Något jag avskyr nästan mest av allt är att bli ignorerad. Jag tar hellre att man ber mig dra åt helvete, eller ger mig en örfil, eller vad som helst, än att bli totalt ignorerad. Jag hatar det. Jag får ångest av att inte veta läget helt enkelt.
Jag gjorde likadant när jag var fjortis. Var jag arg på mamma kunde jag gå ett par dagar utan att prata med henne. För det gjorde ju saken mycket bättre? Varken jag eller hon fick väl något ut av det egentligen. Men jag har försökt bättra mig.
Jo jag kan vara tyst nu också när saker inte är bra, men inte i ilska eller gräl utan mer när jag mår dåligt och inte orkar med världen riktigt. Då drar jag täcket över huvudet och tar paus.
Just nu går jag runt med ångest av att inte veta läget alls. Får väl hoppas att den andra personen mår bra av situationen så det inte bara är bortkastat. Men det håller ju inte i längden. Orkar fan inte må kasst längre, ha ont i magen och gå uppvarvad för att jag inte har koll.
Påminner mig om en gammal killkompis som gladeligen erkände att han tycker det är jobbigt att göra slut. Så han beter sig som ett svin och lämnar över ansvaret för att göra slut till tjejen. En strategi var just att leka tysta leken. Han försvann totalt, slutade svara osv tills tjejen gjorde slut. En annan strategi var att vara otrogen.. och ytterligare en annan var att bara bli jävligt otrevlig. Vilken strategi hade ni föredragit att bli utsatt för? Jag hade nog föredragit att bli ärligt dumpad bara, men det vågade han ju inte riktigt.
Jaja, i övrigt har jag ju tandvärk då. Skulle ju återkomma till tandläkare och fixa akuttid, det är ju enkelt när de hade semesterstängt idag. Då får jag väl be om akuttid på måndag..när jag är hos tandläkaren på undersökning... som absolut inte kunde bytas ut till att laga tanden.
På det så är jag förkyld igen. Andra gången sen juni..
Det går bra nu. Not!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar