onsdag 22 juni 2016

Midsommar.. och inga roliga planer alls. Smått ångest.

Varje år till midsommar får jag lite ångest över att jag typ aldrig har planer. Midsommar är dagen då man ska grilla med vänner, gärna vara onykter, och allt ska vara så jäkla härligt. Senaste åren har jag suttit ensam, vilket har känts okej just då men innan har jag alltid ångest. För varje plan jag hör, desto mer ökar ångesten.

I år tror jag ångesten är på topp för att jag känner mig lite låst. Kan säkert bjuda in mig någonstans.. men.. hundarna? Kan inte ta med Charlie vart som helst, kan inte lämna dom ensamma hur länge som helst. Många vänner är småbarnsföräldrar och ska göra sin familjegrej.Där kommer ångesten. Skulle kunna åka till hemtrakterna, där finns nog några som ska ha grillfest. Men återigen.. Charlie. Han är inte redo att lämnas ensam hos föräldrarna och jag kan inte ta med honom hur som helst, vart som helst. Han gör fortfarande utfall mot folk och är osäker. Eftersom har senaste tiden bott i missbrukarhem vet jag inte hur han reagerar på berusade människor. Och ärligt talat, vem vill ha med en hund på sitt kalas när den hunden kanske nafsar på nåt barn, eller biter någon vuxen? Om en berusad människa böjer sig över honom och ska klappa har jag ingen koll.

Jo jag skulle kunna lämna dom ett par timmar för att åka och käka, ja om jag stannar i stan. Inte om jag åker till hemtrakterna.

Så jag känner mig lite låst. Jag får ångest när jag ser alla andras planer och jag får ännu mer ångest inför frågan "vad ska du göra på midsommar"? Jag läste någonstans att många svenskar har midsommar som värsta tiden att vara ensam på. Till och med värre än jul. Det håller jag ju inte med om. Att sitta ensam på jul vore hemskt. Midsommar är mer.. man, jag, känner mig som en förlorare som inte har planer. Det blir så oerhört tydligt hur ensam jag egentligen är. Hur ensamt det kan vara at vara vuxen singel, inga barn, och majoriteten av bekanta har sin familj. Har sin grej. Däri ligger ångesten, att inte ha planer. För när dagen väl är här spelar det mig egentligen ingen större roll. Jag kan sitta hemma och kolla på film utan att må dåligt. Det är just att inte ha planer som är jobbigt. Att inse hur ensam jag är. Att inte få frågan och kunna tacka nej ens (vilket jag väl skulle få göra pga Charlie).

Så ja, midsommar är ångest ändra fram till midsommaraftons kväll. Då får man inte längre frågan. Då framstår man inte som en ensam förlorare. På midsommardagen när man slipper bakfyllan är man rätt nöjd över dagen. Livet stannar ju inte för att man inte har planer på midsommar, det gör bara lite ont i hjärtat.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar