Så kom vi ut och jag började spänna för honom. Han stod helt lös, helt lugn. Daniel kom och började småprata med Eldas, jag släppte fokuset och tog tag i draglinan, det sista som skulle spännas för och då bara hände det. Eldas drog! Han skuttade iväg, märkte väl att ingen bromsade och drog iväg med vagn och allt. Jag tänkte att han väl stannar till utanför hagen hos polarna (där har han stannat när jag ramlat av och han sprungit hem) men nej, han drog verkligen iväg. Han vände upp i skogen och tog "loviseholmsrundan". Problemet med den är att man går igenom skogen ett litet parti, smal stig mellan träd. Där fick inte vagnen plats så själva korgen låg mellan 2 träd, skaklarna fick Eldas med sig så han fortsatte springa. Vid Loviseholm var det några som stannade honom, då har han sprungit 3/4 delar av rundan ungefär. Han hade sele, skaklar, tömmar och allt på sig.
Så det otroliga! Han är inte halt. Jag såg ett ytligt skrapsår på insidan ena bakbenet, det är allt. Inga sår i munnen, med tanke på släpande tömmar, inga brutna ben, inget. Han har säkert blåmärken och är öm idag, men inte skadad. Vagnen är helt förutom att skaklarna gått rakt av i svetsfogarna. Bör gå att svetsa dit hyfsat enkelt alltså. Korgen i vagnen är av träplankor, inte en enda var av.
När jag gick där i skogen, efter att jag hittat vagnen, då trodde jag att vi skulle hitta Eldas med brutna ben. Jag tänkte nödslakt, att han blivit påkörd, att han gått omkull och fläkt sig på asfalten ja jag tänkte nog varje hemsk tanke jag någonsin tänkt. Sen står han där, svettig men alldeles hel. Helt otroligt! Bakhovarna var röda eftersom färgen från skaklarna skavts av, så han har ju slagit emot bakhovarna i alla fall. Men nej, hittade inget mer än ett ytligt sår.
Jag promenerade med honom hem, Daniel körde hem med selen och allt som de plockade av honom när de fångade honom. Han haltade inte ett steg på vägen hem. Han var inte stirrig och uppvarvad heller. Han mer "happ då går vi hem då" typ.
Väl hemma i stallet satte jag på honom selen igen. Sen gick jag till ridbanan och knäppte fast skaklarna och tömkörde lite med anordningen på. Ville se så han inte blev rädd och tyckte det var otäckt. Nepp, inte en reaktion. Såhär såg det ut, öronen framåt och inga bekymmer.
Knäpphäst! Har ingen som helst aning vad som flög i honom. Hade jag eller Daniel fått tag på en töm så hade han ju stannat, han var liksom inte galen. Sen när han väl börjat springa så fortsatte han väl.
Nu hoppas jag mest på att vagnen blir lagad hyfsat snabbt så det inte sätter sig i huvudet på honom och att han kopplar ihop det med något otäckt så han inte går att köra sen. Magkänslan säger att han inte kommer röra ett öra, inga problem liksom. Fast magkänslan har väl aldrig sagt att han skulle springa ifrån hus och flock för att ta ett varv själv heller. Det är väl grejen med djur. Man vet faktiskt aldrig. Jag känner i alla fall inget obehag inför varken att spänna fast honom i vagn eller köra. Jag litar på honom. Hade jag suttit i vagnen igår så hade han skuttat två meter och sen lugnat sig. Att det blev som det blev var ju för att ingen sa stopp.
Men alltså.. tankarna där i skogen innan vi visste var han var. Fyfasen! Jag fick sån otrolig ångest. Hur skulle jag kunna se Cissi i ögonen igen? Hur skulle jag kunna leva med mig själv som möjliggjort en sån sak att hända. Hur skulle jag kunna ha roligt igen i ett stall utan just Eldas? Usch! Jag lärde mig en sak iaf. ALLTID ha en arm i tömmen så man kan grabba tag i den. Nu slappnade jag av för att det stod en människa i framändan liksom. Dumt. Sånt fick jag lära mig på körkursen, alltid en arm i tömmen så man snabbt kan ta tag. Nu lär jag inte slarva med det igen. Inte ni heller!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar