Kärlek, vackert och ondskefullt

Såg precis en film om Elisabeth Bathory. ni vet kvinnan som badade i oskulders blod för att se yngre ut. Det är ju egentligen en saga om en kvinna som blir galen av olycklig kärlek. Inte en saga om en hemskt ond människa. Hon sa själv i filmen att kvinnor är svaga då de låter hjärtat styra för mycket. Kanske ligger nåt i det.

Det sägs ju också att en förälskelse är att likna vid tillfällig sinnesförvirring. Man är inte vid sina sinnes fulla bruk när man är förälskad och kan göra saker man normalt absolut inte gör.

För en del människor är kärlek bara vackert. Rosa och fluffigt, tryggt och varmt. För mig är kärlek en destruktiv dans mellan lycka och melankoli. Inget kan nog göra mig lite varm i hjärtat, eller ångestfylld, som kärlek.

Men jag saknar kärlek. Enormt mycket just nu. Saknar någon att somna med, att vakna med, att vara trygg med och stå still med. Jag vet rent intellektuellt att jag inte kan hantera kärlek idag. Jag är fortfarande för trasig och skulle förstöra det. Skulle använda min älskade för att vara självdestruktiv. Men jag kan väl få sakna kärlek ändå? Sakna det i mitt hjärta? Ibland kanske blunda och låtsas att jag har någon att komma hem till. Någon att hålla i handen och bara stå still.