Skohängslen?

Ah idag var dagen då jag skulle testa min "sluta skrapa" uppfinning. Jag skulle också ta en mysig tur i solen. Men tji fick jag!

Jag kom fram till stallet och vandrade ut i hagen. Där blev jag lat och tänkte vara äventyrlig och skuttade fram där det såg hållbart ut i leran. Jag missbedömde läget på ett ställe så stöveln satt fast i leran medan jag, som var på väg framåt, fortsatte steget utan stöveln och stod där i lera upp till smalbenet i bara strumplästen. Jamen hurra!
Där stod jag och svor och fräste, vilket underhöll hästarna så de kom lunkandes för att se vad jag gjorde. Jag lyckades gräva loss stöveln, klappade hästarna lite grann (även om jag tror att de mest kom fram för att skratta åt mig) och sen åkte jag hem. Var liksom inte på ridhumör när hela foten och halva benet + båda händerna dröp av lera. Inte ens solen hjälpte då. Så nya tag i morgon. Min strategi för i morgon blir att gå den långa omvägen runt den värsta leran, se till att få med mig skorna i varje steg och komma in från hagen utan att ha drunknat. Fast det kunde varit värre, kunde ju ha faceplantat rakt ner i leran. Då hade jag nog börjat gråta av ren frustration.

Kan inte vintern börja bli lite mer vinter snart? Då fryser hagarna till så behöver man bara se till att inte stuka fötterna.

Jag har varit så himmelens trött idag i övrigt. Sovit, sovit och sovit. Cissi försöker intyga mig om att jag borde börja ta ett vitamintillskott hon tar varje dag som piggar upp kroppen. Jag har testat ett par gånger hos henne och sist blev ansiktet helt varmt. Jätteskumt. Men det är säkert nyttigt. Jag har ju en tendens att ha brister på allt möjligt. Senaste två åren har jag fått lov att få extra utskrivet: folsyra, d-vitamin, kalcium, järn och b12. Bra där damen. Nu käkar jag d-vitamin, järn och b12 plus multivitaminer på eget bevåg. Sist jag kollade järnet låg jag på gränsen till att utveckla blodbrist. Inte konstigt man är mer död än levande.

En vecka till julafton idag förresten. Jag har noll julstämning om jag ska vara ärlig. Jag tror att det beror lite på att det är "jul" så länge. Man hinner inte längta. Julsaker kommer fram i butikerna i oktober. Lagom till december har jag tröttnat redan. Förr när julsakerna kom fram en vecka innan första advent var det ju något att längta efter och se fram emot. Man saknade julmust och lussebullar. Nej, jag tror man överdoseras lite på jul nu för tiden. Sen är det höstväder och jag är bara trött. Nåja, några dagar hemma i Värmland gör nog susen. Om inte annat får man softa och äta julskinka.

Månster är fortfarande borta. Bara att inse att han inte kommer tillbaka tror jag. Saknar ju den där sura katten. Man har verkligen inte alltid vett att uppskatta det man har förrän det är borta. Jag har 3 katter kvar så det är ju inte kattlöst, men Månster var finast, mest social på sitt konstiga sätt och helt klart tjurigast. Saknar massor!

På besök i fjordingarnas land

Idag hade rumpan framför mig en helt annan färg än jag varit van vid på sistone. Det var sötnöten Rotis som fick vara träningsobjekt idag. Virre skulle till ridhuset och trimma Tuva så jag fick plocka med Rotis och leka lite med honom.
Han och Eldas är väldigt olika kan man nog säga. Rotis är unghäst som blev valack för sisådär två månader sen. Han är supergosig och ska pussas hela tiden. Samtidigt är han väldigt lugn. Han står och halvsover när man gör iordning honom, när man ber om halt och liknande. Hans grundtempo är behagligt och man får jobba lite för att han ska anstränga sig och öka tempot och sträcka ut. Han har ett jättefint steg när han vaknar till.
Däremot är det väldigt mycket enklare att se dålig ut när man jobbar Rotis. Eldas är mer förlåtande då han liksom kör på även om människan klantar sig. Rotis stannar upp och undrar vad det är jag menar egentligen, eller svänger helt plötsligt för att jag håller på att plocka upp tömmen. Jag måste vara mer fokuserad på vad jag gör hela tiden, för annars syns det. Eldas ber man trava och då rullar han på, här får man jobba mer med att justera farten och hålla ut honom på fint spår. Men det är ju nyttigt också, för mig, att få lov att jobba ordentligt och vara fokuserad. 

Då kommer genast kritikerna "åhh vilken tråkig häst, fjordingar är inga riktiga hästar bla bla bla" Nej han är ingen deprimerad robot som funderar på när han kan få lägga sig ner och dö. Han är bara väldigt lyhörd och vill göra det jag vill. Där Eldas går upp i varv och blir frustrerad när han inte förstår vad jag vill, där stannar Rotis och väntar på ett klart kommando. 

Med det sagt.. kan jag ju avslöja att vi nog hann med 6-7 "tjoohooo jag vill springa" hopp och skutt och bockande. Första gången var jag inte alls beredd så då drog han en repa i ridhuset, vilket var skitroligt. De andra gångerna såg jag till att ha mer töm i handen så jag kunde påminna honom om vad vi gjorde. Men de ska väl inte vara robotar? Ung och busig men ändå villig att jobba. 

Stilig också. Inkörd och riden i alla gångarter. Hmm.. sa jag att han var till salu? *blink*

När Virre ridit klart parkerade hon Tuva en stund. Mycket kan man säga om fjordingar, men man kan verkligen inte påstå att de är ouppfostrade och ohanterbara. Virres står där man ställer dom. Inget krångel, de bara är. Temperamentet och nerverna kommer när man är på ryggen. Då ska tilläggas att det helt plötsligt blev storm så det lät som taket skulle lyfta. Jag gick ändå runt med Tuva som en vovve på släp när jag mockade. Duktig gulis! 

Eldas fick vila idag istället för i morgon. Får se vad vi hittar på, rider ut en sväng skulle jag tro. Kanske klätterbacken nu när det är mjukt i marken igen.. men den som lever får se.

Jag är trött och svettig idag igen. Tömkörning är bra motion för oss människor också. 

Ibland blir karma väldigt uppenbar

Visa ord som stämmer enormt bra ibland. Ibland kan människor prata om att de mår dåligt av att bli behandlade på ett visst sätt, för att dagen efter vända sig om och behandla andra på exakt samma sätt. Gör man det för att man vet att den andra kommer må lika dåligt av beteendet som man själv gör när man utsätts för det? Eller utsätts man för beteendet för att man själv beter sig så mot andra? Hönan och ägget.
Det känns lite som att rätten att beklaga sig över hur ledsen man är när man själv utsätts för beteendet minskar när man själv använder sig av samma beteende rätt ofta.

Behandla andra så som du själv vill bli behandlad och behandla INTE andra så som du själv mår dåligt av att bli behandlad. Karma kan vara en jävel ibland. Visa ord.

God förmiddag gott folk! Får se vad dagen för med sig idag.

Let´s get ready to ruuuuuuumbleeeeee!

Ja, nu inleds projekt "Få tyst på Eldas".

Jag älskar allt med Eldas... utom hans eviga skrapande i stallgången. Det driver mig till vansinne, det sliter ut både skor och brodd och det gör ont att komma i vägen när han viftar med benen. Det är en ful ovana helt enkelt.
Att tsss:a, fya, sch:a, vifta, morra, flytta på honom osv funkar helt enkelt inte. Han slutar några sekunder men sen börjar han igen och han ger sig ALDRIG. Min plan:

Jag har tillverkat två irritationsobjekt att sätta på frambenen. Tanken är att det ska skramla, irritera och låta när han vevar med benen. Det är helt enkelt två band som jag satt fast massa saker på. Det är mestadels plingande kattleksaker, sen är det ett par muttrar och en kedja. Det ska låta och slå emot benen på honom. Det är inget som är tungt, det är inte meningen att göra ont utan att få honom att tycka att konsekvensen av att veva är större än den glädje han nu får ut av beteendet. Man brukar ju säga så att dåligt beteende ska vara jobbigare än rätt beteende. Såhär behöver man inte vara i närheten för att kunna korrigera heller. Börjar han skrapa när man är och hämtar utrustning kommer konsekvensen ändå.

Jag räknar med att han inte magiskt kommer sluta efter tre skrap, jag är övertygad om att jag själv kommer bli galen på ljudet, men det får det vara värt om det funkar.

Han kommer bara ha på grejen när han stå på stallgången. I boxen tas dom av, ute ska dom absolut inte vara på och man får plocka av dom när han får käk, eftersom han gärna "gräver" i luften då och det är väl inte schysst att störa honom när han äter. När han luftgräver när han äter når han aldrig golvet heller så det gör liksom inget.

Projektet inleds i morgon eller tisdag. Jag vet inte om Gunsan rider i morgon. Hon har fått glaskroppsavlossning. Vet inte riktigt vad det är eller hur länge man påverkas, men hon har konstiga saker i synfältet. Obehagligt! Hoppas hon kryar på sig snabbt. Hon behöver ta sig till stallet och få själavård i sadeln nu inför jul.
I andra fall blir det tisdag. Det ska bli sämre väder i slutet av veckan så det blir nog vilodag en ruggigare dag. Hursomhelst, det lär väl bli statusrapport senare. Håll tummarna!

Bring it on!

Tömkörning i ösregnet

Ja idag var ju inte vädret så muntert. Ösregn växlade med "vanligt" regn, härligt värre. Nu hade jag och Eldas sån tur att Virre skulle till ridhuset och vi fick gärna följa med. Det tackar man ju inte nej till. Jag passade på att tömköra idag.

Jag invigde chambonen. Eldas var lite arg på den först och försökte gå emot den. men sen fattade han grejen. Han testade då och då, försökte liksom dra loss den, ungefär som när dom drar tyglarna ur handen. Men för det mesta gick han på bra. Den inverkar ju typ som martingal, den märks bara när hästen går med huvudet högt upp, är dom avslappnade hänger den ju löst. Största skillnaden var att han inte kastade upp huvudet och drog iväg i traven. Han kunde slappna av och gick mer kontrollerat. Superduktiga Eldas!!

Idag testade vi att lasta utan anpassning. Eldas kan bli stressad vid lastning så han behöver ha det lite trångt omkring sig. Då kliver han rakt på. Så han krånglar inte vid själva lastningen egentligen, han stressar upp sig på väg till transporten. Men idag fick Rotis kliva på först och då var det inga problem att kliva över gårdsplanen och sen rakt upp i transporten. Det blir ju säkert bättre och bättre ju mer han får åka och han märker att inget hemskt händer när han kommer fram. Jag tänkte bjuda på lite urusla, suddiga bilder, bara för att se hur chambonen inverkar, att den hänger löst när han söner huvudet, men stramar åt när han har huvudet rakt upp.

Jag är svintrött i både kropp och knopp. Eldas gick och gäspade hela vägen från Virre till stallet. Nöjd och trött.

Ha en fin dag!

Taggad Eldas

Taggad Rotis

Det där som hänger är alltså chambonen

Lite mer avslappnad trav

Här inverkar den nästan, men inte riktigt

Här är den mer åtstramad

Här inverkar den inte alls

Som ni ser är det inget som hindrar honom från att ha huvudet hur lågt som helst, eller långt fram. 

Grabbarna grus

Alltid enkelt att ta kort på pållar

Dagens tips från Eldas:

Alla idrottsmän vet hur viktigt det är med återhämtning efter ett träningspass. Morötter och knäckebröd duger ju inte. Så Eldas kan verkligen rekommendera Matrix High Protein Bar i smaken kokos. Smaskens! Dessvärre åt den dumma människan största delen. Men gott var det. 

Kan dom inte bara träffas och slå ihjäl varandra?

Idag på eftermiddagen skedde en skjutning mitt i centrala Örebro. Det var verkligen mitt i, på gågatorna vid shoppingstråket och mitt i julhandeln med massa folk ute. Den skjutne ramlade ihop utanför H&M.

Polisen tror det hör ihop med pågående gängkrig. För någon vecka sen sköts en man i Kumla, när han befann sig på en restaurang. Kanske var det hämnd idag?

Jag tycker hela gängkulturen är grottmänniskenivå rent allmänt, men det som gör mig riktigt förbannad är att de tar ut sitt groll på öppen gata, bland oskyldiga människor, barnfamiljer och alla som har oturen att befinna sig på den platsen. Att skjuta någon mitt i julrusningen på öppen gata, hur oansvarigt är inte det? Det är ju ren tur att inte en förlöpen kula träffade någon annan. Jag har alltid tänkt att det är en ljusskygg verksamhet där man bara läser om folk som hittas skjutna på nätterna, men nu sker det i dagsljus med massa vittnen. Hur vågar dom? Räknar de med att ingen ska våga vittna?

Om de nu ska vara i luven på varandra, kan de inte bara låna en stor, tom, lagerlokal där alla träffas och slår ihjäl varandra? Inga vapen, bara idioter som slår varandra. Last man standing, det gänget vann och får äran och en påse lussebullar. Varför fega och smyga runt med vapen och plocka en och en? Jag skulle väl också kunna gå på stan och skjuta någon i ryggen om jag ville, är det creddigt? Lös det man mot man.. eller ja. småpojke mot småpojke. Ge fan i att blanda in resten av samhället. De kan ordna ett eget hungergames eller en fightclub. Jag skiter ärligt talat i om de utrotar varandra så länge som ingen oskyldig drabbas. Kul för något barn som kanske bevittnade det hela och ska ha mardrömmar hela julen nu? Jävla idioter!

För min del är det strax dags att sova. Imorgon får jag och Eldas följa med Virre och fjording på äventyr. Det blir roligt! 

Jag har ett gnäll också. Varför är det så få russin i lussebullar som man köper? Det är dålig stil!

Ta hand om er allihop!

Vem är du idag?

Jag fastnade i en dokumentärserie på youtube som heter fatal attraction..eller kanske deadly attraction.. nåt sånt.
Den handlar i alla fall om par som begår mord/våldtäkt/tortyr tillsammans. Man får se en story om vad dom gjort och sen får man en analys i hur personerna har påverkat varandra för att leda fram till deras "onda" sida. Men funderar på om personerna var för sig hade begått liknande gärningar eller om det är kombinationen av personligheter som gör att det blev som det blev. Det är ju en intressant tanke, det där med hur människor påverkar varandra.

Jag kommer ihåg i skolan, främst i yngre klasser, då image var allt. Då kunde en del vara hur dryga som helst i skolan, leka tuffing men därhemma, i enrum, var personen jätterar. Det finns ju ganska många filmer på temat, typ collegefilmer där alltid en tjej i bitch-gänget egentligen är jättesnäll. Filmen slutar förstås med att den tjejen lämnar gänget och lever ut sin snällare sida.

Jag upplevde nog den största personlighetsförändringen i mitt destruktiva förhållande. Alla mina principer sköts längre och längre. Först accepterade jag att bli kallad hemska saker, sen vande jag mig vid lögner och svek och slutligen blev det fysiskt också. Allt det hade jag alltid innan sagt att "jag skulle minsann aldrig tolerera att:"
Fast hur många hamnar inte i ett sånt läge egentligen? Verkligheten är ju inte svart eller vit. Plötsligt har man blivit utsatt för otrohet och det är inte lika enkelt att avsluta relationen som man tänkt sig innan man satt där. Kanske har man fått veta att bästa vännen pratar skit om dig bakom ryggen men du vill ge henne/honom en ny chans. Kanske blir man illa behandlad och även om man sagt att man inte ska ta skit så är det inte så lätt att leva upp till det där och då. Då har man ju förändrats lite som person. istället för att vara stark och värdera sig själv högt blir man någon som tar skit för att relationen helt plötsligt känns viktigare. Men om man tappar bort sig själv i relation med någon annan, om man tappar fotfästet och nedvärderar sig själv, är relationen verkligen värd att kämpa för då?

Självklart blir man inte bara negativt påverkad av människor. Det finns personligheter som klickar totalt och får varandra att växa, att bli den person som finns därinne, ge varandra styrka och inspiration. Kanske får den blyga personen bättre självkänsla och vågar komma ur sitt skal. Kanske träffar man någon som vågar leva ut sin dröm och därmed vågar man själv ta steget. Kanske träffar man någon som suttit i samma situation som en själv och kan visa att det slutar bra, vare sig det gäller att våga avsluta en destruktiv relation, våga byta jobb, våga säga ifrån och stå upp för sig själv.

Det är fascinerande att se hur människor påverkas av varandra. Hur en människa kan vara världens bästa på egen hand men respektlös tillsammans med andra, eller hur någon som är lite inåtvänd vaknar till liv i sällskap med en annan person. Det är lite synd att man inte bara fäster sig vid människor som ger positiv energi. Kanske märker man inte heller hur man påverkas av andra, att man plötsligt börjar snacka skit, eller blir negativ eller behandlar folk illa. Då går man såklart och mår finfint själv, medan omvärlden inte mår bra. Jag tror ju att människorna i dokumentärerna hade undvikit varandra om de från början vetat om att de skulle sluta som hänsynslösa mördare. Samma med människor som blir bedragna, utnyttjade, nervärderade, de hade nog undvikit den negativa influensen.

Så vem är du idag? Är du med någon där du kan vara dig själv till 100%. Är du med någon där du måste ta på dig masken som säger att allt är bra? Är du med din närmsta vän som gör dig till en bättre människa? Eller är du med någon som får omgivningen att reagera på att du beter dig illa? Är du med din älskade som ger positiv energi, eller med en partner som ger ångest och sömnlösa nätter?
Ja vem är du? Vem väljer du att umgås med? Har dina gamla principer suddats ut? Har du glömt vem du är?

Jag hoppas kunna välja fler människor som får mig att växa och ge ett lugn. Jag hoppas kunna undvika att hamna i e destruktiv spiral och dras ner i träsket igen, där man känner sig totalt värdelös. Jag hoppas alla har minst en människa i sitt liv som kommer med god energi och får dig att växa.
Stanna karusellen i tid innan ni slutar som massmördare ;)

Tacksamhet och uppskattning

Efter att ha fått peptalk från Cissi idag ska jag försöka tänka på det som är positivt här i världen. Fokusera på de människor som vill mig väl och får mig att må bra, istället för att känna mig som en utmobbad högskoleunge som inte får vara med i de andras lilla pakt. Varför lägga sån energi på de som får mig att känna mig totalt värdelös, istället för att fokusera på de människor som ger bra energi?  Men som Cissi säger, det är väl deras problem. De har sina anledningar till sitt beteende och jag kan bara ta ansvar för mitt beteende. Jag är inte perfekt, det påstår jag inte, vem är det? Jag skulle nog mest bara vilja ha klarspråk i varför jag behandlas som jag gör. De kanske tycker jag är skitdryg och står inte ut i min närhet. Vad vet jag? Nog med svammel nu. Det är viktigt att komma ihåg vad man är tacksam för i tillvaron. Jag ska nog försöka bli bättre på att påminna mig om positiva saker.

Linneberg gård!

Jag vet inte hur jag hade klarat mig igenom den här vidriga situationen utan alla människor och djur på Linneberg gård. Cissi har varit ovärderlig i att få prata med, bolla med och stötta sig emot när allt känts skit. Jag tänkte lägga ner allt där ett tag. Mådde för dåligt i stallet av hur jag behandlades, men hon fanns där. Jag fick komma till gården och bara vara, hjälpa till att pyssla med saker, vara delaktig. kunde åka dit och bara prata och umgås. När självförtroendet har varit på botten, när jag undrat över varför jag inte duger, vad som är fel, ja då har hon funnits där. Lyssnat och kommit med kloka råd samtidigt som hon fått mig att känna att jag har ett värde som person och medmänniska. Jag pratar om allt med henne och hon pratar om sina saker tillbaka och allt känns bara så naturligt. Jag har full förståelse för att många vänder sig till henne med problem eller när de inte mår så bra. Cissi är guld!

Eldas har gett mig självförtroendet tillbaka på hästryggen. Vi har våra med-och motgångar men jag är trygg och jag tycker det är roligt. Jag går inte till stallet med en orosknut i magen, eller vill börja gråta för att vi möter en traktor. Han är en sån himla härlig häst den herrn. Han är helt tvärtemot vad jag alltid trott att jag sökte och han passar perfekt!

Människor jag träffat genom Linneberg är ju helt snälla och roliga allihop. Hur kan en och samma plats locka så många fina människor? Karin är ju hur gullig som helst. Hon är så genomsnäll, superambitiös och är väldigt mogen för sin ålder. Hon är dessutom grymt duktig på det hon gör och det känns inte alls dumt att be om råd eller kika på henne för inspiration.

Kristina, Gunsan och Riika är jättetrevliga. Möts man i stallet kan man alltid ha en pratstund och alla är så öppna och inbjudande.

Med tanke på hur mycket jag (inte) gillar barn var jag skeptisk först, men barnen på gården är faktiskt coola. Felicia och Josefin bor där och är sociala och ganska underhållande faktiskt. Ni skulle se Josefins mördande blick, den går inte av för hackor. Nova har en häst i stallet och är hur skön som helst. Vilka funderingar hon har. 

Daniel är hustomten som smyger runt och lagar allt. I början fattade jag inte hans underfyndiga humor, men när man fattat den är han ju faktiskt ganska underhållande han också.

Westernmänniskorna jag träffat, med Inger i spetsen, är också guld. Även om man inte kan något alls så är man välkommen, alla hälsar och pratar. Det är ingen som tittar snett eller är dryga. De är som fjordhästmänniskor helt enkelt, en gemenskap där alla är välkomna och uppmuntras vara med i.

Micke och Kerstin är guld. Micke har trollat med min ledbrutna kropp så den funkar bättre och Kerstin är bara en sån rar och behaglig människa. Ni vet vissa människor utstrålar bara ett sånt lugn så man själv blir lugn? Hon är en sån. Jag går automatiskt ner i varv och kroppen blir lugn.  

Alla hästarna på gården är ju trevliga. Med inhyrningar är det ett himla gäng egentligen. Allt från små miniponnisar till travare, westernhästar, stora hoppehästar och lite gott och blandat. Hundarna är också charmiga. Knasiga Trixie som bara är glad hela tiden, Chili som håller ordning på gården och sen lilla Ralf som är en liten vandrande bomullsboll fylld av kärlek. Katterna är sociala och den ena katten är ju mer som ett mjukisdjur än en katt. 

Ja det är väl de nya bekantskaperna på gården som jag träffar mest. Några kommer och går så man ser dom lite mer sällan, men också de har verkat trevliga. Det är ett mysigt gäng och när alla samlas, eller ja, många av oss i alla fall, så har vi ju himla roligt. Det var tur att Jenny flyttade dit sina hästar så man fick chansen att lära känna alla på och runt gården.

Så idag är jag tacksam för Linneberg

Vilket jäkla gäng

Idag fick jag sällskap av Cissi med dotter Felicia ut på tur. Felicia red sin shettis Harona, Cissi åkte vagn med mig och Eldas och hade b-ponnyn Lilleman på släp. Med oss var även Trixie och Chili, gårdens två hundar.

Det var nog en snygg syn när vi kom. Harona skrittade inte riktigt i Eldas tempo så hon fick trava ikapp en del, men hon hängde på bra. Hon halkade inte efter mer än Pebban gör. Lilleman hade inga problem med tempot, han knatade på fint bakom vagnen.

Eldas fick ta en trav och Felicia provade galoppera, vilket gick hur bra som helst. Cissi och Felicia vände med småhästarna efter en stund så jag och Eldas tog den lite längre rundan. Jag har inte kört honom på evigheter känns det som så när jag släppte fram honom i trav kittlade det i magen. Det bara sög tag och drog iväg liksom. Nu när vagnen dras med draglinor tyckte jag att man satt mer stabilt, vagnen härjade inte lika mycket. Kanske berodde det på att de lagt nytt fint grus på vägen. Roligt var det hur som helst. Det tyckte nog Eldas också för han drog iväg som en vilde. Sista traven jag släppte honom på började t.o.m. i galopp, sen kom han på sig själv och bytte tillbaka.

Felicia ville prova en sista galopp där hon fick styra tempot. Jädrar vad den lilla ponnyn kan springa. Hon drog förbi Eldas, som då tyckte det var tävlingsdags så jag fick bromsa så mycket det gick. Mycket kan man säga om Harona, men långsam galopp har hon INTE. Eldas fick sträcka ut en hel del i traven för att hålla tempot. Stackars Felicia kommer ha grym träningsvärk i morgon så mycket som hon fick trava. Det var en helmysig tur i alla fall. Nyttigt för Eldas att få hejda sig lite också.

Tillbaka i stallet mötte vi Kristina som höll på att fixa i ordning Tanya. Hon är alltid så glad och trevlig. Hon fick prova en av Cissis westernsadlar så snart kommer hon väl glida fram på stäppen haha. Sadelkammaren är snart klar också. Det kommer bli skitfint! Så får vi snart en ny person i stallet. Det blir spännande, alltid roligt med nytt folk.

En fin dag helt enkelt. Cissi kom med kloka ord och råd som alltid. Skönt att kunna ventilera läget med henne helt enkelt.

Lilleman till höger, hälsar på Maya

Fina Eldas

Harona till vänster

En dag med Cissi

Ja i tisdags var verkligen en riktig Cissidag. Sämre kan man ju ha det!

Jag dök upp i hennes stall vid 8 eftersom Maya skulle på återbesök till veterinären. När jag kom dit hade Dessie rymt och Cissi var i full färd med att jaga henne med en håv. Ja hon är liten men inte så liten ;)

Jag hade ju bilen så det tog stopp för damen och vi kunde kasta in henne i hagen igen. Maya lastades och vi drog iväg till Strömsholm.

Maya hade en boxgranne som inte direkt var liten. Han var stor och brun, men verkade himla snäll. Tur var väl det kanske. Ja ni kan ju jämföra hans rygg mot Mayas rygg, eller mot Cissi som blev ganska kort när hon kom nära jätten. Han var mätt till 1.77 och hette Jack Sparrow.

Cissi fick visa Maya igen. Hon fick gå/springa lite på gången och longeras i ridhus. I ridhuset passade Cissi på med sistaminuten putsen på Mayas ben ;)

Veterinär Ulrika tyckte inte det skett någon markant förändring. Hon tror inte Maya kommer hålla som ridhäst, men tror inte heller att hon har ont. Triangelmärkning och lufsa runt i skogen någon gång är ett alternativ, det andra alternativet är tyvärr att få somna. Det är så himla synd. Hon har ett kanonpsyke den hästen. Så ung och ändå helt lugnt. 

Åter från veterinären gick jag ut i stallet och började klippa Eldas. Åh han är en sån fröjd att klippa på egen hand utan hjälp *ironi*. Han kan inte stå still. Att klippa en häst med maskin när denne går fram och tillbaka nonstop gör att resultatet blir lite sisådär.

Det gick bra när jag var så långt fram så jag kunde hålla honom i grimman, nu är rumpan tyvärr lite långt ifrån hans huvud så man når inte riktigt. När batterierna tog slut och behövde laddas passade jag på att dra på brodd. Det var ju snö och is i tisdags. Att dra på brodd är inte min bästa sysselsättning. Gängorna bråkar, det sitter jäkliga stenar i broddhålen och Eldas kan ju inte stå på tre ben hur länge som helst. Så svetten rinner, man tappar brodden och livet känns inte helt på topp.

Sen återupptog jag klippandet, som var samma dans som innan. När de andra kom tillbaka till stallet blev det inte direkt bättre av att vi fick sällskap 2 minuter innan de gick ut och hästarna fick käka utanför stallet. Att bli lämnad sådär är inget Eldas uppskattar. Så att bli lämnad + hästar som äter precis utanför stallet + tjurig människa (jag) + att bli klippt samtidigt gjorde nog att det hela inte var Eldas bästa dag heller. Men vi tog oss igenom det och han är nyklippt och har brodd. Extra tur att snön försvann lagom till dagen efter och nog inte kommer åter på ett tag.

Efter att ha svettats ymnigt i stallet gick jag in till Cissi & Co och slappade lite. Micke och Kerstin var där (sjukgymnast och terapeut/massör) så jag skulle träffa Micke och jobba lite på lederna. Han klämde och kände som vanligt. Det har blivit stor skillnad i både axlar och höfter sen jag började hos honom. Första gången jag var där domnade båda händerna bort när han manipulerade nerverna. Nu sträcker det men känseln finns kvar. Gött! Jag har större rörlighet också så det är bara plus. 

Efter det satt jag och pratade med Kerstin och Cissi ett tag. Kerstin är också helmysig. Hon pratade lite om att jag kanske kunde arbetsträna hos henne och Micke också nu i början. De håller på att dra igång sin utökade verksamhet (de har redan ett företag på heltid men ska ändra lite) och det är mycket skrivjobb. Det känns så himla roligt att både Kerstin och Cissi är intresserade av att ha mig med i deras planer. Det ger en boost för självförtroendet som heter duga.

Nåväl.. efter en stund drog jag och handlade, men eftersom jag glömde pengarna till Micke fick jag åka tillbaka. När jag kom fram satt gänget och käkade middag, så jag fick middag och mysigt sällskap. Då hade Karin kommit in också så vi satt och småpratade en stund. Klockan var närmre 21.30 när jag slutligen kom hem. Då hade jag spenderat i stort sett hela dagen i Linnebergs anda. En himla bra dag måste jag säga. Det är så mysigt där och man känner sig otroligt välkommen. Det är en plats som ger lugn i själen på nåt sätt. Jag kan redan prata om allt med Cissi och behöver inte vara den där som alltid låtsas att allt är bra. Det är helt underbart. Det ger lika mycket att bara sitta och prata med folket som det gör att vara med hästarna. Karin är ju också helmysig så det var kul att hon kommit in och var med en stund också. Linneberg gård kan vara det mysigaste stället någonsin!

On another note.. visst är det härligt när man gör upp något med någon och denne ändrar planer utan att säga till? Man får reda på det i efterhand och känner sig lite halvt lurad. Nåja.. då vet jag till nästa gång. Folk ljuger över vad de ska göra och folk skiter i att man gjort upp nåt. Då behöver vi inte göra upp nåt igen helt enkelt. 

Nu har jag ändrat järn i sadeln..igen. Får testa den på lördag och se om jag blir nöjd nu. Ha det så fint alla och jag skickar all lycka till Karin som är och tävlar i Skåne den här helgen med fina Maggan!