagrann beskrivning på hur en diagnos fungerar, exakt hur det förhindrar mig från att leva fullt ut. Min doktor är överläkare, har varit med länge och har många kontakter på FK så han antog att handläggaren skulle fatta innebörden av en diagnos. Men nej.. om man jämför det med att jag brutit benet så: doktorn skrev brutet ben på intyget, handläggaren krävde att det då skulle stå att man pga brutet ben inte kan gå, har stora svårigheter att köra bil osv..ja ni fattar.

Så i fredags skrev min doktor ett nytt intyg där han förklarar vad diagnosen innebär, hur sjukdomsförlopp brukar se ut och behandling osv. Jag får nog hem intyget på tisdag så får jag se hur det ser ut. Doktorn lämnade det personligen i FK´s brevlåda så handläggaren bör ha det på måndag. Så vi får se...och hoppas..

Jag har fått ny medicin också, en ny stämningsstabiliserande som ska hindra toppar och dalar samt en effektiv antidepp som ska sparka upp mig ur hålet jag är i nu. Mediciner och själsliga åkommor intresserar så efter att ha läst på lite så vet jag nu att jag har mediciner som täcker in det mesta som hjärnan kan behöva. En medicin går på seratonin och noradrenalin, den nya höjer dopaminet. Den stämningsstabiliserande påverkar signalöverföringen såväl som GABA.

Jaja svammel.. jag hoppas den nya medicineringen funkar, jag hoppas FK slutar uppträda efterblivet, jag hoppas diagnosen är rätt så att jag med rätt medicinering kan bli en fungerande individ i samhället igen..på heltid. Nu funkar jag ju mellan skoven men det är sjukt jobbigt att rasa ner i depression 4 gånger om året. Den hypomana fasen är inte lika jobbig eftersom jag inte blir riktigt manisk, jag blir bara lite mer effektiv, småspeedad men dessvärre också väldigt ilsken och irriterad på omgivningen.
Men snart..snart kanske jag kan vara som alla andra.. lite glad, lite ledsen och allt däremellan men inte mer än så. Om diagnosen stämmer är det också skönt att ha en diagnos, att kunna förklara att jag inte bara är trött och seg, eller otrevlig och bråksjuk. Det tråkiga är väl att det är en livslång sjukdom så jag blir aldrig frisk, men jag kan bli symtomfri och det är ju i stort sett lika bra,.