Är min hund lat och trög eller lat och smart?

Så hundarna fick varsin toarulle med korv i. Det tog Zaxon sisådär 0.2sekunder att ta sig in i sitt paket och käka korven (och halva paketet). Han är jäkligt smart den killen. Han brukar få godisar i petflaskor så han får skaka ut godisen, eller stängda plastbunkar så han får jobba lite. Inga problem.

Den där lilla lurviga är ju en annan fråga. Jag vet inte om hon är korkad eller bara lat. Hon bär runt på grejen, skäller på den, men försöker inte ens öppna. Till slut orkar jag inte lyssna så då öppnar jag ju. Hur svårt är det att öppna en toarulle som bara är lite vikt i ändarna liksom? Likadant med grisöron. För att få tyst på henne får jag klippa sönder dom. Det är för jobbigt att tugga tydligen. Har dom tuggben brukar hon låta Zaxon mjuka upp benet så det bara är en sladdrig klump, sen snor hon det.
Men så vet jag ju inte om hon kanske faktiskt inte kan. Hon har ju mindre mun, inte lika starka käkar. Jag kanske förväntar mig för mycket. Med ett fint överbett, några tänder för lite och någon extratand som inte ska finnas, så kanske det inte är så lätt?

Äta melon går bra i alla fall.

Ett, två, tre...start!

Jag behöver igång med livet igen. Så är det bara. Jag hamnar i en dålig cirkel av att bli helt handlingsförlamad, hetsäter.. eller ja.. försöker hetsäta. och drar mig undan världen. Jag behöver en meningsfull tillvaro typ nu. Ha lite fasta rutiner, en plats att tillhöra och inte minst att få använda det jag kan.

Jo jag har mått skit, sämre än skit på min senaste arbetsplats. Men det är inte jättekonstigt. Dels pga arbetsplatsen själv (hej personalomsättning) och dels för att jag utvecklade bipolär sjukdom mitt i allt. Jag har aldrig haft kontakt med psykiatrin innan det här. Då har jag ändå pluggat, sommarjobbat arslet av mig och haft andra anställningar. Jag KAN jobba. Jag vet att jag kan det. Jag vet att jag är bra på det jag gör. Att jag är smart, effektiv och sätter mig in i saker. Jag tycker om att ha en meningsfull tillvaro. Jag behöver igång. Jag vill jobba, få rutin på att sova och gå upp. Äta frukost, lunch och middag. Gå till stallet på kvällen, vara trött när jag kommer hem och bara däcka. Det vill jag ha. Den tillvaron vill jag ha. Att gå såhär i limbo hjälper inte. Jag kommer bara längre och längre ifrån den jag vill vara, där jag vill vara. Jag vill vara en produktiv människa med ett syfte i tillvaron. Ju mindre jag gör, desto mindre vill jag göra. Ju längre det går, desto läskigare känns steget till en "normal" tillvaro igen. Det är så jäkla bortkastat. Allt pluggande, all erfarenhet, allt bara till ingen nytta.

Nej hon har inte hört av sig från Länsstyrelsen än. När är det okej att ringa och tjata?

Dagens positiva? Det ska inte regna så mycket i morgon och imorgon SKA jag rida. Om jag så ska muta Ella att komma och släpa med mig i håret. Sådeså!

Oh förresten... sådan matte sådan hund? Jag och Pixie orkade inte riktigt lämna sängen i morgon. Vi låg och drog oss rätt länge och bara gosade. Eller gosade och gosade, jag kliade Pixie på magen och hon slickade mig i ögat. Mysigt?
Hursomhelst, jag gick upp till slut och Pixie följde med till toan typ för att se så jag inte försvann. Sen gick hon tydligen och lade sig igen. Jag gick ner och släppte ut Zaxon och ropade på Pixie. Då började hon yla och gråta där uppe i sängen *s* Jag fick gå upp och bära ner henne.
Nej vi är inte så morgonpigga här i huset. Men vi är bra ändå!

Svårt så fort det blir krav

Varför blir saker så tungt så fort det blir krav och förväntningar? Helt plötsligt dyker ett motstånd upp. En känsla av att allt blir för stort och svårt, även om jag gör samma sak när det är utan krav hur lätt som helst. Men så fort det blir uppstyrt blir allt bara för mycket. Det är konstigt hur en känsla kan gå från glädje och frihet till press och prestation bara sådär.

Jag stressar upp mig just nu, för allt. Står i en gräns med försäkringskassan där arbetslivsintro är slut och nu ska jag sjukanmäla mig "från början" hos FK igen. Är orolig för att ekonomin ska krångla.
Läkarbesök på måndag och jag kommer inte överens med min läkare. Har inte haft en bra sommar alls. Först sov jag dygnet runt nästan och nu ångest och yrsel. Hon kommer pressa på varför inte arbetsträningen kommit igång. Ja inte vet jag? Kanske för att alla chefer haft semester och sagt "återkom i höst". Ridningen behöver bli mer "seriös" och då kommer prestationspress och rädsla för att inte räcka till. Herregud jag känner stress över att jag måste dammsuga. Jag är bara stressad över allting just nu och blir då oförmögen att ta itu med saker.
Lite orolig över hur allt blir när det är dags för arbetsträning och sen jobb. Kommer jag orka stallet? Vara social? Andas?

Grejen är att allt brukar ordna sig men det här är så typiskt jag. Jag är kontrollfreak, även om det absolut inte märks utåt. Nu är jag orolig för att jag inte vet hur det blir med FK och vet inte hur det blir med arbetsträningen. Jo jag ska börja, men var? Min mamma känner igen mönstret så väl. Jag har inte full koll på vad som kommer hända och då rasar allt. Katastroftankar kommer direkt: jag kommer bli arbetslös, inte ha någon inkomst och bo på gatan, få sälja mina djur och alla kommer hata mig. Jag kommer inte orka med Eldas tillräckligt bra så en ny medryttare får komma in och jag blir utbytt. Jag fixar inte maten och kommer gå upp 100 kilo. Bonden kommer dö så jag blir vräkt och bilen kommer gå sönder.
Alltså ni ser ju. Katastroftankar. Bara för att jag inte har koll. Jag vill veta saker. Vet jag att jag ska vara på en plats from ett datum, ja då är det lugnt. Då har jag koll. Vet jag att FK inte kommer krångla så är det lugnt. Nu vet jag ingenting och då drar jag allt till det yttersta direkt. Samma som jag gjorde enda gången i mitt liv jag var arbetslös och fick stämpla... i 2 veckor. Jag såg mig själv på gatan då också. Det är jobbigt att vara så extrem när tillvaron gungar lite.

Men, det är bara när ramarna gungar det blir såhär. Det får man vara glad för. Jag är extremt stresstålig i jobbet, jag har inga problem med att dagens planering omkullkastas totalt. Man kan komma till jobbet och få kasta sig in i en LVM-utredning och lägga allt planerat åt sidan. Det gör mig ingenting. Det är ovissheten, att inte veta, som är jobbigt. Detaljerna är inte så viktigt, det är sammanhanget som är jobbigt. Tur är det, annars hade jag inte fixat de jobb jag haft. Att kliva in på behandlingshem från dag till dag går aldrig på rutin. Ena dagen har det varit slagsmål, nästa dag har man bakning och alla är bra bra humör, dagen efter mår folk skitdåligt. Men det gör inget. Då är jag flexibel. Kollen då handlar om att gå till jobbet varje dag, vad som händer där, ja det anpassar jag mig efter.

Så det är läget idag. Allt känns stress, press och jobbigt. Jag måste bara komma loss ur tänkandet så flyter det  igen. Om jag kunde sluta vara yr så vore det toppen också. Men nästa vecka ska jag träffa både psyk och fys-läkare så det ska väl ordna sig.

Inte har Länsstyrelsen hört av sig heller. Hör av er och säg nej så kan jag jaga vidare, eller alldra helst säg ja förstås.

Härliga Folksam

Jag måste säga att jag är himla nöjd med Folksam. Har alla mina försäkringar där och det är aldrig några problem. Idag fick jag brev från dom om att jag får tillbaka för veterinärbesök jag var på med Zaxon. 1700 på kontot, tack för det! Oftast direktreglerar de men det här var jourbesöket i våras. Jag skickade inte in det för det var ingen idé efter självrisk osv, men sen var ju Zaxon till veterinär igen i somras så jag skickade in det här kvittot i efterhand och fick det ersatt. Tack och bock för det!

Lite nya saker till Eldas också. Tränset var "gratis", bytte det helt enkelt mot ett annat träns jag tänkt sälja. Perfekt! Jag tycker egentligen att färgen är skitful. London/New Market, orange och jävligt, men på svart häst är det faktiskt riktigt fint!

Nu måste jag dock göra ommöblering av betten. Gud jag är så nördig! Men tränset har mässingspännen, då kan man inte ha stålbett. Så det här tränset får mässingbettet, mitt svarta träns med mässing får det helsvarta bettet och det svarta tränset med silverspännen får mitt nya bett som visas här nere.

Jag pysslade ihop ett nytt pannband. Tog ett gammalt halsband helt enkelt. Blev nöjd!

Nya bettet, som inhandlades på tokrea kan tilläggas.

Waterfordbett. Folks uppfattning om bettet är olika. En del skulle aldrig rida på bettet för att det är skarpt och elakt. Andra anser att bettet är snällt pga många brytpunkter och att det formar sig efter munnen. Av samma anledning anser andra att det är hemskt, många brytpunkter ger punkttryck och nyp i munnen.

Jag vet inte. Rent logiskt vid första anblick borde det väl vara trevligt? Det formar sig efter munnen, inget slår upp i gommen, ingen trycker ner tungan. Ja det kommer ge tryck på lanerna, men det gör alla ledade bett. Punktryck? Hmm ja, men delarna är  mjuka, inget vasst och spetsigt. Bett med "kulor" som ska snurra ger också punkttryck. 

Jag vet inte helt enkelt. Jag har aldrig ridit med det så jag får uttala mig sen. Jag har dock läst att de som är nöjda med det tycker det är bra för hästar som gärna biter sig fast, de som blir tunga i handen eller tar bettet. Eldas tar ju gärna bettet och drar. Nu när vi börjat med galoppen går det lite för snabbt och med vanligt tredelat bett skiter han i det. Jag vill inte slita och dra. Det här bettet ska vara svårare att bita fast i, så jag testar så får vi se. Kimblewicket funkar ju bra som broms, men vill gärna kunna variera. Funkar det bra tänkte jag ha kimblewick/waterford på ridturer ute när det kan bli galopp för oss. Då får jag lite broms och kan hindra honom från att rusa i galoppen. 

Sen de andra vanliga vid ridning på bana eller lugnare turer. Det behövs inte ens något annat vid hoppning. Han lyssnar då, men galoppen blir bara fullt ös. Han orkar väl inte riktigt hålla ihop än, men jag skulle hellre rida fler galoppfattningar och galoppera kortare. Men tar han bettet och drar iväg så fort man får honom i galopp blir det svårt att göra flera fattningar haha. Ja Ella såg ju sist vilket tempo han helst håller. Det är lite enklare när vi är ensamma visserligen. 

Sen när han får ner tempot en aning kan vi använda oss av ridbana, men jag undviker gärna att ligga ner i kurvorna. 

Vi får se vad han tycker helt enkelt.

Nu är det höst och rideriet kanske måste bli lite mer seriöst igen. Planera och så. Cissi vill ha det mer uppstyrt så det får bli så. Dags för lektioner igen också hoppas jag.

Håller på att prata med Länsstyrelsen om arbetsträning. Hoppas!! Jag ringde och pratade med nån chef som bad mig maila alla uppgifter så skulle hon kika på det. Bara att vänta då. Hur otålig kan man vara innan man ringer och kollar?

Jag vill gärna få bilen såld också. Ett bekymmer mindre i världen vore fint.

Nepp, nu ska jag käka lite mat. 

Ganska ok idag

Ända sen anfallet i torsdags har jag mått ganska sunkigt. Jag har varit yr, huvudvärk och illamående. Men inte magsjuk eller nåt, bara en kraftig olustkänsla i kroppen. Men idag har varit rätt okej. Lite huvudvärk och lite smådarrig men inte mått särskilt dåligt. Så hoppas det är på väg bort. huvudvärken känns som ett band som dras åt runt huvudet, precis ovanför ögonbrynen typ. Jag har ätit och druckit ordentligt. Illamåendet har släppt lite precis när jag ätit men annars kommit tillbaka igen.

Så kan det vara ibland, bara att gilla läget och kämpa på. Men idag var bättre som sagt så i morgon kan jag förhoppningsvis åka till stallet igen. Jag har inte riktigt velat vara bland hästarna när jag får såna yrselanfall. Kul att få ett sånt i hagen mitt i gänget, eller ännu värre när man sitter på ryggen på hästen. Det kan ju bli farligt.

Så hur har jag spenderat helgen? Mestadels med att kolla på film. Har vikt lite tvätt, pysslat lite, men mest bara varit. Har inte haft så mycket ork och eftersom det bara snurrat till när som helst så vill man ju hålla sig lugn.

Jag såg en så grym film igår. Det var en dotter som var psykiskt sjuk. Hon bar på ett stort hat till sin pappa, som hon misstänkte drev mamman i familjen till självmord. Så får pappan en stroke. Han kan inte röra sig, inte prata, men han är medveten. Han kan titta och blinka typ. Dottern flyttar då hem, låtsas att hon förlåtit honom och att allt är bra men missköter honom. Hon säger massa hatiska saker rakt i hans ansikte, ger honom inte mat och sånt.
Kan ni tänka er det läget? Att ligga helt försvarslös, helt utan att kunna röra ett finger, och ha någon så full av hat som ska ta hand om en? Att inte kunna förmedla vad som händer för världen? Fy vilken hemsk situation!
Det finns säkert alldeles för många som har det lite liknande. Assistenter som inte behandlar personen väl. Sorgligt att tänka på.

Regnig dag.. hoppas det blir bättre i morgon. Den som lever får se.

Kärlek är:

När Pixie kommer in och är superglad, skuttar upp i mitt knä för att gosa och andedräkten stinker bajs. Kärleken till ett djur är ovillkorlig väl? Jag är glad att hon inte är en hund som pussas, nu behövde man ju bara gnugga lite näsa.

Dagen slutade inte så bra idag. Hade softat och tänkte åka till stallet. Först behövde jag till apoteket. Så jag bytte om och drog iväg. Jag hann knappt sätta mig i bilen förrän kallsvetten började rinna. Jag blev helt yr, läpparna domnade bort och jag blev svimfärdig. Jag fick stanna bilen en stund. Först tänkte jag att det kanske var blodsockerfall så jag körde till närmsta mack för att få nåt att äta. Det blev väl lite bättre så jag tog mig till apoteket. Men sen blev det inte bättre. Det kändes som allt gick i slowmotion och jag var yr. Mamma ringde och när vi pratade kom ett panikanfall. Jag fick svårt att andas så mamma fick prata mig hem.

Nu har det gått några timmar och jag är fortfarande yr. Jag känner mig andfådd fast jag inte är det. Värst är illamåendet. Har huvudvärk och mår rejält illa, sådär så det kommer massa saliv i munnen. Har fortfarande lite yrsel också.

Vettetusan vad som hände egentligen. Men trevligt var det inte och är inte fortfarande. Hoppas jag kan somna och sova bort eländet. Men så kan det vara ibland. Ena stunden på väg till stallet, nästa gråtande framför ratten.
Usch tänk om det kommit när jag satt på Eldas. Då hade jag väl ramlat av eller nåt.

Näe hoppas på en bra natt så tar vi nya tag i morgon. Hoppas jag kanske ätit nåt eller så.

Är självmord själviskt och fegt?

Jag läste Den här artikeln om att Fox news hade yttrat sig om att Robin Williams var feg som tog sitt liv. Att de som begår självmord är fega. Är det så? Alla har rätt till sin åsikt, självklart. Nu tycker jag det var vansinnigt okänsligt att uttrycka en sån åsikt bara någon dag efter hans självmord när familj och vänner fortfarande är i chock. Men här är min åsikt:

När någon mår så dåligt så självmord är enda vägen ut i deras värld, då krävs det fortfarande mod för att begå handlingen. Många har någon gång snuddat vid tanken men inte vågat ta steget. Jag tror dock att i de flesta fall handlar det om att det är en impuls i stunden. Man vill inte avsluta sitt liv egentligen, men där och då mår man så dåligt och vet inte vart man ska ta vägen. Tack och lov lyckas inte de försöken då. Det vore hemskt om någon som egentligen vill leva skulle lyckas ta sitt liv i en stund av panik och ångest.

När jag pratar om mod pratar jag om de som har tagit beslutet. De som lever med beslutet dygnet runt, i lugna stunder såväl som kaotiska stunder. De som helt enkelt har bestämt sig och tanken finns kvar även när sinnet är klart och lugnt. Det krävs mod för att ta steget. Det är inte fegt. Hur kan vi som står bredvid kunna bedöma hur "enkel" någon annans tillvaro är? Hur kan vi tycka att det är fegt att inte orka kämpa, utan att ha gått i den personens skor? En människa som landat i det beslutet har kämpat, har försökt och det blir inte bättre. Om någon lever med en dödlig sjukdom som bara kommer bli värre och värre, ja då kan folk kanske tycka det är ett okej beslut. Är man psykiskt sjuk så räknas det inte. Sitter man i en hopplös situation så räknas det inte heller. Alla utgår från sig själva när man dömer andra och DU har en anledning att leva vidare, men om en person faktiskt inte har det då? Om varje dag är en kamp, ett lidande. Om inte ens de "bra" dagarna är bra?

Alla säger också att det är en självisk akt. Ja förvisso är det väl det ur en aspekt. Man lämnar nära och kära förtvivlade. De känner säkerligen en skuld i att inte ha kunnat hjälpa personen bättre, att inte ha förstått hur illa det var. Vad gjorde vi för fel? Varför såg vi inte? Man lämnar ett tomrum efter sig som inte kan fyllas.
Men åt andra håller är det väl lika själviskt att kräva att en människa ska genomgå dagligt lidande för att bespara anhöriga smärta? Att en människa ska leva vidare enbart för att inte såra omgivningen. Kanske skulle man som närstående kunna landa i att personen ju faktiskt slipper sitt dagliga lidande och kunna hitta ett slags ro i det? Så som man kan finna ro när någon dött i tex cancer där senaste månaderna varit ett totalt lidande.

Det är en stor och svår fråga men jag tycker det är galet att utropa deras feghet och själviska sida. Det handlar inte om att inte våga kämpa längre, det handlar om att man kämpat så länge och intensivt så att man inte har någon ork kvar. Många anhöriga vittnar om att personen verkade må bättre. Den sista tiden innan självmordet verkade personen lugnare, tillfreds med livet. Bara där ser man hur viktigt beslutet är för personen. Att vetskapen om att få komma till ro sprider sig genom deras medvetande.

Jag uppmanar INGEN att ta sitt liv. Absolut inte! Jag tycker det är sorgligt och bedrövligt att en människa ska behöva må så dåligt så att självmord är enda utvägen enligt den individen. Jag tycker det är sorgligt att man inte kan göra mer för våra medmänniskor så att de inte hamnar i en sån situation. Men att döma dessa människor, utan att faktiskt ha en enda aning om hur en dag i deras liv sett ut, det är vidrigt. På något sätt visar det också varför deras lösning var enda utvägen. Har man så liten förståelse för en desperat människas sista handling, ja då hade vi nog inte så stor förståelse för personens lidande i livet heller. Låt den döda vila i frid. Låt de anhöriga ha en chans att få bearbeta det som hänt, att få landa i att det absolut inte är deras fel, de kunde inte gjort mer.

Nej, svärta inte ner minnet av en människa som gjort ett val. Kom ihåg hur personen kämpat istället. Kom ihåg det positiva. Oavsett om man är en kändis eller inte.

Herregud bara skjut mig

Jag blir så inåthelsike provocerad av rättshaverister. Personer som utan något som helst belägg presenterar "fakta" och "sanning".
Jag hamnade i en diskussion gällande Länsstyrelsen. En människa, som engagerar sig i anmälda djurägares kamp mot Länsstyrelsen, slänger ur sig påståendet att de flesta ärenden som Länsstyrelsen handlägger handläggs felaktigt.
Okej, jag vill då gärna veta hur hon vet det, eftersom det är en "sanning". Kan hon lägga fram något? Nej.
Istället börjar människan rabbla lagtexter, JO-anmälningar, tolkningar... bla bla. Jaha? Inte svar på frågan. Min fråga är enkel: kan jag få se underlag på att majoriteten av alla ärenden hos Länsstyrelsen handläggs felaktigt?
Nej, då rabblar vi lagar igen och tycker jag ska läsa lagarna och nåt yttrande. Happ.. står det i lagtexten hur många av Länsstyrelsen ärenden som handläggs felaktigt? Nej inte så mycket.
Jag provar med något enklare som: vet personen hur många ärenden Länsstyrelsen handlade 2013 tex? Hur många av de ärenden blev överklagade? Det verkar väl enkelt?
Nej det vet människan inte. Men alla ärenden hon läst och diskuterat har ju varit felaktiga så då är det så. Alrightythen.... I tråden har ett par människor skrivit att de haft besök av Länsstyrelsen och de har inte hittat några brister. Men tydligen existerar inte såna ärenden.

Det går runt, runt, runt och runt lite till. Personen fortsätter rabbla sånt som inte hör till frågan. Min fråga är skitenkel: hur "vet" hon att majoriteten av alla ärenden hos Länsstyrelsen handläggs felaktigt? Inget svar på den nej.

Jag klarar inte av såna människor. Antagligen är det för att jag själv jobbat inom myndigheten och vet att klienters "sanning" ofta ligger en bit ifrån den verkliga sanningen. Eller kanske är det för att jag helt enkelt inte är dum i hela huvudet.

När jag pluggade på universitet hade vi en kurs som hette kritiskt tänkande. Där fick vi lära oss källgranskning och att inte bara köpa saker rakt av. Så säger någon till mig att majoriteten av Länsstyrelsens handläggning av ärenden är felaktiga då vill jag se någon form av underlag på det. Alla människor borde gå den kursen.

Det som gör mig frustrerad är också att det finns människor som köper sån "info" rakt av. De tror på "Sanningen" att majoriteten av ärenden handläggs felaktigt. Bara för att en människa på nätet säger det.
Rätthaverister är så insnöade i sin verklighet så de märker inte hur absurt det är. De skapar hemsidor på nätet i sin jakt mot myndigheterna, spyr ut sitt hat. Det finns olämpliga mammor, som är uppenbart olämpliga, som spyr ut sitt hat mot soc, istället för att förändra livssituationen för barnen.

Jamen sådärja. Lite inträngd i ett hörn tar personen till: hur vet du att de handläggs korrekt? Hon kan inte ge svar på min fråga, då försöker hon styra om fokus till mig. Hon insåg väl att hon gjorde bort sig. Jag vet inte att de handläggs korrekt så jag har inte gått ut och sagt att det är sanning, Jag tror att majoriteten handläggs korrekt, men jag vet ju inte. Jag tror misstag begås, jag tror det finns inspektörer som absolut inte borde jobba där, jag är inte blåögd. Men jag tror fortfarande att majoriteten av fallen är korrekta. Får jag se bevis på annat så hade jag fel helt enkelt och då vore det förjävligt.

Jag borde veta bättre än att ge mig in i såna diskussioner eller hur? Det är inte bra för blodtrycket. Samtidigt kan jag inte bara låtsas att det regnar när man svartmålar en myndighet och hittar på egna sanningar. Jag måste lära mig acceptera det jag inte kan förändra helt enkelt.

Hjärtinfarkt deluxe

Så idag fick jag adrenalinpåslag så det räcker för flera år framåt ungefär. Jag gick ut i hagen för att hämta Eldas. Hundarna var med som vanligt. Jag fick tag på Eldas och började gå mot stallet, hela gänget följde efter. Så började Manny ta sikte på Pixie. Hon drog iväg och han efter, men hon fintade bort honom. Då siktade han in sig på Zaxon istället. Zaxon sprang och Manny efter, såklart trodde resten av grabbarna att det var bus på gång så de drog också. Jag hade knäppt loss Eldas för att mota Manny med grimskaftet när han börjat jaga Pixie så Eldas följde efter. 4 hästar i full galopp efter stackars Zaxon. Mitt i allt slår Manny omkull Zaxon, juag hör bara ett skrik och ser hur han tumlar runt. Eldas som kom sist i gänget får hoppa över Zaxon för att inte trampa å honom (tack Eldas!). Zaxon springer åt andra hållet men Manny efter igen. Så till slut springer Zaxon ut under staketet. När Zaxon springer på vägen utmed staketet är alla hästar på språng efter honom. Men nu var Zaxon i trygghet iallafall.

Manny hade fått upp buslusten så han vände flocken och styrde mot mitt håll i full galopp. Jag snurrade lite på grimskaftet så hejdade dom sig och jag kunde lugnt plocka Eldas. Jäkla busunge! Tror inte Manny var arg, tror hans vallinstinkter slog på när Zaxon sprang iväg sådär och sen blev han säkert eggad av resten av idioterna som hängde på i galopplek. Det var bara Manny som hade siktet inställt på Zaxon, de andra sprang för att det var kul att springa typ. Jag trodde det var kört där ett tag. En gammal hund mot 4 hästar i full galopp. Tur att han sprang ur hagen.

Sen är man ju själv idiot. Då när Manny jagade Pixie blev jag bara arg och klev ut rakt mellan dom typ. Precis som jag har en chans mot en stor häst? Men det är väl instinkt. Andra brukar flytta på sig, jag kliver fram emellan. Och jo, Manny väjde så jag kunde få upp Pixie. När Zaxon jagades var de tyvärr på väg bortåt, annars hade jag klivit in där också.

Men allt slutade gott. Zaxon har inga sår, är inte halt eller så. Han kanske bara blev fälld där när han gick omkull. Han blev inte hästrädd heller. Han var inne i boxen hos Eldas och hälsade sen. Eldas och han är ju polare. Däremot kommer inga lösa hundar med ut i hagen igen. Tror inte mitt hjärta överlever det. Tror inte Zaxon är så sugen på det heller.

Djur har verkligen de renaste själarna

16 djur som visar vad kärlek och empati är

Klicka på länken och bli lite varm i hjärtat