Panikångest revival

Fick en panikångestattack för en stund sen. En sån som gör att man är på väg in till akuten för att man tror man är döende i hjärtinfarkt. Jag hatar panikångest. Hatar, hatar, hatar. Jag har inte haft en sån redig attack på 3 eller 4 år nu. Började med att jag satt i soffan, precis kollat film och blev uppmärksam på hur jag andades. Tyckte jag ytandades och var andfådd och där är det kört. Hjärtat bultar, svetten rinner, en äcklig värme/oroskänsla sprider sig i kroppen och hyperventilerandet sätter in. Strax kommer yrseln och stickandet i bröstet. Genast kollar jag maniskt blodådror, kollar om jag är blå under naglarna, får blå läppar (mitt ångestbeteende) och allt som finns i huvudet är en röst som skriker att jag måste in till akuten för nu dör jag.

Men inte idag. Inte än.. vill inte sitta på akuten i full panik, vänta på EKG, höra att man är frisk och skickas hem när man fortfarande har ont. Ringde bästa mamma och sa att jag åker snart till akuten och hon vet ju direkt. Hon kan prata ner mig, få mig att andas igen, sätta mig ner, kämpa. Då när det var som värst fick jag ett gäng lugnande utskrivet att ta vid behov, 4 år senare är hälften kvar så behovet har inte varit så stort uppenbarligen. Tog en tablett och lyssnade på mamma. Andades.. kollade naglarna som började återfå färg igen och inte var sådär äckligt blå. Och här sitter jag. Fortfarande vacklande men inte full panik. Vi får väl se hur kvällen och natten fortsätter.

Panikångest är ju verkligen en total förlust av kontroll. Väntar man för länge och låter sig svepas med så har man inte en chans att häva förloppet. Jag hatar verkligen paniken. Men för lite sömn, dåligt ätande, stress och sorg tar väl ut sin rätt till slut. Jag är inte ok just nu. Uppenbarligen. Men panikångest är så vidrigt så jag hoppas det var en engångsgrej.