Satt och diskuterade saken med en bekant häromdagen, det där med att flickor inte lyckas vara 3. Det är ett spännande fenomen egentligen. Dessvärre växer det inte alltid bort med åldern. Jag missade den delen när jag var liten, då jag var ensam tjej i klassen och lekte med pojkar mest. Pojkar är ju mer "ju fler desto roligare" och behöver inte en bästis liksom.
Nej men det där med flickor och att vara 3 blir nästan alltid 2+1 istället. 2 hänger ihop mer tätt och den där 1 får vara med när det passar dom andra. Grupperingen kan ändras så en som varit en av de där 2 kan plötsligt bli 1 och få stå i skamvrån medan de andra leker, tills 1 behövs eller tillåts vara med.
Jag är lillasyster och kommer ihåg när syrran hade kompisar på besök. Vi lekte barbie och jag fick vara någon sorts natthäxa. Det innebar att jag fick sitta på mitt rum och vänta tills syrran ropade att det var natt. Då fick jag komma in och vara med 5 minuter, sen fick jag vänta på mitt rum igen. Jag är 4 år yngre än syrran så jag var nog korkad och lika glad för det, men så är det lite när man är 3.
Så varför diskuterades det nu? Jo men för att samma sak är nu. Först dög man att umgås med flera dagar i veckan, sen kom någon annan och då duger man inte längre utan är +1 som får vara med någon gång när de andra leker 5 dar i veckan. Det känns trist att bli utbytt helt enkelt. Det känns trist att nummer 3 inte bara smögs in och alla umgås helt enkelt. Men nepp. Från att ha setts flera dagar i veckan duger jag 1 dag i veckan..max. Det gör mig rätt deppad.
Jag är depp också för att stallet, som förut var så sjukt roligt och gav massa energi, nu har fått en negativ slöja över sig. När jag pysslar med hästar är det 50% just att pyssla med hästar och 50% umgänget runt att pyssla med hästar som lockar. Jag tycker det är ett bra sätt att umgås socialt helt enkelt, man mockar och pysslar ihop och har roligt, samtidigt som man pysslar med hästarna som också är roligt. Så var det i början, stallet var en gemensam, rolig grej. Nu är jag själv mest, förutom någon dag i veckan och det blir lite mindre uppiggande. Ta det inte på fel sätt, jag tycker om att vara hästmänniska och pyssla med hästarna, får en kick av att köra och hästarna är helt fantastiskt bra för själen. Men jag saknar det sociala kring det hela. Att småprata och ha roligt medan man ryktar och pysslar.
I´m forever alone! Nej okej så illa är det väl inte. Men det känns sorgligt. Jag tror jag behöver lägga till lite nya vänner. Några som inte har barn och karlar som tar upp all tid. Såna som kan ta en fika eller gå på bio. Så..eh..ja.. finns det någon människa i min ålder därute som har massa dötid att slå ihjäl så får ni väl ropa. Bonus i kanten om personen inte är allergisk utan kan hänga med som sällskap i stallet. Egentligen behöver ju inte sällskapet ens vara hästintresserad, människan kan väl läsa en bok när jag ryktar *s* det är ju sällskapet jag saknar.
Oh eller någon som vill härja med hundarna kanske.
Ja jag är deppad och eländig idag. Har varit så sjukt hängig hela veckan och vill helst bara dra täcket över huvudet och gråta. Man kan inte alltid vara på topp, right?
