It´s alivee!

 
Haha så söt han är. Ligist kom och la sig på magen och tyckte att det var gosdags. Han blev lite närgången till slut. Mina djur verkar märka av att jag inte mår så bra just nu. Så fort jag sover har jag minst 2 katter på mig och vovven ligger intill. Sötnissar!

Idag fick jag energi nog till att stångas med psyk. Till slut blev jag uppringd av någon chef som sa att de skulle ta tag i läget så vi får hoppas dom gör det. Alltså.. det är väldigt märkligt att man som sjuk ska behöva ringa och bråka och krångla. Nu gällde det att försäkringskassan ville ha komplettering från min doktor gällande sjukintyget, jag får inga pengar annars. Jag har inte fått lön sen 27:e november nu så det börjar bli lite sådär småpanik. Men min läkare har inte tid/glömt bort/whatever. Jag har tjatat, tjatat och tjatat. Sen blev doktorn sjuk, nu är doktorn på annan avdelning pga personalbrist... och jag tjatar. Äntligen kom jag fram till någon form av chef som skulle se till att det blev fixat, det tror jag tom dom gjorde idag för den chefen jag pratade med gick till en annan chef osv.
Men ska det vara såhär? Den 9:e januari skickade försäkringskassan brev till doktorn. Om jag har mått lite sämre då? Ska jag bara lägga mig ner och dö utan pengar då? Jag är ensam i kriget, har ingen sambo eller liknande som kan ringa och härja åt mig. Om jag inte orkat härja, orkat leta upp nummer till någon ansvarig.. ja då hade jag fått gå till den sista februari när nästa läkartid är.
Sen säger folk att det är så glassigt att vara sjukskriven. Testa gå utan en spänn i drygt en månad och se om det är så glassigt sen. Dessutom när det inte är mitt fel. Jag har gjort allt, lämnat in mina papper osv.

Jaja, sa till om medicin också så hoppas dom kollar på det samtidigt. annars får jag ta kontakt igen i slutet av veckan. Pengarna känns mest akut, har 2 månaders räkningar som ligger..

Förutom det så var jag ut en sväng..svinkallt ju. Jag har ätit 2 gånger idag (i motsats till gårdagens sovdag då jag käkade 1.5 dl keso på hela dagen) och jag har duschat. Wooo! Det är fan illa när man själv liksom vaknar till och inser att man luktar allt annat än gott.
Så hörde den fantastiska I av sig med frågan om hon skulle ta med en pizza och film och kika förbi på fredag. Jag gillar såna frågor. Så nu ser jag fram emot fredag lite också. Ska se om jag orkar ut till Lilly en sväng, var bara att höra av mig när jag orkar, o kanske tänkte jag försöka komma iväg och fota löshoppning på torsdag, får höra om Virre ska iväg.
Det låter som ingenting men för någon som lämnat huset 2 gånger på 2 veckor så är det ett rätt rejält steg framåt. Just att jag känner mig lite intresserad i alla fall.

Ta hand om er! Kram!

Blev lite rörd idag

Fick ett mail från Lillys ägare. Hon är så rar den människan! Lilly har flyttat och jag är välkommen att gosa häst igen. Nu när jag mår som en död kråka får jag ta det lite som det kommer. Det känns så skönt med människor som fattar utan att man behöver förklara.

Ja, ville bara säga att även om livet inte är så himla härligt just nu så värmer omtanken ändå. Jag blir löjligt emotionell och börjar nästan gråta för att någon bryr sig och försöker förstå.

Så tack för att ni finns, ni fantastiska människor!

Awww

Om jag vore ett djur så hade jag varit en sengångare. Vad hade du varit?

Ska livet få vänta eller hända nu?

Åh sitter i en sån knepig sits just nu och vet liksom inte hur jag ska bete mig. Alldeles just nu idag mår jag inte bra, inte bra alls. Jag är i en duktig depp och sover mest. Samtidigt vet jag någonstans att det inte kommer vara för evigt, det kommer gå över. När det har gått över vill jag inte sitta i dagens läge, dvs med en arbetsplats som ger mig ångest och ett socialt liv som är torka.
Men jag undrar nog mest om det är läge att söka jobb nu, med förhoppningen att må tillräckligt bra när det i så fall är dags att börja? Likadant dra igång saker och hoppas orka. Eller ska jag fortsätta leva i mitt vacuum tills jag mår så bra så jag orkar och då dra igång saker, men då också få vänta lite på förändringen. Just idag fixar jag inte ett nytt jobb. I dagsläget sover jag 18-20 timmar om dygnet. Jag vet att det låter mycket och ja det är mycket men jag skojar inte ens. Jag sover, upp ger djuren mat, ut med hunden, somnar om på soffan, ut med hund, somnar om, ger djuren mat lägger mig för natten. Jag orkar inte ens dra till affären för att köpa godis o dricka, då fattar ni läget. Jag sover.

Imorgon ska jag göra en kraftansträngning och stångas med läkaren så får vi se om nåt händer. Jag vill ha medicin som lyfte mig så som lamictalen gjorde, dessvärre fick jag klåda. Ja pengar vore fint också så ska tjata om att han måste ringa FK.

Men resten då? Ska jag sitta och vänta och ta tag i allt sen? Det känns så bortkastat. Dagar försvinner, man missar livet liksom. Men tänk om jag skulle få ett jobb och de vill att jag ska börja innan jag fixar jobba, då misslyckas jag igen. Inte bra. Å andra sidan kanske jag skulle få en energikick av nytt jobb. Ja jag vet inte. Jag kommer inte sitta såhär resten av livet, eller ens året. Jag vill igång, fixa nytt jobb, köra häst och umgås med folk.

Tills dess så.. landar jag nog i sängen igen. Om jag drömmer tillräckligt om att jag har ett mirakulöst självstädande hus så kanske det är rent imorgon. En vän uttryckte någongång att hon skulle vilja gå hemma sjukskriven för att hon skulle få så mycket gjort då. Felet med den tanken är nog mest att går man hemma sjukskriven så mår man för dåligt för att få nåt gjort. Tid har jag, all tid i världen, men energi, livslust och engagemang är värre. Så jag önskar nog hellre att jag vore frisk nog att jobba just nu, då hade jag också orkat städa, laga mat och tvätta... eller göra roliga saker som pyssla, kolla film osv.

Vet ni hur mycket tillvaron hatar mig just nu?

Joo såhär mycket: Mitt i allt jävla strul med försäkringskassan, mediciner, läkare och ett mående som är sämre än någonsin ungefär så visste jag att jag hade några semesterdagar innestående på jobbet jag slutat som jag skulle få utbetalt nu. Fint med lite extra.

Jahapp fick det bli så? Nej. Lönen jag skulle fått från nuvarande jobbet trollades bort på en skuld som jag tydligen fått under 2010. Deras lönesystem kukar ibland och betalar fel, sen följer felet med. Det här har alltså legat sen 2010 någon gång så lönen jag skulle få nu blev lite drygt 100 kr. Jamen kul. så tack vare de där semesterdagarna slapp jag gå back i alla fall. Hade jag inte haft dom dagarna hade jag fått gå några tusen back. Men aldrig får man vara glad eller ha flyt.

Är det konstigt att man ibland bara vill lägga sig ner och ge upp? När det ALDRIG får vara flyt i tillvaron. Jag vill inte mer. Det får vara nog nu.

save me from myself

Jag kommer inte upp. Jag försöker och försöker men kanar bara ner igen. Igår bröt jag ihop och bara grät jättehögt i en halv evighet. Jag låg i sängen och bara skakade och grät. Vart kommer det ifrån? Varför kommer jag inte upp?

Jag o Jenny kollade neverending story för ett tag sen. Jag känner mig som fina hästen som sjunker i hopplöshetens träsk. Jag sitter fast. Ena dagen är det ok, nästa dag är bara huvudet ovanför ytan. Det börjar bli tröttsamt. För någon vecka sen var jag riktigt pigg, sen bara rasade allt.

Google bildsök gjorde det igen. Lite likt right?

Förlorad Skönhet - Katies vänner

Jag hittade en spännande och gripande serie på TV4 play. Den handlar om Katie Piper, en f.d fotomodell och tv.personlighet som blev attackerad av sin pojkvän. Pojkvännen våldtog henne och fick senare en bekant att attackera Katie med syra, vilket gjort att hennes ansikte idag är vanställt.

Serien följer Katie när hon jobbar för att få till en stiftelse för personer i hennes sits. Hon träffar i serien personer med brännskador eller medfödda skador. Målet med stiftelsen är att hjälpa personer med liknande erfarenheter att hjälpa varandra, finnas till stöd och även samla pengar för att ge människor den bästa vård man kan få.

Katies eget öde är verkligen helt otroligt. Jag tycker hon är oerhört stark som kämpar på och inte bara lägger sig ner och blir bitter på livet. Det ger lite perspektiv på tillvaron ändå. Hon har varit med om en sån sak men vägrar slås ner, hon vägrar ge upp hoppet om män, hon dejtar, hon syns. Ja jag vill bara tipsa, serien är ganska tankeväckande på många sätt.

Katie Piper ska ha gjort en dokumentär om hennes väg genom alla operationer också. HAr inte sett den själv men den går nog att finna för den som söker.

Tack mamma!

Just när jag låg och funderade på att bli självmordsbombare eller nåt ringde min mamma och berättade att hon satt in pengar på mitt konto. Jag fick order om att köpa mat och idag äta ute.
Jag fick också skäll för att jag inte bett om hjälp..men man är ju sådär.. Jag vill kunna vara vuxen och klara mig själv. Trodde inte riktigt det skulle ta en hel jäkla månad heller.

Men nu ska jag ta en dusch o sen vänta på Jenny. Tack snälla rara mamma! *pussokram*

Det känns som om jag ska slitas sönder

Jag har nu gått en månad utan pengar. Kontot visar 50 öre och inkassobreven börjar ramla in. Varför? Tja för att FK har nyanställt någon trög jävel som inte kan tolka sjukintyg och min läkare är en trög jävel som inte orkar förklara sitt intyg för FK. Den 9:e januari fick min doktor brev från FK om komplettering. Har han svarat? Nej. Har jag fått pengar? Nej. Jag har inte fått beslut alls för FK väntar svar från min doktor.

I fredags fick jag nog och sökte personligen upp min doktor för att förklara att en månad utan pengar inte är roligt. Jo han skulle ringa FK. Jag kollade igår och ingen har ringt. Ringde psyk och min läkare är sjuk den här veckan.

Här någonstans går jag sönder. Ena jaget tar ett djupt andetag, drar täcket över huvudet och tänker "Somna om" Sov bara, det är snart måndag, då kan du snällt och ursäktande söka upp doktorn igen. Somna om. Djuren har mat, du åt i måndags somna om. Inkassobreven kan vänta.

Mitt andra jag är redo att åka in till psyk, ställa mig mitt i korridoren och skära upp min hals, slå sönder avdelningen och skrika "fattar ni nu hur jag mår???" "Hörs jag nu"? Jag vill skrika, slå sönder, kräva att höras och synas, att inte behöva sitta en månad till utan ett jävla öre för att min läkare inte hinner/kommer ihåg/prioriterar.
" Oh nej ingen fara, sånt som händer, jag kan vänta en månad till". Ingen brådska, djuren har mat, de där 100-tals kronorna i påminnelseavgifter ja de kan jag betala som straff för att jag är en svag människa som inte orkar jobba. Se det som läropengar, är man sjuk ska man straffas.

Somna om.. det är snart måndag.. då ber vi om ursäkt för vår existens och frågar lite fint om läkaren gjort sitt jobb. Eller kanske inte måndag, han har nog mycket att göra när han nyss kommit åter efter sjukdom.. kanske nästa fredag när jag ändå ska träffa psykologen.. ja det blir bra.. somna om.. vakna nästa fredag.. bara drygt en vecka.

Bit ihop lite till, tänderna gnisslar, käken gör ont... bit ihop, be om ursäkt, ta ingen plats. Skyll dig själv.. somna om. God natt.

Ännu en mus i vårt hus... FML

Hör helt plötsligt ett högt morrande under soffan och fattar inte varför. Jo där ligger Bebiskatten med ett byte, en mus minsann. Schysst att han tog den, vore fint om han kunde bära ut den också och därmed började jakten. Jag och hunden körde teamwork i att försöka lura ut katten men vi förlorade. Ser Bebiskatt springa upp till övervåningen, när han strax därefter kommer ner har han ingen mus med sig. På övervåningen ligger mitt sovrum.

Jag har paniskt skakat igenom sängkläderna, jag har skickat in hunden i sovrummet på likjakt och jag har förföljt kattens minsta rörelse, men tror att han bara följer efter mig tillbaka. Hunden har inte hittat varken lik eller blodspår och jag hittar ingen mus!

Plan B är startad. Jag har ropat in alla katterna och föst upp alla tre till övervåningen i förhoppningen att dom ska vakta bytet för varandra med högljudda läten så jag kan lokalisera liket. Jag ser annars framför mig hur jag får uppleva den härliga känslan av att lägga kinden på lite blöta musinälvor i sängen ikväll.

FML= Fuck My Life

Update: Bebis är som en jäkla mastermind. nu sitter han på översta trappsteget och hukar sig ner så han precis kan stirra på mig. Jag vet att han vet var musjäveln är! Var är den?!?!

Ni ser blicken han ger mig? Han är ond.. ja ond säger jag!
Mina bortskämda äckelkatter äter aldrig upp hela mössen heller. De lämnar inälvorna som fina troféer åt mig på yttertrappen, lagom härlig start på dagen. Nu får man ju bara hitta den här trofén innan den hittar mig.