Igår kväll slog inspirationen till och jag blingade två träns. Det är roligt att pyssla, jag borde blivit dagisfröken eller kanske arbetsterapeut. Fatta vad schysst att pyssla med pärlor, stenar, lera och annat pyssel hela dagarna. Som att leka på jobbet ju!
Jag måste förresten tipsa om en superschysst affär. Jag har satt på egna utsmyckningar på ett annat träns och nu hade jag tappat en skruv till fästet. Mailade affären och frågade om jag kunde lösa två lösa skruvar och det var inga problem. Men jag fick dom alldeles gratis! Hur bra och schysst service är inte det? Var ju jag själv som tappat skruven liksom. Så därför tycker jag ni kan ta och kolla in
MT´hästsport De har mycket fint, speciellt för westernmänniskor men också vi andra kan ju gilla att ha lite blingade saker ibland. De får all beröm av mig!
Men jag är så jäkla less på själen just nu. På att en besvikelse gör att luften bara går ur och jag tappar orken för allt. Inget känns roligt. Som Eldas, saknar honom enormt massor och det är bara att åka dit när jag vill (Tack för förtroendet fantastiska C) men stallet ger mig en känsla av uppgivenhet och besvikelse just nu. Kära V försökte dra med mig ut på cykeltur häromdagen, hade också varit skitkul egentligen, men energin går istället åt till att grubbla på varför, hur, när, om?
När bilden av en person omkullkastas och man hela tiden får veta mer och mer om vad som pågått bakom ryggen blir man bara så himla ledsen. Jag känner mig jättesviken och det känns så olustigt. Värst är det väl för att det stämmer så illa om min bild av personen, då blir ju besvikelsen ännu värre. Jag vet inte, jag kanske var naiv, jag kanske ville att det skulle finnas mer än det fanns, att relationen var bättre än så.. att personen var bättre än så. Det gör bara att jag känner en stor sorg just nu.
Det hjälper inte att saken blir värre hela tiden. Det vore en sak om en grej inträffade, det blev utagerat och sen kunde man titta framåt. Men just nu fylls det på hela tiden, jag får det slängt i ansiktet och påminns hela jävla tiden. Dessutom får jag veta hur det har sett ut bakåt när jag inte fattat läget. Jag känner mig så jäkla dum. Det känns lite som att en skugga läggs över det som varit också. Jag vet inte.. är väl en känslomässig dramaqueen kanske. Men just nu är jag bara ledsen, blir mer ledsen hela tiden och energin till att göra saker minskar stadigt.
Det tråkiga är att jag ju liksom straffar mig själv, för att jag är ledsen på någon annan. Jag är ledsen och då undviker jag göra roliga saker som jag skulle mått bra av, bara för att energin läggs på att vara ledsen och grubbla. Grubbla och omvärdera människan. Undrar om det alltid pågått skräp bakom ryggen eller när det i så fall började. Undrar mest varför andra visste läget, men jag, personen det gäller, inte visste något. Det gör ju inte att förtroendet blir direkt större. Tankarna på framåt känns bara stort och jobbigt. Min bild av personen är inte enhetlig med verkligheten. Jag måste anpassa mig helt enkelt. Jag måste vänja mig vid tanken att andra vet åsikter om mig, men jag får inte veta dom. Såsom jag fått veta om andra, men personerna det gällde inte fått veta.
Ja jag är bara ledsen. Saknar det som varit.. men det jag saknar var falskt. Så vad saknar jag? Undrar om saknaden är ömsesidig eller om jag var lätt att göra sig av med. Kanske är en obetydlig person som man lätt skakar av sig när det inte är roligt längre. Den tanken gör mig också ledsen.
Jag borde lära mig snart väl.. att saker inte är som dom ser ut. Jag menar; sambon nätflirtade bakom ryggen, en pojkvän var både otrogen och misshandlade mig och en chef har öppet snackat skit om mig inför kollegor. Ska jag sluta vara naiv snart? Sluta bli så jävla förvånad och inse att jag kanske har för höga tankar om människor jag uppskattar. Fast å andra sidan är det väl inte rätt att framtida människor ska få betala för vad som hänt bakåt.
Önskar det kunde regna idag. Då vore det en ultimat deppa-dag. O imorgon ska jag till tandläkaren på förmiddagen. Hurra på den!
Skickar ens styrkekram!
SvaraRadera