Arbetsträning dag 1

Ja igår var jag iväg på första dagen av arbetsträningen. Nu har jag ju varit sjukskriven i ett par år pga depression och bipolär. Men nu är det dags att rulla igång igen.

Steg 1 blir att bara komma in i rutiner, har dagar och tider att hålla. Att tvinga mig iväg även om hjärnan skriker "jag vill inte!". Man blir ju nästan folkskygg när man går hemma länge också. Så som steg 1 är jag på röda korsets butik/samlingslokal i lilla hålan jag bor nära.
De har öppet 3 dagar i veckan och sköts mest av pensionerade damer. Allt är ju ideellt arbete. De har en butik som säljer det mesta som folk lämnar in. De tar emot saker och de har gratis kaffe och fika för de som vill bubbla lite.
De är faktiskt noga med sin butik. Varannan fredag gör de om i skyltfönstren, de har organiserat och sorterat. De följer säsongen gällande sommarkläder/vinterkläder osv. Jag trodde mest de hängde fram det de fick liksom.
Sånt som inte säljs ges till flyktingförläggningar och en del skickas vidare ut i Europa. Det är blomsterbilar från Holland som tar med sakerna tillbaka neråt så inga extra transporter behövs.
Sen har de några tanter (med för mycket fritid) som stickar jättefina babyfiltar bara till affären. Helt nya alltså. Några andra syr shoppingkassar/väskor också till butiken, helt nya.

Första dagen gick bra. Föreståndaren var där och en dam till, de jobbar alltid två. Vi plockade och pysslade, prismärkte saker (vilket nog inte jag ska göra, skitsvårt!) och pratade med folk. Jag var orolig för att jag skulle bli sittandes och glo bara men så var det absolut inte, jag var på fötterna mesta tiden. Det var inte jättemycket att hålla reda på direkt, man lärde sig rätt snabbt var sakerna skulle vara. Prismärkningen la jag mig inte i som sagt. Har ingen aning om man ska ta 5 kr eller 100 kr för grejer. Ibland får de ju in saker som faktiskt är av värde, märkessaker, fint porslin osv. Jag ser inte skillnad på en "fin" kopp och en 5 kronors kopp. De fick in en barnstol, såndär som ser ut som en korg, med handtag. Tror man kan ha i bilen också. Hel, ren och i fint skick. Tror hon satte 25 spänn för den, jag hade väl satt 200 eller nåt.
Personalen bakar fika ibland, annars är det köpekakor. De betalar för allt som kommer in om de vill ha nåt så det är inte som att de plockar på sig saker. Jag sponsrade och köpte en sån kasse, står röda korset på också.

Babbel, babbel. Kort sagt så kommer jag absolut säga till AF att lägga in den platsen bland deras arbetsträningsplatser. De är jättegulliga och man känner sig verkligen välkommen på alla sätt. Inte sitter man bara i ett hörn och glor heller utan inkluderas i allt som händer.

Nu är det bara 2 timmar/dag, 3 dagar i veckan. Låter lite, men jag var helt slut igår. Är fortfarande trött. Så mycket nytt, nya intryck och sånt. Men det blir nog bra. Jag jobbar torsdag och fredag nu också. Torsdagar har jag valt att plåga mig själv med att börja 10. Why oh why?? Jag fick välja tider helt fritt men tänkte att jag ju har svårt för att gå upp på morgonen och då är det väl något jag ska träna på.

Jag har för övrigt fortfarande ont i kroppen efter turen på Eldas i lördags. Vältränade klubben. Men jag provade ju dressyrsadel, man använder lite andra muskler då, får en helt annan sits och jag har väl inte suttit i dressyrsadel på över 10 år om inte mer. I morgon ska jag träffa specialistsjukgymnasten så får han knaka rätt kroppen igen.

Ja det är väl det som händer. I helgen har mamma kalas också. Fullspäckad vecka.

Hur tänker råttor egentligen??

Jag rensade garderoben i stallet idag. Plockade ur allt och kollade läget.

Ja slutresultatet blev:
3 schabrak slaktade + 1 som de gnagt på men är användbart
2 täcken helt slaktade + 2 som de gnagt på men nog går att laga
2 reflexvästar slaktade
Påsen till benskydden slaktad

Sen smågnag lite här och där. Jävla odjur! Kan man stämma dom för kostnaden av deras förstörelse typ? Fatta om man haft värsta märkestäckena för 1500. Hade ju varit kul. Jag får väl vara glad för att läder är ett dåligt bäddmaterial så träns fick vara ifred.

Min garderobsdörr måste hänga snett eller nått också för den vill inte riktigt stänga sig längst ner. Sitter magnet men den hoppar loss. Så jag kilade fast en sten för att undvika besök igen.

Alltså hur tänker råttor? De kryper in i en mysig garderob, gosar in sig i flecetäcken och tänker "Oh mysigt, men vet ni vad som skulle göra det här ännu mysigare? Jo om vi totalslaktar vår omgivning!" Det är som om jag skulle krypa ner i sängen och plocka fram en sax för att strimla allt, knöla ihop det till en boll och sen vara nöjd. Ologiskt. Jag antar att råttor är ologiska.

Jag var livrädd för att stöta på ett bo fullt med råttbebisar när jag rensade. Då hade jag nog dött på fläcken faktiskt. Usch, vidriga djur!

Tillbaka i sadeln

Jag jag kom faktiskt iväg till stallet idag. Yay! Första gången sen oktober tror jag. Fint väder och allt.
Faaast om jag hade förväntat mig en romantiserad bild av glatt gnäggande häst som kom galopperandes i slow-motion och var alldeles superduktig att rida... tja.. då hade det blivit fail. Men vi startar här.

Eller egentligen är det här slutet. Det är resultatet efter en dag i stallet. Hur i helsike lyckas folk ha fina naglar i stallet? Mina naglar bryts och lacket ryker (som synes) Jag fattar inte vad jag gör.

Hursomhelst. En av kossera på gården har ju fått bebis. Jag smög lite på dom, ville inte träna mig på så jag stor lite på håll och snackade. Hur söt är inte den lilla?

 Sen hälsade jag på kossan i boxen bredvid. Hon måste ju också få lite uppmärksamhet och kärlek. Hon tackade mig genom att försöka äta upp min hand. Finkossa!

Jo men hästarna kom ju faktiskt när jag ropade. Lilleman kom i full galopp och Eldas kom lunkande lite med de andra. Lilleman verkade mest glad över att se mig. Han höll på ett krypa innanför min jacka typ. 

Åh de ljuva tider då man hade klippt och täckad häst. Eldas var skitig minst sagt och fäller för fullt. Inte vackert. Det är ju sånt man får ta den här årstiden när allt är lerbad och hästarna älskar att rulla sig. Lång päls på det också så har vi en vinnare. 

 Skitig men ganska söt ändå.
Men det där fina återförenandet där allt skulle vara som när vi lämnade. Det kunde jag fetglömma. Eldas verkade mer tänka "jaha så passar det att dyka upp nu? Tro inte att du ska komma här och tro att du är nåt". Så han var rätt bufflig. Krånglade en del vid tränsning. Ja såna saker som vi jobbat bort. Trodde jag ja. Klart han ska testa, går det så går det liksom. Sen är ju Ella, som ridit honom, sisådär 20 cm längre än mig så om han sätter upp huvudet lite så blir det nog inget direkt problem för henne. Så klart han testar när pygmén är tillbaka.
Uppsittningen kom han ihåg. Så fort jag landat i sadeln böjde han sig bakåt mot mig så han skulle få godis. DET kommer han ihåg minsann. Selektivt minne?

Vi gick till Virre för att vi skulle prova hennes sadel. På vägen taktade vi hela vägen. Skritt var inte en gångart som han kunde,
Väl på plats betedde han sig som om han aldrig varit någon annanstans. Smått taggad kille.
Sadeln verkar funka. Den andra sadeln kommer ju bli en storlek större så får se om det påverkar. Var lite fundersam på om den är för rak, men kände inte att den bryggade när man klämde under. Han ska iväg till sadelutprovare och kolla hans sadlar så de får säga sitt.
Jag gillade den, fast jag fick ont i musklerna *s* Man satt verkligen där man satt, fick enormt bra stöd och kunde t.o.m. sitta ner lite i traven. Sen fick jag aktivera vissa lårmuskler som legat i träda i århundranden så lite känns det ju.

Herr Eldas ja. Vi var inte vänner idag alls. Han försökte få välja vilken väg vi skulle rida och han taktade och stressade. Han ville bara springa... så det gjorde vi inte. Jag körde skritt-trav-halt. På hemvägen blev jag så irriterad så i varje halt gjorde jag ett halvt varv så han fick ändra färdriktning liksom. Inte populärt alls. Piggelin helt enkelt. Däremot fjantade han inget och såg inga spöken. Han hade för bråttom med att försöka få gå fram fortare än han fick. Så han var sjöblöt av svett och vi tog ändå bara en kort tur mest för att prova sadeln. Men för honom är det ju mer jobbigt att inte få springa än det är att få springa.

Åter i stallet gick jag igenom min garderob då Cissi berättat att hon sett råttor i det rummet. Jajamen, de har haft kalas i min garderob kan man säga. 3 schabrak och två täcken är tvärslaktade, likaså någon reflexväst. Förbannade jävla råttäckel. Ett fleecetäcke och ett ulltäcke är gnagt på men tror de kan räddas. De andra var bara att kasta, var enorma hål i dom. 

Alltså, om de nu måste hålla till bland mina grejer, kan de inte bara ligga där snällt då? Måste de ha sönder allt?

Tur för dom att dom inte gett sig på tränsen, då hade jag blivit skogstokig. 

Här nedanför är lite av deras massaker dårå. Kul, verkligen. Vidriga djur. Ulltäcket var tydligen toalett så det ska tvättas innan lagning. 

Ja det var den ljuva återföreningen. Övertaggad häst som uppfann nya gångarter som takt och galopp på stället. Han gick mest som en gasell med huvudet högt och tog jag i tyglarna blev huvudet ännu högre. Sen massaker i min garderob. Har nog inte ens upptäckt allt än. Äckliga, onödiga djur. 

Men det var ändå gött att vara tillbaka i sadeln. Det är väl bara att ta nya tag och jobba oss dit vi var igen, påminna Eldas om vem jag var och vilka regler som gällde när han och jag umgås. Det var ändå mysigt att se honom igen. Jag tar nog kanske en tur redan i morgon. Ingen annan skulle rida i helgen så.. Men det var ju fint väder =)

Så kan jag titta lite mer på kalven. Var lite stressad idag. 

Ha det fint (och död åt alla råttor på gården... och i närheten av gården.. och deras släkt) 

Sömlös + kaffe = ännu mer sömnlös

Jag sov ju inget i natt och har således haft migrän hela dagen. Kul värre. Jag var i alla fall på möte med AF och ska besöka en potentiell plats för arbetsträning på torsdag. Det blir väl inte så seriöst såhär det första, det är mer för att kolla om jag fixar att komma iväg och om jag fixar ha massa folk runt mig. Blir ju lätt lite kaos i hjärnan.

Hursomhelst. När jag kom hem sen i eftermiddags ville jag ju inte slockna i soffan, då hade jag inte kunnat sova i natt. Så jag drack kaffe. Lite mycket kaffe kanske. Jag är tedrickare, dricker kaffe en gång varannan månad kanske. Sällan alltså. Nu svepte jag 5dl bara sådär. Smart? Njae. Jag har ju inte somnat i soffan men frågan är om jag somnar i natt.

Jag ska faktiskt försöka nu i alla fall. Har ju kommit i säng lite tidigare och kommit upp tidigare på sista tiden. Mitt huvud vill mest implodera så jag lär få ligga och lyssna på pulsen från tinningen en stund.

Og, såg en lite halvrolig grej när jag var i stan. Såg ett cykelställ där det bara far ett fastlåst framdäck kvar. Trist för ägaren, men lite lustigt. Undrar varför ägaren låtit det ligga kvar?

Uppe med tuppen

Ja våran tupp i alla fall. Jag var uppe strax efter 9 idag. Måste vara sjuk eller nåt.

Blåser full storm ute så blev lite grått nagellack idag:

Jag älskar mina flormarlack. Jag tycker de ser ut lite som vaktelägg. Jag har dom i alla färger, finns bara 5 så det är ingen katastrof, och älskar dom alla. 

Vad står på schemat idag? Ja med tanke på att det är kvinnodagen så anser jag att massage och lyxmiddag borde stå på schemat, men sån tur har man inte. Jag tror hackkorv blir dagens middag och massage? Nej den lyser med sin frånvaro.

Ett av mina skulderblad krånglar. Det känns som det hakat fast eller nåt, är väl muskelfäste som spökar. Jag skulle liksom vilja köra in handen och dra loss det. 

Nåja, jag drömmer väl vidare om min massage och lyxmiddag. Ha en bra dag alla därute. Kvinnor OCH män. 

Tråkiga drömmar, verkliga drömmar, lustiga drömmar

Drömmar är fascinerande. Ibland drömmer jag så tokiga saker så man bara kan skratta åt det. Berättade en för Ilone häromdagen:
Jag hade fått ragg på en stilig lärare. Han var söt och snäll, högstadielärare. Efter ett tag hamnade vi hemma hos honom och jag sov över. Morgonen var inte riktigt lika härlig. Vi blev väckta av hans mamma, som jobbade som personal hos honom. Vi vaknade nämligen på ett boende för LSS-personer. Det var flera boende i huset. Helt plötsligt visar det sig att Mr Charming visst hade behov av blöja på dagarna. Kan ni tänka er att följa med ett fint ragg hem för att vakna och inse att ni är på ett boende för funktionshindrade och anledningen INTE är att ragget är personal.
Det var skitpinsamt. Hans mamma var snäll dock. Hur en man som är i behov av blöjor och massa personal kan vara högstadielärare förtäljde inte historien.

Ibland är dom tråkigare. Jag drömde häromdagen att jag tackade nej till att börja rida Eldas igen. Anledningen var att vi var 4 stycken som skulle rida regelbundet. Typ varannan vecka fick man rida 1 dag, varannan 2 dagar. Jag vill ju gärna träna och rida lite "seriöst" och det funkar inte. Ju fler kockar desto sämre soppa, ni vet. Jag tror inte det är bra att ha för många ryttare på en häst. Det är skillnad såklart på om någon vill åka häst i skogen ibland, men med flera som rider regelbundet, tränar och rider "seriöst" så tror jag det blir kaos. Det måste bli jättejobbigt för hästen att ena dagen ha de reglerna, nästa dag rider man si och nästa så. Jag tror liksom att allt bara blir halvdåligt. Så jag fick tacka nej för att det blev för mycket krångel.
Som tur var kunde jag åka med Virre och hennes fjordingar ibland så det blev inte helt tomt, men ledsen blev jag.

Sen har jag drömt så himla sann dröm ibland. Det handlar alltid om att jag lite impulsivt bestämmer mig för att en lägenhet närmare stan vore bättre. Så jag flyttar. Inget fel på lägenheten i sig, den är fin, fräsch och man har närmre till stan. Med lägenhet kommer dock jobbiga grannar och hög musik. Regler om var man får grilla, rasta hundarna osv. Jag blir alltid ledsen på mitt beslut och längtar tillbaka till mitt skabbiga, men härliga, lilla hus. När jag vaknar tar det några sekunder innan jag inser att jag faktiskt är kvar i huset på landet och kan bli lugn igen.

Sen har jag en återkommande mardröm som jag haft sen jag var liten. Den låter inte så hemsk men jag har fullständigt panik i den. Jag blir jagad av en man som bär mask. Jag vet inte varför eller vem han är, jag vet bara att jag är livrädd och flyr i panik. Till slut hamnar jag i återvändsgränd och mannen kommer närmre. För varje steg han tar börjar han plocka av sig masken, bara för att ha en ny mask under. Sådär fortsätter det tills jag vaknar, han kommer sakta närmre och för varje steg plockar han av ännu en mask. Jag får aldrig se vem det är, vaknar alltid innan.
Den har hängt med sen jag var liten och dyker upp ibland. Jag tycker inte masker är otäckt, men någon gång har jag sett film där personen haft en mask under masken och då sticker det till i magen,

Ja drömmar är underliga. Ofta underhållande men ibland ledsamma och otäcka. Jag kommer ofta ihåg vad jag drömmer. Gör ni?

Min underbara ICA

Inte ofta man skriver hyllningstråd om sin lilla mataffär kanske, men var ICA är suverän. De har alltid trevlig personal, fräsch frukt och grönt och de är aldrig omöjliga. De brukar ta hem märgben när jag ber om det t.ex. Idag frågade jag om de tänkt ta hem den nya sockerfria kvargen i smakerna vanilj och nötchoklad (MUMS) Jag fick följa med in på lagret, peka ut vilka jag menade och vips var det beställt. Nu gäller det att folk handlar också så de tar hem det igen. Jag kanske inte kan handla upp hela lagret. Superbra affär helt enkelt!

Så kan jag väl passa på att tipsa om den nya kvargen då:

Den är sockerfri och full av protein. Innehåller färre kalorier än vanlig naturell och samma mängd sockerarter. Den är alltså inte så onyttig som andra smaksatta (för att de har massa socker). Den innehåller dock sötningsmedel.

Jag har smakat nötchoklad och vanilj. Nötchoklad är to die for. Tjock konsistens och god smak. Både nöt och chokladig. Gott!! Vaniljen kunde ha smakat lite mer vanilj, men bara att blanda i vaniljpulver om man vill. Jag tänker äta den med bär eller äpple och då funkar den finfint som den är. Den var absolut god, saknade bara liiite mer vanilj. 

Så det var mitt tips.

Kan tipsa om något onyttig som är sjukt gott också:

Den här så sinnessjukt god. Perfekt blandning av salta popcorn och söt choklad. Åhhh så god! Trist att jag slutar med socker from måndag då. Nåja, den finns nog kvar tills jag kickat sockermissbruket och kan smaka någon bit då och då igen, utan att trilla dit. Varför finns inte Anonyma sockerberoende? Då kunde alla berätta om hur de kämpat mot sockersuget under veckan. Sen skulle det sluta med gemensam dregelstund över tanken på en burk coca cola eller en bit choklad. 

MEN! Då kan man köpa kvarg med nötchokladsmak så blir man glad igen. 

Japp, snart får man gå och lägga sig då. Gött! Ha det fint folket!

Nytt utseende.

Jag gjorde om lite, lite vårkänslor sådär. Gillar ni? Eller ogillar?
Jag blev ganska nöjd. Inte helt jättenöjd, men ganska och det räcker väl långt?

Nu ska jag äta frukost i alla fall. Steg 1 på dagen *s*

Ha en fin fredag!

De va fiint väder!

Ja faktiskt fint väder idag. Jag orkade inte byta om när jag skulle hämta posten så rundan blev i shorts och höga vinterstövlar. Tur man bor på landet *s*

Alltså, jag blir så trött på mig själv när jag velar i vad jag vill. Ska jag börja och satsa igen eller skita i det? Jag vill och jag vill inte. Det är väl mest frågan om hur det blir, hur upplägget blir och hur känslan blir. Ska man bli engagerad igen eller borde jag bara hålla mig utanför och delta lite sporadiskt? Jag vet faktiskt inte. Det känns lite som att så på startlinjen och ta ett steg över linjen, sen kliva tillbaka, sen kliva över igen. När jag pratar med de inblandade är jag jättepepp och redo att dra igång dagen efter, sen går någon dag och peppet minskar. Jag vet faktiskt inte varför. Om det är ansträngningen, att förbinda sig till något regelbundet eller omständigheterna runt om? Jag vet inte.

Jaja till något annat. Hade möte med AF igår och vi ska kika på en mindre "seriös" plats att arbetsträna på. Tänkte kolla med Röda korsets secondhand för att se hur de funkar. De har bara öppet 3 dagar i veckan men det räcker ju till en början. Som hon på AF sa så är det ju bra att inte "bränna" en potentiell arbetsplats såhär i början utan bättre att se så det funkar först.

Åh idag vore kanonväder för en ridtur för övrigt. Fiint väder. Det är ju sådär, tillfällespepp liksom. Som försvinner när jag tänker för mycket.

Nåväl, eftermiddagen ska spenderas med att totalsanera Pixie, ja duscha alltså. Hennes päls på ben och svans är inte jättefräsch nu efter löp. Hon blöder inte så mycket längre men har snuskiga flytningar. Så har hon fått massa finnar också så huden behöver bakteriedödas. Undrar om löp och finnar hänger ihop som mens och finnar?

Kram på er i vårvädret!

Varför blir man så rörd när karlar gråter?

Så fort jag ser en vuxen, redig, karl bli tårögd och gråtfärdig så börjar jag gråta. Det är nåt fint över män som vågar släppa fram känslor sådär. Känslan infinner sig inte när de är yngre eller inte "riktiga" män, men rediga karlar som liksom blir tårögda och harklar sig, då är det kört.

Har ni sett det här klippet tex? En FANTASTISK pappa som kämpar sig igenom Ironman tävlingar med sin handikappade son. Ironman är alltså triathlon med löpning, cykel och simning. Pappan tar alltså tyngden av sonen också.  När pappan börjar gråta i filmen, då är det kört. Hela filmen är stark och så fin, men just när han gråter, då gråter jag också.

Har fastnat i dokumentärträsk om seriemördare. De fascinerar mig, eller rättare sagt deras hjärnor fascinerar mig. Jag tycker det är synd att man avrättade flera "stora" seriemördare. De borde ha studerats mer ingående. Hur blev det som det blev, varför har de inga spärrar? Hur kunde de mörda på såna sjuka sätt?
Hursomhelst, åter till ämnet. I de dokumentärerna ser man ibland hårdföra poliser och åklagare som blir helt tårögda och börjar liksom harkla sig. När de beskriver vad som skett med offren blir det för mycket och då har de ändå sett en del. Det blir så himla starkt och fint på nåt sätt. Hade en kvinna gråtit så visst känner jag empati, men en man som gråter är liksom vackert, starkt.

Varför är det så tro? Är det för att de gråter så sällan så när de väl gråter så är det på riktigt liksom. Att då är det "illa"? Kvinnor kan ju gråta för ingenting, ja det gäller mig också. Finns män som är mer gråtmilda än andra också förstås och då blir jag inte lika påverkad. De här stenansiktena, rediga karlarna, där hugger det i hjärtat.

Är jag knäpp eller känner fler sådär?