Jag vill gå i vårdvala

För de flesta är våren en tid då man får ha på sig lite mindre kläder, man njuter av solen, man går ut så fort vädret tillåter. Leenden kommer fram, man dricker kaffe på trappen i solen, barnen hoppar hopprep och tar fram cyklarna. I rabatten kryper grönskan fram. Det gemensamma för våren är att alla ska vara så jävla pigga och glada.

För en människa med vårdepression innebär våren att man drar ner persiennerna, man får ont i magen av alla "har du varit ute i det fina vädret?" frågor och man ger onda ögat till alla som lycklig berättar om hur skön deras promenad var. Våren ger mig prestationsångest, nu ska jag vara lycklig, aktiv, pigg och glad. Så fort solen visar sig måste jag gå ut och jag måste le fånigt åt vartenda ogräs som kommer fram i rabatten.

Nu ska jag berätta något chockerande för er: Jag HATAR våren. Jag hatar alla kryp, jag hatar alla hurtiga äckliga människor som ska ut i solen till varje pris. Jag hatar allt snack om vårromanser och lyckliga människor. Jag hatar kraven på att skutta fram, avskyr att se fram emot en lång, varm sommar. Jag vill dra ner persiennerna, dra täcket över huvudet och ligga i min skyddade värld, alldeles bitter och arg. Varje år är det likadant. Det är som om jag bara inte orkar med ljusningen. Det går över, men just nu får ni fan hålla käften om hur härliga era promenader i solen är. Annars tänker jag önska mig en sommar med regn varje dag.