Jag tänker på det hela tiden. Hade jag missat ett tecken? Borde jag försökt rädda livet. Försäkrade jag honom om hur älskad han var där han drog sitt sista andetag? Borde jag gjort mer, annorlunda?
Jag visste att dagen skulle komma men jag hade en annan bild av det. Hade velat göra hans sista dag till en fin dag. Ta en promenad i skogen, ge honom älsklingsmaten, ligga på golvet och krama om honom när han somnade in. Nu blev det bara så fel. Jag kom hem från stallet, han vara hemma en liten stund och sen var det slut.
Zaxon har helt ärligt varit min enda anledning till att leva flera gånger. Jag har lämnat sängen enbart för han skull när livet varit tungt. Nu är han borta. Min bästa vän i livet. I 12 år har det varit han och jag. Nu då?
Jag känner bara sån enorm tomhet. Jag ser inte glädje någonstans. Jul vad är det? Jag åker till stallet för att man "ska" komma ut. Känner ingen lättnad där. Jag biter ihop och försöker undvika att bryta ihop. Det jag allra, allra helt vill är att lägga mig och inte vakna mer. Få krama Zaxon en gång till, burra i mitt ansikte i hans päls och berätta vilken underbar hund han är. Det får jag aldrig mer göra. Aldrig.. det känns helt sjukt.
Just nu lever jag inte. Jag överlever. Jag går upp och ger Pixie och katterna mat. Åker till stallet och håller ihop. Hemma rinner tårarna konstant. Ingen Zaxon som skäller, ingen Zaxon som möter i dörren, ingen Zaxon som tittar på mig sådär klokt så man tror han förstår vad jag säger.
Nu är jag fortfarande i chock också, allt gick så snabbt. Vad händer när jag fattar på riktigt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar