Världen var bättre när man var yngre

Blev man ovän skrek man "du är inte min bästis ut härifrån" och stampade dramatiskt därifrån. Efter två veckor tröttnade man för man hade tråkigt och kom tillbaka med ett bokmärke eller nåt som fredsgåva.

Nu är allt så komplicerat. Ska man le och låtsas att allt är bra. Ska man låta en skitgrej från början bli så stor så att vänskapen inte kan fortsätta pga hur allt hanteras på vägen efter bagatellen. Ska en nästan 10 år lång vänskap ta slut och försvinna pga ett dåligt val? Bristande ...jag vet inte .. mod? Intresse? Engagemang? Så jävla ovärt.


Samtidigt vill jag inte gå och må apa i 2 år innan jag slutligen kan få fram att "Vi är inte ok!"

Jag vill vara liten igen. Vill gå stampandes därifrån, få tröst av min mamma, sen få en lapp i skolan med "ska vi leka idag" o ett fint bokmärke. Hepp så var man bästis igen. Allt glömt och förlåtet.

Allt för många nära vänner har försvunnit under åren. Svekna löften, osagda ord och tiden har förstört resten. Är det dags igen?

Å andra sidan kanske bara jag inte är ok o den andra tycker life´s just peachy.


Jag behöver hem till mamma o pappa. Käka mat, sova åka på fest med bästa barndsomstjejerna och komma ihåg hur enkel vänskap faktiskt kan vara. Saknar gänget massor!