Något av det äckligaste jag tyvärr har lärt mig

Ja jag fick lite ny kunskap häromdagen och det verkar inte riktigt kunna släppa taget om hjärnan. Så jag tror jag måste dela med mig, men vill ju inte att andra ska må dåligt så varning delas härmed ut. Det jag kommer skriva är inte mysigt. Inget man behöver ha kunskap om och det ger otrevliga bilder i huvudet.

Säkert att du vill läsa?


Verkligen säker?


Okej. Skyll dig själv.

Det händer att utterhanar våldtar sälungar, mördar dom och sen sparar kropparna ett par dagar för att fortsätta ha sex med.
Alltså.. sälbebisar... våldtas, sen dödas och sen våldtas igen, tills kroppen blir för äcklig. Utterhanar är fan vidriga varelser.
Det går till så att utterhanarna ger sig på sälungarna och drar med ut i vattnet. Där biter dom hårt i ansiktet, runt nosen och kroppen. Under tiden våldtar dom sälungen. Till slut dränker dom den. Då sparar dom på kroppen några dagar, vaktar den, och har sexuellt umgänge med liket.

Tydligen är det så att det främst är de "bra" hanarna som får para sig. Det leder till många frustrerade ynglingar som beter sig såhär. I de fallen en av dessa lyckas para sig med en utterhona kan det gå lika vilt till och honan blir mer eller mindre våldtagen.

Jag vet inte varför, av allt elände man läser om så fastnar det här, Stackars sälbebisar! Jag önskar att jag inte fått veta det. Det ironiska är att jag läste om det på en sida med en lista där folk nämnt saker de fått vetskap om som de helst inte hade velat veta. Det mesta var ju liksom lite roliga saker, som att jultomten inte finns och sånt. Men det där..usch.

Så nu kan ni också få hemska bilder i huvudet. Varsågod. Jag varnade er!
(och ja det är sant, var ju tvungen att googla sanningshalten och det är sant..tyvärr)

Midsommar.. och inga roliga planer alls. Smått ångest.

Varje år till midsommar får jag lite ångest över att jag typ aldrig har planer. Midsommar är dagen då man ska grilla med vänner, gärna vara onykter, och allt ska vara så jäkla härligt. Senaste åren har jag suttit ensam, vilket har känts okej just då men innan har jag alltid ångest. För varje plan jag hör, desto mer ökar ångesten.

I år tror jag ångesten är på topp för att jag känner mig lite låst. Kan säkert bjuda in mig någonstans.. men.. hundarna? Kan inte ta med Charlie vart som helst, kan inte lämna dom ensamma hur länge som helst. Många vänner är småbarnsföräldrar och ska göra sin familjegrej.Där kommer ångesten. Skulle kunna åka till hemtrakterna, där finns nog några som ska ha grillfest. Men återigen.. Charlie. Han är inte redo att lämnas ensam hos föräldrarna och jag kan inte ta med honom hur som helst, vart som helst. Han gör fortfarande utfall mot folk och är osäker. Eftersom har senaste tiden bott i missbrukarhem vet jag inte hur han reagerar på berusade människor. Och ärligt talat, vem vill ha med en hund på sitt kalas när den hunden kanske nafsar på nåt barn, eller biter någon vuxen? Om en berusad människa böjer sig över honom och ska klappa har jag ingen koll.

Jo jag skulle kunna lämna dom ett par timmar för att åka och käka, ja om jag stannar i stan. Inte om jag åker till hemtrakterna.

Så jag känner mig lite låst. Jag får ångest när jag ser alla andras planer och jag får ännu mer ångest inför frågan "vad ska du göra på midsommar"? Jag läste någonstans att många svenskar har midsommar som värsta tiden att vara ensam på. Till och med värre än jul. Det håller jag ju inte med om. Att sitta ensam på jul vore hemskt. Midsommar är mer.. man, jag, känner mig som en förlorare som inte har planer. Det blir så oerhört tydligt hur ensam jag egentligen är. Hur ensamt det kan vara at vara vuxen singel, inga barn, och majoriteten av bekanta har sin familj. Har sin grej. Däri ligger ångesten, att inte ha planer. För när dagen väl är här spelar det mig egentligen ingen större roll. Jag kan sitta hemma och kolla på film utan att må dåligt. Det är just att inte ha planer som är jobbigt. Att inse hur ensam jag är. Att inte få frågan och kunna tacka nej ens (vilket jag väl skulle få göra pga Charlie).

Så ja, midsommar är ångest ändra fram till midsommaraftons kväll. Då får man inte längre frågan. Då framstår man inte som en ensam förlorare. På midsommardagen när man slipper bakfyllan är man rätt nöjd över dagen. Livet stannar ju inte för att man inte har planer på midsommar, det gör bara lite ont i hjärtat.

Jag är oekonomisk, slösaktig och totalt förvirrad.. enligt mitt kylskåp

Jag blir SÅ trött på mig själv ibland. Jag tror att jag tar något slags rekord i att köpa hem saker som får slängas. Sen när jag ska ha nåt så kommer jag ihåg att, jo det har jag köpt. För flera veckor sen ja så det är gammalt. Då står jag där utan grejen jag ska ha "för det har jag ju hemma" plus kostnaden för att ha köpt nåt som jag fick slänga bort.

Som igår:
Skulle grilla och tänkte mig kyckling, färska champinjoner, majs, sallad och bearnaisesås.
Bearnaisesås har jag ju alltid hemma så det köpte jag inte sist, men hade inte hemma. Kom på sen att jo jag har ju färsk i kylen, sån på flaska. Japp, den gick ut 2015.
Färska champinjoner visste jag att jag hade en hel låda hemma. Visste också att jag hade gurka, spenat och melon.
Kan ju säga att champinjonerna hade kunnat snigla sig iväg, gurkan var i halvt flytande form (tack och lov i oöppnad förpackning), melonen fick jag slänga halva och hava påsen spenat fick jag också slänga.

Alltså jag blir så trött på mig själv. För några veckor sen tänkte jag göra pastasås med lax och spenat. Jag visste att jag hade spenat i frysen. Ja det hade jag, den gick ut 2009.

Så jag har två problem:
1. Jag borde rensa frys och kyl. Särskilt som jag frostar av frysen, men sorterar tydligen inte innehållet då.
2. Allra viktigast är väl att äta upp det jag faktiskt köper. Det är inte okej att slänga massa frukt och grönt, mejerivaror och allt annat med mögel på. Det är slöseri med pengar, på miljön och resurser. Det är inte rätt kort sagt.

Tröttsam ovana det där Jag vill nog inte ens tänka på datumen på grejerna i skafferiet. Fast sånt brukar man ju inte bli sjuk av, det smakar bara mindre.

När förövare och beskyddare är samma person

Oh, 2 inlägg på samma dag? Inte illa jobbat. Ska se om jag kan få tummen ur att påsta brev till FK idag också. Måste till apoteket för har tvärslut på en medicin. Kanske orkar in till Jula och köpa en ny grill också, det växer mossa i min och gallret är sönderrostat. Jag grillar inte så ofta, men kanske är roligare med en fräsch grill?

Hursomhelst, till ämnet:

Jag såg en vidrig film på nätet igår. En tjej filmar från sin lägenhet och man får se en "tuffing" spöa sin hund. Han ber hunden hoppa över ett staket och hunden vågar ( eller fattar) inte. Tuffingen kastar då kopplet på hunden, han biter hunden i ansiktet, lyfter hunden i nackskinnet och ljumskarna. Hunden är nåt slags "pitbull". Hunden skriker i förtvivlan. Personen som filmade gjorde det för att ha bevis att lämna till länsstyrelsen och polisen. Många gnällde på att personen inte gjorde nåt, men ärligt talat, vad skulle hon gjort? Ensam tjej ska ut till en såndär wannabegangster. I bästa fall hade han tagit hunden och gått hem, efter att kallat tjejen hora sisådär 20 gånger. I värsta fall hade hon fåt stryk och blivit hotad. Kul att bo på samma gård som idioten då.

Det som tär i hjärtat är att se hunden gång på gång krypa fram till sin husse och be om ursäkt. Visa sig liten och hoppas på att få en klapp, få slippa misshandeln. Hunden är lös så han hade kunnat sticka, men gör det inte. Husse är tryggheten trots allt och hunden vet inget annat.

För nåt år den såg jag ett klipp på en kvinna i nåt asiatiskt land som inte kunde hantera att hennes barn skrek. Barnet var runt ett kanske och varje gång det grät slog hon barnet med en toffel. När barnet kom mot henne kastade hon bryskt bort barnet. Ingen aning om vem som filmade eller varför, varför inte den personen ingrep, kanske ville ha bevis där också? Det som var hjärtskärande där var återigen att barnet ju varje gång kröp till mamma som tröst. Även om mamman var den som gjorde barnet illa så var hon den person som stod för tröst och trygghet.

Det gör ont att se folk missbruka sånt förtroende. Sån obegränsad tillit och kärlek. Det ser man ju också i de fall där grovt vanvårdade djur blir räddade. De har inte agg mot mänskligheten. De har ingen bitterhet. De kan sitta där, halv ihjälslagna med revbenen som sticker ut och viftar ändå på svansen. Hur kan man missbruka sånt? Hur är man kopplad i hjärnan då?


Usch, tankarna går till Lotta som blev ihjälslagen av sitt ex också. Hur kan man bli så arg så man kan slå ihjäl någon med sina bara nävar? Hur kan idioten ha fått gå fri. Han har slagit ihjäl en människa tidigare, en annan har han gett permanenta hjärnskador. Borde man inte ge upp om såna människor och inse att de inte kan gå lösa?
Sen kräks jag lite på de som säger att hon får skylla sig själv. Kvinnor är så naiva, dumma som gillar bad boys osv. Jag är själv offer till våld i nära relation. Nej man märker inte i början hur det står till. De här typerna är SÅ uppvaktande från början. Man är en prinsessa på piedestal. Sen är det för sent. I Lottas fall försökte hon ju ta sig undan men han lät henne inte. Ingen skuld ligger på henne, all skuld ligger på honom.

Den stora tröttheten

Ja den där oändliga tröttheten slog till för sisådär 3 dar sen. Allt jag vill göra är sova. Ju mer jag sover desto tröttare blir jag. Jag har liksom sovit-ätit frukost-sovit-kissat-sovit-kvällsmat-sovit. Däremellan ut med hundarna också.
Det är helt sinnessjukt hur trött jag är. Trött sådär så man vill sova alltså. Ögonen går i kors. Jag är oändligt tacksam för att vildhjärnorna till hundar faktiskt är riktiga slappisar inne, men får dåligt samvete ändå för att jag är så tråkig.

Annars rullar det på. Ska börja på nåt rehabiliterande inom arbetsförmedlingen. Grund för att komma ut i riktig arbetsträning typ. Charlie blir knäppare för varje dag. Den lilla blyga kråkungen är numera inte blyg alls, faktiskt ganska krävande. Anser han att vi ska umgås så hoppar han helt enkelt upp på axeln så han har rumpan på min axel och framtassarna på bröstet och så ska jag klia. Kliar jag fel blir det klagosång.
Vi har varit iväg på en del pay and jump, jag och hundarna. Det är outstanding hundträning. Där är folk, hundar och hästar. Det är ofta speaker och massa spring. Hundarna får träna på att umgås bland folk, titta på hästar och kunna vara passiva fast det är hundar runt omkring. Det går bättre och bättre.

Inte skrivit på länge. Känns som jag bara flyter omkring liksom. Just nu i dvala typ.

Eländiga tratten fortsätter

Charlie är inte alls nöjd över sin nya tratt. Men igår kom han ur den i ett obevakat ögonblick och hade då varit på och dragit i stygnen. Det såg inte så kul ut längst ut, men idag ser det bättre ut. Skönt det! Men det blir tratt tag till alltså.
Han slipper den ute, det är nog skönt. Inne ligger han mest och blänger tills han hör att det är nåt ätbart på gång.
Förut blev vi rejält osams också. Jag måste tvätta området där han gnagt lite. Jag rör det inte, häller på klorhexidin. Tydligen dör Charlisar av sån behandling. Så när jag skulle lyfta upp honom visade han alla tänder och avgrundsvrålade. Han var inte långt ifrån att hugga. Ja han har ont men så får man fasen inte göra. Så jag blev arg tillbaka och sen dess har han inte gjort nåt.

Idag fick vi hans gå fint sele.

Ska bli spännande att se om den funkar. Nu närmsta dagarna är det bara små kissrundor på gården som gäller så då orkar jag inte bråka med honom, men sen så. 

Annars då? Jo vår! Jag har öppnat fönstret i sovrummet och idag hade jag ytterdörren öppen ett par timmar. Så skönt! Jag har också lodat runt i bara kjol ute (ja med fleecetröja ovantill, men ändå) Blir härligt med lite vår. 

Utan kulor och rejält ont

Ja igår kväll var inte rolig. Charlie var okej under dagen men sen började det göra ont. Och då menar jag ONT. Han skrek rakt ut, ögonen stora som tallrikar. Han kröp upp i famnen så jag fick trösta och lugna honom. Han fick smärtstillande som hjälpte sådär. Det gick bra så länge han låg still, då kunde han knöla runt lite hursomhelst, men så fort han skulle resa sig så skrek han i ren panik. Usch, det kändes i mattehjärtat.

När vi säl kom i säng var det lugnt. Han har sovit hela natten och vi tog rekord i sömn idag såhär länge har vi inte sovit sen Charlie kom. Idag verkar han bättre, inget skrik och panik. Han har många sittpauser när han ska gå någonstans. Han har ju dock den där gasbindan som typ tryckförband kan tänka mig att den nyper fint i skinnet. Den ska bort på måndag. 

Han kunde ligga lite hursomhelst

Planen för dagen är att ta det lugnt. Gå runt ladan lite kanske, rörelse är ju bra mot svullnaden men tänker inte pressa om det gör ont att gå.

Hej migrän

Jag vaknade runt 10 idag och hade tryckande huvudvärk. Jag skulle ju till AF på em så jag tryckte i mig migräntabletter och hoppades på det bästa. Tyvärr var det för sent så full migrän bröt ut. Bara att ringa och ställa in besöket, fick ny tid på torsdag istället.
Min migrän är sån, tror de flestas är det, att tar man medicinen för sent så hjälper den inte. Hinner man ta medicin alldeles i början så motar man bort migränen.

Hursomhelst så tryckte jag i mig mer medicin och sov till typ halv 5. Då ut med hundar, käka och somnade igen till 20. Nu har jag inte ont i huvudet men undrar hur tusan jag ska kunna somna i natt.

Jag är ju rätt otålig när det gäller att vänta på saker så jag blev rätt lycklig när jag fick mail idag om att de redan skickat buren jag beställt. Trots att jag beställde den igår bara. Woohoo!

Jag väntar på en sele också. Charlie drar ju i koppel så jag blir knäpp på honom. Jag vill inte ha hjälpmedel som gör ont så jag har beställt en sån här sele. Man sätter fast kopplet fram så när de drar framåt dras hunden liksom åt sidan, åt mitt håll istället. Då bryter man draget. Får hoppas det går bra. Sen tänkte jag ha halsband samtidigt och då endera två koppel eller bara koppla om när han lugnat sig. Jag gillar ju det där med att bara använda det skarpa just när det behövs: promenad med 2 koppel eller rida med 2 tyglar ;)

Rida ja.. Jag har inte varit i stallet på evigheter. Först ingen ork och nu är min kropp i sämst skick så rida orkar jag nog inte. Min rygg har tagit semester. Jag är SUPERtaggad på att köra dock, men vagnen är fortfarande trasig sen i höstas. Så jag väntar.. undrar om man kan laga den hjälpligt med silvertejp?

Imorgon borde jag bada hundar också. Alltså.. när jag skaffade Pixie tänkte jag "gött att slippa pälsvård". Zaxon hade ju päls för 10 hundar ungefär. Jaa men nu måste ju hon duschas 1-2 dagar i veckan då för annars får hon finnar. I perioder när hon har mycket finnar måste hon duscha oftare än så.
Ja men så kom Charlie då. Han är ju nerklippt och har inte mycket underull. "Gött, bara att borsta lite" tänkte jag. Nehepp, duschar inte han en gång i veckan får han små knutar i pälsen och pälsen blir skitäcklig. Jag testade med att låta det gå 2 veckor en gång och det var ju inte kul. Nu har det gått 1.5 och det ser inte bra ut. Men jag ville duscha lite närmre operationen på fredag. Så imorgon eller onsdag senast. Ingen av dom älskar direkt att duscha heller. De finner sig väl i det men gillar det inte.

Nejmen nu var det väl dags igen?

Jag har inte skrivit här på aslänge ju.

Så då kör vi:

Jag har fyndat hundbur idag. Sparade 250 spänn. Jag har haft varsin till hundarna men tyckte inte det kändes bra. Så nu köpte jag en stor istället. Den är typ lika stor som de 2 andra tillsammans + att den är högre. Så då ska jag väl sälja de andra två.

Underbara pappsen kom med sommardäcken idag. Sen körde vi till en sån drop -in grej på köpcentrets parkering. Skitsmidigt! Tog typ 2 minuter för dom att byta.

Med Charlie går det bättre och sämre. Nej men det går upp och ner. Häromdagen blev jag på riktigt arg på honom då han bet mig lite väl hårt. Eller.. bet och bet. Jag höll i honom och han blev tjurig, då tog han liksom sin mun och skulle flytta min hand så han kom loss. Så det var ju inget hugg eller så. Men så gör man inte! Sen fick jag jättedåligt samvete för att jag blev arg.

Att ha honom lös går inte. Ibland går det bra men sen kan han bara dra. Behöver inte finnas något som lockar. Nu sist fick jag hämta upp honom på vägen, då kom han jagandes efter en bil. Så nu är han aldrig lös, inte ens när vi bara ska ut till bilen.

Sen drar han i kopplet så han väl kväver sig själv. Han blir helt blockerad och ska bara framåt, han nosar inte ens på saker. 

Men vi ska väl träna. Jag har haft honom i 3 månader bara.

Annars är han busig och knäpp, gosig och glad. På torsdag ryker kulorna så då är han nog inte lika glad. Han kissmarkerar inne när de är ensamma och jag hoppas det försvinner som bonus när han kastreras.

Med mig är det sådär. Jag kom igång med promenader och då dog min rygg. Skulle cykla men har noll luft i däcken. Däcken ska jag fixa i veckan iaf. I morgon är det möte med AF. Det börjar bli dags för mig att gå vidare, jag känner det ju själv. Jag är samtidigt livrädd. Rädd för att misslyckas. Rädd för att må sämre och rädd för att bränna en till arbetsplats.Vi får se hur det går.

Har jag fått mig vatten över huvudet?

Ja när jag fick frågan om jag ville ta hand om en kineskille på 1.5 år hade jag nog tänkt mig något annat. Jag tänkte att en hund i den åldern kunde basicgrejer som att gå hyfsat i koppel, kunna vara lös rätt okej, funka rent socialt.

Sen kom lille puffeln och det var inte alls så. Dels har han ju blivit vanvårdad så vi fick kämpa med att få upp honom i vikt, få bukt på hans ögon och få honom trygg.

Sen insåg jag att han faktiskt inte kan särskilt mycket av det man borde kunna räkna med. Gå i koppel innebär att hänga i kopplet eller skutta runt åt alla håll. Inkallning funkar om han är så nära så han hör smackljud. Att ropa på honom när han är längre bort är döfött. Han kommer när han kommer. Dessutom sticker han iväg så jag vågar inte ha honom lös. Han kissmarkerar inne. Han avskyr fortfarande människor så har han inte fokus på nåt annat så vrålar han åt dom. Han jagar bilar. Han blir så exhalterad så han skriker. Alltså.. skriker. Zaxon var rätt dryg i tonåren, lätt till stress och skällde mycket, men Charlie skriker rätt ut. 

Jag hade liksom inte tänkt mig så mycket jobb på en hund i den åldern. Pixie har jag fått så mycket gratis med. Hon är väldigt bunden vid mig så hon skulle aldrig sticka. Han är lagom intresserad av folk, inte rädd, men rätt avvaktande. Andra hundar likadant. Det gör det superenkelt att ha med henne. Hon kan sitta i mitt knä i timmar, helt tyst. Jag har haft med henne i ridhus, på marknad, på utomhustävlingar. Hon går i slakt koppel och är tyst. Så himla enkel. Zaxon var också enkel på slutet. Han hängde med liksom. Enda svåra med honom var hans storlek. Svårt att komma upp på trång ridhusläktare med 35 kilo hund.

Men med Charlie får jag börja om. Jag får glömma att han är 1.5 år och "borde" kunna saker, för han kan inte. Han har väl aldrig fått lära sig. Han är världens gosigaste och snällaste mot mig. Men det blir mycket jobb. Sist jag hade en hund att träna så var när Zaxon var liten, det är drygt 12 år sen. Jag kommer ju knappt ihåg hur man gör. Hundkurs vore fint, men i dagsläget skulle Charlie bli så stressad av allt folk så han skulle inte gå att träna = bortkastade pengar. 

Jaja.. det är väl liksom bara att ta tag i läget. 

Igår skulle vi kolla när Felicia var på ridkurs. Ja tjena.

Pixie: promenerar i slakt koppel, både bland folk och hästar. I ridhuset var hon tyst och ville bara upp i mitt knä. Man märker inte ens att hon är med. Mitt duktiga lilla hjärta! Åh vad jag har tagit henne för givet.

Charlie: Smet ur bilen på parkeringen så jag trodde jag aldrig skulle få se honom igen. Han drog iväg, men när han undersökte en hästtransport kom jag så nära så jag kunde göra pussljud och då kommer han. Svårt när han är 30 meter bort bara. Happ sen koppel då. Han hängde i kopplet, sprang runt, hoppade och skuttade. 

Han blev helt kär i hästar så han skrek när han såg dom. Försökte ju sitta i ridhuset, fick gå efter en minut för han skrek av glädje. Folket vrålskällde han på om han inte hade en häst att fokusera på.

Så vad behöver vi jobba med? Massor!

Människoträning * passivitetsträning * koppelträning * inkallning * hålla tyst * avkoppling

Ja ni ser. Det var inte det jag tänkt men nu är det som det är. Han blir ju som den stökige unge i klassrummet och jag är rädd att Pixie kommer i skymundan. Men vi ska väl kämpa oss igenom det här också. Han är ju dessutom i slyngelåldern. 

Nåväl. Glad alla hjärtans dag på er!