I mitt sovrum står en dubbelsäng på 1.80 cm i bredd. Jag tar upp halva sängen ungefär, men eftersom jag är ca 160cm lång och sängen typ 200cm lång blir det en bit ledig vid fötterna.
Min stora hund är av schäferstorlek, min lilla väger 6 kilo och är lite större än katterna som väger runt 4 kilo, vanliga bondkatter. Man skulle kunna tro att min stora hund är bekymret vid sovdags, men så är icke fallet. Dels är han så välartad så han flyttar sig utan tillsägelse och lägger sig på den tomma sänghalvan. Sen är han väldigt pälsig så det blir för varmt att ligga i sängen så han ligger bara där en kort stund.
Då återstår katter och en minihund. Vi börjar med katterna:
Månster kan ligga vid fotändan ibland, självklart på min sida. Problemet är att om jag råkar peta på honom med foten så hugger han mig direkt i tårna. Han har ingen humor. Om han inte ligger vid fotändan ska han ligga på min höft när jag ligger på sidan. Där är det tydligen så himmelskt mysigt så han måste spinna och kloa lite. Om jag i mitt sömndruckna tillstånd inte inser att det är Månster som ligger där så jag kliar honom på fel ställe så hugger han mig i handen. Som sagt. Ingen humor.
Ligist vill gärna ligga på huvudkudden bredvid mig. Helt okej, tills det också blir himmelskt mysigt så han sträcker ut tassarna och börjar kloa mig i ansiktet. Att ligga på min mage funkar också. Är han hungrig så väcks jag med lite mer kloande.
Bebis är mest bara korkad. Han går runt och fattar inte att man ska sova. Så ibland kan man vakna av en oangenäm doft och har då ett kattarsle 2 cm från näsan för att han tyckte det var kul att parkera där. Men oftast så ligger han sen snällt på andra sidan sängen...och fiser.
Fjant är en skygg katt, förutom när man ligger i sängen. Då ska det gosas. Först lägger han sig i mitt knäveck så jag inte kan röra mig. Extra roligt när det kombineras med en annan katt på höften. Sen blir han gosig och börjar sin vandring uppåt mitt ansikte, hela tiden spinnandes och kloandes. När jag till slut vaknar och kliar lite på honom blir han lycklig och börjar dregla. Har hört att han ärvt det från mamma. Det är inte lite han dreglar heller. Så han står på min bröstkorg, kloar, gosar och dreglar.
Men sen har vi den värsta av dom alla. Den där lilla hårlösa grisen som är så liten men kan ta så stor plats.
Pixie är då den lilla hunden. Hon är så söt, men en riktig tjurkärring ibland. Hon ska alltid ligga på sängen bredvid, i höjd med mina axlar och gärna liksom rygg mot rygg. allra helst ska hon ligga i skarven mellan bäddmadrasserna. Problemet är om jag råkar röra på mig rå jag kommer för nära, då börjar ett muttrande och gruffande och sen sparkar hon mig helt sonika rakt i ryggen. Jag kan inte ens räkna alla gånger jag vaknat av att hon ligger där och river mig på ryggen, tar spjärn med sina små bakben och skjuter på allt hon har. Ja för hon har ju bara 50cm tom yta på andra sidan om henne.
För att inte tala om proceduren innan hon somnat, det ska grävas och åla och frusta och bitas och härja.
Ja så har jag det. En dubbelsäng på 180 cm bred men ändå ska alla djur ligga på mig eller precis där jag ligger. Visst är det märkligt? De skulle kunna ha värsta lyxplatsen om de ville. Men nej, trångt o jävligt ska det vara. De blir hellre väckta och sura på mig när jag, gud förbjude, råkar röra mig.
Nåja.. livet vore ju tråkigt utan mina livskamrater. Så jag står ut och får försöka förklara rivmärken på ryggen och bitmärken så gott det går. Det är ju kärlek!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar