Jag vaknade runt 10 idag och hade tryckande huvudvärk. Jag skulle ju till AF på em så jag tryckte i mig migräntabletter och hoppades på det bästa. Tyvärr var det för sent så full migrän bröt ut. Bara att ringa och ställa in besöket, fick ny tid på torsdag istället.
Min migrän är sån, tror de flestas är det, att tar man medicinen för sent så hjälper den inte. Hinner man ta medicin alldeles i början så motar man bort migränen.
Hursomhelst så tryckte jag i mig mer medicin och sov till typ halv 5. Då ut med hundar, käka och somnade igen till 20. Nu har jag inte ont i huvudet men undrar hur tusan jag ska kunna somna i natt.
Jag är ju rätt otålig när det gäller att vänta på saker så jag blev rätt lycklig när jag fick mail idag om att de redan skickat buren jag beställt. Trots att jag beställde den igår bara. Woohoo!
Jag väntar på en sele också. Charlie drar ju i koppel så jag blir knäpp på honom. Jag vill inte ha hjälpmedel som gör ont så jag har beställt en sån här sele. Man sätter fast kopplet fram så när de drar framåt dras hunden liksom åt sidan, åt mitt håll istället. Då bryter man draget. Får hoppas det går bra. Sen tänkte jag ha halsband samtidigt och då endera två koppel eller bara koppla om när han lugnat sig. Jag gillar ju det där med att bara använda det skarpa just när det behövs: promenad med 2 koppel eller rida med 2 tyglar ;)
Rida ja.. Jag har inte varit i stallet på evigheter. Först ingen ork och nu är min kropp i sämst skick så rida orkar jag nog inte. Min rygg har tagit semester. Jag är SUPERtaggad på att köra dock, men vagnen är fortfarande trasig sen i höstas. Så jag väntar.. undrar om man kan laga den hjälpligt med silvertejp?
Imorgon borde jag bada hundar också. Alltså.. när jag skaffade Pixie tänkte jag "gött att slippa pälsvård". Zaxon hade ju päls för 10 hundar ungefär. Jaa men nu måste ju hon duschas 1-2 dagar i veckan då för annars får hon finnar. I perioder när hon har mycket finnar måste hon duscha oftare än så.
Ja men så kom Charlie då. Han är ju nerklippt och har inte mycket underull. "Gött, bara att borsta lite" tänkte jag. Nehepp, duschar inte han en gång i veckan får han små knutar i pälsen och pälsen blir skitäcklig. Jag testade med att låta det gå 2 veckor en gång och det var ju inte kul. Nu har det gått 1.5 och det ser inte bra ut. Men jag ville duscha lite närmre operationen på fredag. Så imorgon eller onsdag senast. Ingen av dom älskar direkt att duscha heller. De finner sig väl i det men gillar det inte.
Jag har fyndat hundbur idag. Sparade 250 spänn. Jag har haft varsin till hundarna men tyckte inte det kändes bra. Så nu köpte jag en stor istället. Den är typ lika stor som de 2 andra tillsammans + att den är högre. Så då ska jag väl sälja de andra två.
Underbara pappsen kom med sommardäcken idag. Sen körde vi till en sån drop -in grej på köpcentrets parkering. Skitsmidigt! Tog typ 2 minuter för dom att byta.
Med Charlie går det bättre och sämre. Nej men det går upp och ner. Häromdagen blev jag på riktigt arg på honom då han bet mig lite väl hårt. Eller.. bet och bet. Jag höll i honom och han blev tjurig, då tog han liksom sin mun och skulle flytta min hand så han kom loss. Så det var ju inget hugg eller så. Men så gör man inte! Sen fick jag jättedåligt samvete för att jag blev arg.
Att ha honom lös går inte. Ibland går det bra men sen kan han bara dra. Behöver inte finnas något som lockar. Nu sist fick jag hämta upp honom på vägen, då kom han jagandes efter en bil. Så nu är han aldrig lös, inte ens när vi bara ska ut till bilen.
Sen drar han i kopplet så han väl kväver sig själv. Han blir helt blockerad och ska bara framåt, han nosar inte ens på saker.
Men vi ska väl träna. Jag har haft honom i 3 månader bara.
Annars är han busig och knäpp, gosig och glad. På torsdag ryker kulorna så då är han nog inte lika glad. Han kissmarkerar inne när de är ensamma och jag hoppas det försvinner som bonus när han kastreras.
Med mig är det sådär. Jag kom igång med promenader och då dog min rygg. Skulle cykla men har noll luft i däcken. Däcken ska jag fixa i veckan iaf. I morgon är det möte med AF. Det börjar bli dags för mig att gå vidare, jag känner det ju själv. Jag är samtidigt livrädd. Rädd för att misslyckas. Rädd för att må sämre och rädd för att bränna en till arbetsplats.Vi får se hur det går.
Ja när jag fick frågan om jag ville ta hand om en kineskille på 1.5 år hade jag nog tänkt mig något annat. Jag tänkte att en hund i den åldern kunde basicgrejer som att gå hyfsat i koppel, kunna vara lös rätt okej, funka rent socialt.
Sen kom lille puffeln och det var inte alls så. Dels har han ju blivit vanvårdad så vi fick kämpa med att få upp honom i vikt, få bukt på hans ögon och få honom trygg.
Sen insåg jag att han faktiskt inte kan särskilt mycket av det man borde kunna räkna med. Gå i koppel innebär att hänga i kopplet eller skutta runt åt alla håll. Inkallning funkar om han är så nära så han hör smackljud. Att ropa på honom när han är längre bort är döfött. Han kommer när han kommer. Dessutom sticker han iväg så jag vågar inte ha honom lös. Han kissmarkerar inne. Han avskyr fortfarande människor så har han inte fokus på nåt annat så vrålar han åt dom. Han jagar bilar. Han blir så exhalterad så han skriker. Alltså.. skriker. Zaxon var rätt dryg i tonåren, lätt till stress och skällde mycket, men Charlie skriker rätt ut.
Jag hade liksom inte tänkt mig så mycket jobb på en hund i den åldern. Pixie har jag fått så mycket gratis med. Hon är väldigt bunden vid mig så hon skulle aldrig sticka. Han är lagom intresserad av folk, inte rädd, men rätt avvaktande. Andra hundar likadant. Det gör det superenkelt att ha med henne. Hon kan sitta i mitt knä i timmar, helt tyst. Jag har haft med henne i ridhus, på marknad, på utomhustävlingar. Hon går i slakt koppel och är tyst. Så himla enkel. Zaxon var också enkel på slutet. Han hängde med liksom. Enda svåra med honom var hans storlek. Svårt att komma upp på trång ridhusläktare med 35 kilo hund.
Men med Charlie får jag börja om. Jag får glömma att han är 1.5 år och "borde" kunna saker, för han kan inte. Han har väl aldrig fått lära sig. Han är världens gosigaste och snällaste mot mig. Men det blir mycket jobb. Sist jag hade en hund att träna så var när Zaxon var liten, det är drygt 12 år sen. Jag kommer ju knappt ihåg hur man gör. Hundkurs vore fint, men i dagsläget skulle Charlie bli så stressad av allt folk så han skulle inte gå att träna = bortkastade pengar.
Jaja.. det är väl liksom bara att ta tag i läget.
Igår skulle vi kolla när Felicia var på ridkurs. Ja tjena.
Pixie: promenerar i slakt koppel, både bland folk och hästar. I ridhuset var hon tyst och ville bara upp i mitt knä. Man märker inte ens att hon är med. Mitt duktiga lilla hjärta! Åh vad jag har tagit henne för givet.
Charlie: Smet ur bilen på parkeringen så jag trodde jag aldrig skulle få se honom igen. Han drog iväg, men när han undersökte en hästtransport kom jag så nära så jag kunde göra pussljud och då kommer han. Svårt när han är 30 meter bort bara. Happ sen koppel då. Han hängde i kopplet, sprang runt, hoppade och skuttade.
Han blev helt kär i hästar så han skrek när han såg dom. Försökte ju sitta i ridhuset, fick gå efter en minut för han skrek av glädje. Folket vrålskällde han på om han inte hade en häst att fokusera på.
Ja ni ser. Det var inte det jag tänkt men nu är det som det är. Han blir ju som den stökige unge i klassrummet och jag är rädd att Pixie kommer i skymundan. Men vi ska väl kämpa oss igenom det här också. Han är ju dessutom i slyngelåldern.
Alltså.. jag är så kär i mina hundar så det är inte klokt. Kineser är verkligen min ras. Hundarna är så tokiga. Jag menar Pixie går inte ens att beskriva i sitt sätt. Hon är inte som en hund, inte som en katt, hon är hon helt enkelt. Alla som träffat henne vet vad jag menar. Korkad och smart. Zombie och alert.
Charlie är en goseboll och väldans, väldans sprallig. Han studsar, springer och är allmänt fånig. Nu har jag två studsande idioter istället för en.
Jag saknar fortfarande Zaxon massor, men är glad över att Charlie är så totalt olik Zaxon. Då jämför man inte och tänker på hur mycket bättre Zaon var.
Charlie går i alla fall från klarhet till klarhet. Han busar, bär runt på leksaker på eget initiativ. Sen gömmer han saker också. Han "gräver ner" ben och leksaker. Med gräver ner menas att dölja dom under filtar, trycka ner dom i skarven i soffan, eller lägga dom på ett bra ställe. Pixie hittar dom ändå.
Sen har jag ju parkett hemma = halt golv. Charlie har inte fattat det ännu. Så han springer och springer men tar sig liksom ingenstans. Benen går som trumpinnar men han slirar bara. Knäppskalle.
Nej men det går bra med båda. Pixie visar att hon bestämmer, hennes önskan går först, men hon morrar mindre och mindre åt honom. Charlie låter mig borsta/duscha/greja med ögonen och jag har rakat nosen.
Testade raka öronen också. Han har ju sådär mittemellan stående och hängande. Har läst att de kan ställa sig om man rakar dom så de slipper tyngden. Tja det ena ställde sig lite mer, det andra hänger kvar, så nu ser han ännu mer ojämn ut. Aja, söt är han iaf.
I helgen får han träffa föräldrarna. Hoppas hoppas det går bra. Han ska ju ogilla män så får se om pappa får ett tjuvnyp eller inte.
Han fick namnet Dot som nyfödd. Vem döper en hane till Dot?
Aja, Pappa heter Angel Paws Casanova
Mamma heter Strikholms Love from Darlington.
Så fina namn på föräldrarna så fick valpen heta Dot. Nåja, uppfödaren har ingen registrerad kennel så var väl därför.
Nu kallas han Charlie och jag gillar det inte. Jag tänker bara på den här videon:
Jag kommer inte på nåt bättre namn just nu dock. Fjant hade varit klockrent, men det heter ju katten. Hmm,, Eddie?
Nåväl. Hur gick det här till då?
Jo jag satt i lugnan ro när jag fick ett meddelande från en bekant om jag visste någon som ville ha en kines hane rätt akut. Hon visste bara att han var renrasig, 1.5 år och det var akut.
Happ dagen efter pratar jag med ägaren. Hon säger att Charlie blev vanvårdad i första hemmet. Sen hamnade han hos uppfödaren igen. Uppfödaren tänkte avliva, ingen aning om varför, så tjejen köpte honom.
Hos senaste ägaren har han senaste tiden fått vara instängd i köket eller bunden i hallen då tjejen var inneboende hos några som inte gillade hundar.
Jag frågade om han markerade inne, ja men bara ibland. Funkar han med hundar? Jajamen! Katter? japp. Men han är blyg mot människor. Jaha men han bits väl inte? Jo han kan nafsas. Men han är rädd för män, inte så mycket för kvinnor och barn.
Jaja går väl att träna bort tänkte jag. Så jag åkte och skulle kika på honom. Där är han fastbunden i hallen och vågar inte ens titta på mig. Efter en liten stund vågar han nosa iaf. Vi skriver papper och sånt och hon vill inte med till bilen. Jag får kopplet och vi går ut genom dörren.
Där sätter sig Charlie och fullkomligt skriker av rädsla och panik. Ögonvitorna syns och han drar bakåt allt han kan i kopplet. Jag försöker sätta mig på huk, titta bort och lugna honom men det funkar inte.
Hepp, tjejen följer med till bilen. Sista hon säger är typ "låt honom inte nafsa dig när han ska ur bilen.
När vi kommer hem tokskäller han när jag närmar mig bagageluckan. Jag hämtar tjockare handskar och gör mig beredd. Jag öppnar luckan lite, lite. Sen petar jag till mig kopplet, utan att Charlie ska nå mina händer. Han är tryckt längst in i bagagen och skriker. Så får jag kopplet och han kan hoppa ur bilen. Då har jag redan varit smart och släppt ut Pixie. Charlie får syn på Pixie och kärlek uppstår, från hans sida.
Nu är han inte rädd för mig längre. Jag kan lyfta honom (vilket inte ens hennes närmsta tjejkompisar fick göra), jag tvättar ögon, har rakat ansiktet. Första dagen var han så jäkla jobbig. Ärligt talat undrade jag vad jag dragit hem. Han ar så stressad, vilket ledde till översexuellt beteende så han skulle vara på Pixie hela jävla tiden. Jag överdriver inte om jag säger att jag sa nej över 200 gånger den kvällen. Till slut gav jag upp och testade vattenspruta. Den blev räddningen för mig och Pixie.
Mager som en skata är han också. Inte konstigt kanske när han ätit Friskies, vilket enligt mig är ett jäkla skitfoder. Jo en del hundar funkar på det, men om benknölarna sticker ut på din hund så kanske du ska byta foder. Så nu får han ett högkcal foder. Jag ger torrt på morgonen, men har de inte ätit på kvällen mosar jag i lite färskfoder. Jag har skaffat VOM lammköttbullar, så mosar ihop det med torrfodret så äter dom. Jag brukar inte fjäska sådär, men han måste ha mat.
Han blir lugnare för var dag. Nu kan han lugnt ligga i soffan bredvid. Nätterna går bra. Pixie håller sig från midjehöjd och uppåt, Charlie ligger längre ner.
Han drog häromdagen. Jag har haft honom lös för att han varit så klistrad vid Pixie och hon drar ju inte. Jo tjena, han drog..och fortsatte dra. Över vägen, skuttandes ut på gärdena och sen upp på vägen igen. Jag fick hämta bilen och hade gråten i halsen. Kritvit hund i snö är inte helt optimalt. Som tur var hade han fått möte av en snäll bilist som kunde hejda honom. Hon fick inte tag i honom, han hade skrikit åt henne, men han hoppade in i bilen när jag kom. Efter det har jag köpt 15 meters löplina. Slut på dagarna i frihet.
Nej vi får träna på det där. Man kan inte lösa alla problem på en dag. Först ska jag komma på vad han ska heta, sen prägla honom på det, sen tar vi träning på allvar.
Han är i allafall rar. Vill gärna bli kliad och gosad med. Får likadana glädjefnatt som Pixie. Han fattar inte hur man leker med leksaker, kanske ingen gjort? Men han får lära sig.
Så sorligt. Allt jag fick med var ett koppel, lite mat, stamtavlan, en borste (för typ marsvin) och en oanvänd klotång.
Skulle jag skicka iväg någon av mina hundar skulle flera halsband och selar följa med. Varsin bädd också. Täcke (ja tom Zaxon hade regntäcke) leksaker, godis, borstar osv. Med Pixie skulle en hel byrålåda kläder följa med.
Jag menar.. mina marsvin hade en hel matkasse leksaker med sig. Min katter hade haft klösbrädor med sig.
Men nu blickar vi framåt. Det blir nog bra det här.
Och om någon undrar: Jo Pixie är härskarinna här
Lite överallt dyker det upp saker som "Du har gjort XXX fel i hela ditt liv!" Sen visar man hur man bäst skalar mango, eller clementiner. Vi lär oss hur man äter chips, hur man använder plastfolie och viker kläder. Jag undrar hur vi egentligen har överlevt utan alla dessa livsviktiga tips förut. Så jag bjussar på några nu.
Prickig korv-mackan kommer bli SÅ mycket bättre
Inga fler kladdiga fingrar av ostbågar
Nu kan vi skala banan rätt
Men hur kladdigt blir det när man ska hälla smeten i flaskan?
Tänk så dumma vi varit *doh!*
Då har vi lärt oss nåt nytt, med steg för steg instruktion
Sedärja
Det här är väl nästan viktigast av allt?
Nu kan jag äntligen äta apelsin!
och kycklingvingar
och husbrand. Var en kvinna som testade det här och hela brödrosten började brinna
Eller typ en kniv
Umm...jaaa?
Han får ju inte med allt hår + det blir en konstig bulle
Fast om hårspännet har ett smycke så sitter ju det på ovansidan av lilla "bullen". Så näe, tror inte på det här.
Hur äter folk annars kiwi?
Det här välte ju nästan internet. Fanns det ett sätt att hålla rullen i förpackningen? Woooow!!
Eww, nej tack
Eviga tandkrämskriget
Visst finns det många bra och tidssparande tips därute, men många är ju så himla onödiga. Du har gjort det fel hela livet: nja mitt sätt har ju funkat. Många life hacks är smarta, en del är bara överflödiga. Men nog är vi glada för att internet har lärt oss så många saker? Hur har vi levt innan egentligen? Skalat banan som stenåldersmänniskor liksom.
Jag är sen till hela grejen, men har nu börjat sträcktitta på serien Once upon a time.
Det är en serie baserad på sagor, fast sagorna har skrivits om lite. Det handlar om att sagofigurerna har förtrollats och hamnat i vår tid, i en stad de inte kan lämna. Man får se händelser ur nuet blandat med historien bakom allt, dvs sagorna. Svårt att förklara men himla bra!
Det finns dock flera konstiga saker och ologiska saker som stör mig. Det första är att man tydligen kan slita ur hjärtat på kroppen på folk. Människorna lever vidare utan hjärta, men den som har deras hjärta kontrollerar personen. Om man krossar hjärtat så dör personen. Sen kan man pressa tillbaka hjärtat när man vill. Det är inte blodigt eller nåt, de bara sticker in handen och drar ut hjärtat. Hjärtat ser ut som en pulserande geleklump, lätt genomskinligt och lysande. Inte äckligt alls, men konstigt.
Till det ologiska. En del har magiska egenskaper, mestadels de onda men också feér och liknande. Hursomhelst. De med magiska egenskaper kan förflytta sig själva med magi. De försvinner i ett rökmoln och hamnar dit de vill. Men ändå är de ute på vandringar i skogen, klättrar jobbiga berg osv. Varför ens göra nåt så jobbigt när de bara kan trolla sig dit?
Alla ljuger för varandra också. De hamnar i knipa, säg att någon tar deras hjärta och tvingar dom begå hemska saker, istället för att berätta det för vänner/partners så går de runt och lider. de skulle ju kunna få hjälp liksom.
Måna springer runt med svärd även i nutid. Vore inte en pistol bättre? Typ sheriffen har ett svärd. Hur konstigt som helst.
Hur som helst gillar jag serien. De har verkligen skrivit om sagorna på ett schysst sätt. Cruella DeVil har magiska egenskaper t.ex.Det har hon ju inte i serierna.
Nu har jag sträcktittat på 2.5 säsong. Jag kan säga att första säsongen är bäst. Nu börjar det kännas lite sådär tvingat. Som om de plågar fram nya äventyr. De löser ju vissa äventyr, allt gott liksom. Sen kommer ett nytt monster eller en ny grej. Oh Peter Pan är en ond jäkel, vem hade trott det?
Aja, titta om ni vill. Det är fina sagoinslag i det hela. Varje avsnitt har en sagodel och en nutidsdel. Sagodelen hör ihop med nutiden, de förklarar hur vissa möttes i sagovärlden, eller hur någons syskon dog i sagovärlden osv. Sevärt, framförallt första säsongen.
Ni får ursäkta men jag är så trött på mina katter just nu så det finns inte. De är ju inte ute i onödan när det är trist väder, vilket betyder att dom ställer till ett helsike inne. De är ju utekatter. Vana vid att jaga saker klättra i träd och härja runt. Behovet av att härja försvinner ju dessvärre inte bara för att dom spenderar mer tid inomhus. Så:
Någon tycker det är kul att bajsa bredvid kattlådan. Nog för att en del sand hamnar bredvid lådorna men kom igen. Så korkade kan ni ju inte vara.
Någon annan anser att allt som hamnar på golvet i badrummet ska kissas på. Så har jag slängt klädesplagg på golvet stinker det snart kattkiss. Nytvättad badrumsmatta får tydligen inte heller ligga på golvet. Har tvättat sönder den där stackars mattan snart. Funderar på att dränka den i ättika och se om det hjälper.
Den där jakten på mat fortsätter inomhus. Man hittar sönderklösta förpackningar. Lämna nåt framme för att tina kan man glömma. Mat på spisen får man lägga i lådor snabbt, med lock på. De slänger saker på golvet. Ja de härjar.
Den fysiska aktiviteten finns fortfarande kvar. De springer runt, slänger saker överallt, bråkar med varandra osv.
Kort sagt. Någon som vill ha 3 steriliserade hankatter? De är jättetrevliga (på sommarhalvåret)
Nu har snart en månad utan Zaxon gått. Jag gråter fortfarande när jag tänker på honom, som nu. Jag kom iväg på KBT i måndags och grät från att jag satte mig ner vid bordet tills gruppen var slut. Kul för de andra deltagarna att se mig sitta med tårarna rinnandes liksom.
Varje kväll gråter jag då jag tänker på honom innan jag somnar. Jag saknar honom så förbannat jävla skitmycket. Jo jag har Pixie, men Zaxons plats är himla svår att fylla. Min första egna hund, så genomsnäll och superklok. Min klippa i livet. Pixie är mer min gosiga clown som är lite felkopplad i hjärnan. Inte den där trygga kompisen som förstår vad man känner innan man ens förstår det själv.
Tillvaron känns bara meningslös. Jag försöker fortsätta leva, dagarna rullar på, men glädjen finns inte. Det finns ingen tanke på vad morgondagen kan bjuda på. Ser ingen roligt framför mig. Bara grå dagar som ska genomlevas. Andas.
Så jul då. Jag skiter fullständigt i julen i år. Jag har lust att göra uppror och bara strunta i allting, förutom lussekatter. Strunta i julbord, strunta i familjegrejen, strunta i att låtsas vara lycklig. Tillåta mig bara få vara förtvivlad. Det kan jag förstås inte göra med hänsyn till familjen, de skulle ju bli ledsna. Men rent egoistiskt vill jag bara dra täcket över huvudet och få vara ifred.
Om en vecka utökas familjen tillfälligt av två ystra terriers. Vi ska vara hundvakt. Idag är Pixie inte jätteförtjust i de där två, men kanske blir de lite mer bundis av att spendera en vecka tillsammans? Jag får såklart sära på dom när jag inte är hemma, men annars tänkte jag väl försöka få alla att hålla ihop helt enkelt. Vi får väl se hur det går. Katterna kommer bli skeptiska så har jag tur kanske de vill vara ute mer.
I morgon har en vecka gått sen min bästa vän fick somna in. Det går upp och ner. Jag gråter inte hela dagarna i alla fall. Jag har varit ute lite och det går att hålla ihop. Men jag är trasig. Inte duschat, inte kollat post, inte orkat bry mig om omvärlden, inte ombesiktat bilen.
I lördags skulle jag köra bil en bit. Det började med att jag körde ner en sån röd pinne som sitter i vägrenen. Jag stannade till i en parkeringsficka för att kolla en sak och körde rakt på pinnen som stod precis rakt framför bilen. Sen körde jag ett par mil och missade avfarten på motorvägen. Happ bara att fortsätta till nästa så jag kunde vända. När jag sen kommit av motorvägen på rätt ställe stannade jag vid en mack och insåg då att jag kört utan mina glasögon. Jag borde nog inte kört bil helt enkelt. Det blir sådär, jag är totalt ofokuserad, som i en bubbla, får overklighetskänslor.
Nu har jag börjat få ångestattacker också. Starkast är de knutna till att Pixie också ska ramla ihop. Just nu får hon alltså följa med överallt. Jag är oändligt tacksam över att jag var hemma när Zaxon ramlade ihop. Tänk om han fått ligga sådär i flera timmar?
Så jag vågar inte/vill inte lämna Pixie ensam. Livrädd för att hon ska bli sjuk när jag är borta så hon får plågas i flera timmar. Vet inte ens om jag vågar rida ut. Funderade på om jag skulle kunna ha henne i vagnen och köra, men kom ihåg att vagnen ju inte är körbar.
Jag vet att det är överdrivet, den logiska delen av hjärnan säger att det är överdrivet. Ångesten säger att dit jag går, dit går Pixie.
Pixie är inte så brydd över att brorsan är borta. Tror hon mest reagerar på att jag är ledsen. Hon har fått varit själv 2 gånger och båda gångerna har hon legat i soffan när jag kommit hem. Hon är lite vaktigare än innan, kanske känner att hon måste ta på sig hela ansvaret nu? Förut var de ju två som hjälptes åt.
Jag har pratat med min läkare så ska ändra lite i medicineringen just nu. Hon har skrivit ut lite ängestdämpande också. Jag orkade inte riktigt in till apoteket idag för att hämta ut det, så det blir morgondagens uppgift.
Men ja, saknaden är totalt och överväldigande. Har inte orkat plocka ur hans korg än. Det ligger några leverpastejburkar och nån matlåda där. Hans senaste byten. De får väl ligga där tills jag orkar se korgen tom helt enkelt.
Zaxon i hans korg, som egentligen är alldeles för liten och bara användes till att äta grejer i.
Zaxon fick somna in i förrgår. Han insjuknade akut. Ena sekunden tiggde han mat, sen bara rasade han ihop. Han kunde knappt stå, kunde inte gå många steg innan han rasade ihop. Ögonen fladdrade i huvudet och han kunde inte fokusera blicken. Jag ringde veterinären och 2 timmar senare fick han somna in.
Jag tänker på det hela tiden. Hade jag missat ett tecken? Borde jag försökt rädda livet. Försäkrade jag honom om hur älskad han var där han drog sitt sista andetag? Borde jag gjort mer, annorlunda?
Jag visste att dagen skulle komma men jag hade en annan bild av det. Hade velat göra hans sista dag till en fin dag. Ta en promenad i skogen, ge honom älsklingsmaten, ligga på golvet och krama om honom när han somnade in. Nu blev det bara så fel. Jag kom hem från stallet, han vara hemma en liten stund och sen var det slut.
Zaxon har helt ärligt varit min enda anledning till att leva flera gånger. Jag har lämnat sängen enbart för han skull när livet varit tungt. Nu är han borta. Min bästa vän i livet. I 12 år har det varit han och jag. Nu då?
Jag känner bara sån enorm tomhet. Jag ser inte glädje någonstans. Jul vad är det? Jag åker till stallet för att man "ska" komma ut. Känner ingen lättnad där. Jag biter ihop och försöker undvika att bryta ihop. Det jag allra, allra helt vill är att lägga mig och inte vakna mer. Få krama Zaxon en gång till, burra i mitt ansikte i hans päls och berätta vilken underbar hund han är. Det får jag aldrig mer göra. Aldrig.. det känns helt sjukt.
Just nu lever jag inte. Jag överlever. Jag går upp och ger Pixie och katterna mat. Åker till stallet och håller ihop. Hemma rinner tårarna konstant. Ingen Zaxon som skäller, ingen Zaxon som möter i dörren, ingen Zaxon som tittar på mig sådär klokt så man tror han förstår vad jag säger.
Nu är jag fortfarande i chock också, allt gick så snabbt. Vad händer när jag fattar på riktigt?
