If I could turn back time

Varje kväll när jag ska somna kommer ångesten och ledsenheten som ett brev på posten. Den bara kryper sig på tills jag ligger och gråter. Ofta på sistone har tankarna rört sig runt min gamla hund. Han fyller 9 år i år och det är väl en respektabel ålder för en hund i hans size.

Lite roligt med åldrar är: Min hund 9 år, föräldrarnas hund 8 år, syrrans dotter 7 år, syrrans son 6 år, min äldsta katt 5 år, nästa katt 4 år, nästa katt 3 år, nästa katt 2 år och marsvinen snart 2 år.

Men åter till hunden. Han börjar bli stel, är motvillig till trapporna och jag borde åka till veterinär men jag vill inte. Jag vill verkligen inte. Jag är livrädd för att höra att nu börjar det gå utför och att inom ett par månader är han borta. Jag fick min älskade hund när jag var 23. Vi har gått igenom separationer, rättegångar, sjukdom och lycka. Min hund är mitt allt i livet. Han är anledningen till att jag lämnar sängen en svart dag, han är det som ger mig glädje när allt är svart. Jag vet att han kommer få somna in i mitt knä en dag och den sorgen kan jag inte ens föreställa mig. Det kommer göra fysiskt ont i bröstet och jag förstår inte hur jag ska kunna fortsätta andas efter det.

Ni vet ibland läser man om hundar som vägrar lämna husses grav, så kommer jag bli. Ni får läsa om en kvinna som vägrar lämna sin hunds grav. Grannar ger lite mat och vatten, ni får se en eländig bild på hur jag ligger där i gräset och sakta, sakta tynar jag bort av hjärtesorg.

Zaxon: jag önskar vi hade en hel livstid kvar tillsammans. Jag älskar dig, du gör mig hel.