Att inte hitta sin plats i livet

Känner ni någonsin att ni inte riktigt hittar er plats i livet? Den där självklara där ni hör hemma, där det inte funkar när ni inte är där?
Jag kan känna så ibland, eller rätt ofta. Det känns som världen klarar sig rätt bra utan mig. Slutar jag jobbet anställer de bara en ny, stallet klarar sig bra utan mig, mina vänner klarar sig finfint om jag inte finns. Min familj skulle bli ledsen så klart, men livet skulle rulla på. Gällande vänner så är det ofta jag som tjatar om att ses och höras, sällan de tar kontakt först. Stallet frågar inte efter mig om jag är borta. Familjen..tja.- jag o syrran pratar väl 10 gånger per år max, mamma o pappa o jag hörs väl varannan-var tredje vecka så de skulle nog bli mest ledsna.
Djuren, mina djur, skulle nog egentligen märka av det mest, men de skulle få nya hem och må bra till slut.

Så varför har jag gjort mig så utbytbar, oviktig och enkel att glömma bort? Jag vill ju vara den som folk ringer, saknar, räknar med. Men jag är inte det. Om jag försvann i morgon skulle det egentligen inte bli sån stor skillnad i världen. Jag är enkel att ersätta om man överhuvudtaget måste ersätta mig med någon/något. Trist känsla men jag får skylla mig själv. Jag har ju gjort så att jag är oviktig själv liksom.


On another note: hade handledning idag på jobbet och vår handledare är GRYM. Hon är lätt den bästa jag haft. Det var skoj faktiskt. men man blev rätt slut i huvudet efteråt.

O snart äre helg. Får se vad som händer. Kanske sover bort ett par dagar. Det märks.