Adam Alsing dog och ångesten slog till

Hela coronagrejen har ju känts allvarlig. Jag har tagit mitt ansvar, hållit avstånd, spritat händer, tänkt mig för lite extra. Fast ärligt talat har jag inte behövt göra så stora förändringar. Jag bor på landet och träffar typ ingen spontant om jag är ute med hundarna. Platserna jag åker med hundarna är folktomma. Jag är lite av en eremit, jag går inte ut ofta i sociala sammanhang. Så det enda jag aktivt gjort har väl varit att sprita händerna vid affärsbesök, hållit avstånd och nu också avbokat tid hos tandläkaren. Jag har inte ont, det är inte snyggt eftersom det är en krona som ska på plats så halva tanden är borta, men det känns inte akut, speciellt inte när jag inte träffar nytt folk ändå.

Grejen har varit att det ändå känts rätt avlägset. Jag känner några få som varit sjuka, men det har varit genom nätet så det har varit långt bort och de har inte varit jättesjuka så de har sökt vård eller så. Jobbigt javisst, men inte akutilla. Så det har känts som att det händer andra, det drabbar Stockholmare och jag kan vara lugn.

Men så dog Adam Alsing. Jag har ingen mer relation till honom än att ha sett och hört honom i rollen som programledare. Men han var folklig, inte gammal och det kändes så verkligt. Det har helt plötsligt blivit verkligt. Jag måste säga att jag blev illa berörd och fick ångestknut i magen.

Nu tänker jag att det kanske kan drabba min värld. Tänk om mina föräldrar blir sjuka? De får inte bli sjuka! Mamma jobbar som sjuksköterska inom kommunen, hon får inte bli sjuk! Pappa får fasen isolera sig, mamma borde få tjänstledigt och de får beställa hem all mat. De får inte bli sjuka, det bara är så.
För egen del känns det läskigt eftersom jag är överviktig och därmed en riskgrupp. Jag har dessutom sjukt dålig kondis och dåligt flås så hur orkar lungorna en sån smäll? Sen medicinerar jag ju med 100 olika mediciner och har ofta diverse brister så det känns också sisådär.

Kollar man totala antalet insjuknade och döda så är det väl inte värre än en säsongsinfluensa egentligen. Men det här är under kortare tid, mörkertalet lär vara enormt eftersom så få testas och det känns ju som spridningen är mer aggressiv. Jag hade ont i halsen häromdagen och blev skitnojig. Det har inte blivit nåt mer av det, var nog bara sånt där dom man kan få ibland. Men man vet faktiskt inte och jag skulle inte vilja ha på mitt samvete att smitta någon. Tänk om man smittar någon och den dör? Det vore ju värre än att själv drabbas.

Med det sagt: ta hand om er. Var rädda om er. Jag hoppas det här eländet blåser över snart.

Jag kan ge lektioner i att leva i karantän

Happ nu har det gått ett år sen sist. Tiden går så himla fort.

Vad som hänt? Inte mycket alls vill jag påstå. Sen innan jul har jag haft min värsta depression hittills typ. Livslusten är helt borta och jag håller krampaktigt tag i mina hundar som anledning till att fortsätta andas. För de behöver mig helt enkelt. Vi tar en dag i taget.

Nog om mig, 2020 bjöd ju på en liten överraskning i form av corona. Vad tusan hände där? Skräckpropaganda överallt. Domedagen är här. Vi får förhållningsregler som blir strängare varje vecka. Så vad händer? Jo Stockholmarna drar till fjällen på skidsemester. Idioter.
Äldre får rådet att hålla sig hemma och vad händer där? Inte fan är de hemma i alla fall. De springer i köpcentrum och på stan.
Det går en trend bland unga barn att slicka på dörrhandtag osv (ewww) och lägga upp film på det på sociala medier för att visa sig tuff. Dagens ungdom..jag säger då det. Det vore väl en sak om bara de drabbades av sitt "bus" men de drar ju runt smittan till alla andra.

Sen debatten om huruvida Sverige gör rätt eller fel som inte isolerar folket totalt, så som Italien och Spanien t.ex. Personligen tror jag inte på den metoden. Jag tror att smittan då reduceras kraftigt, sen lyfter man på förbudet och alla går ut igen och hepp så kommer smittan tillbaka i full kraft. Jag tror faktiskt mer på att utsätta en del av befolkningen i taget tills majoriteten har varit sjuka och förhoppningsvis skaffat sig immunitet. Nu är det tvist om man blir immun, men man får väl hoppas på det.

Sjukvården går på knäna. De saknar skyddsutrustning så då får tillverka egna, köpa regnrockar, tillverka visir av OH-papper, tillverka egen handsprit osv. Det är inte en skyddad miljö för varken personal eller patienter. Om vi ska kräva att personal ska ge sig in i centrum av smittan så ska de bannemig får tillräckligt skydd också.
Sen borde de få bättre lön, alla varsel sen tidigare borde dras in. Tänk om varslen gått igenom? 300 vårdpersonal mindre på bara Karolinska. Hur hade de löst dagsläget då?

Sen gnäller folk på karantänen. Jag är introvert och trivs med mig själv. Jag blir glad när jag blir bjuden på saker och känner en tillhörighet, men är lika nöjd med att avböja. Med min ökade depression har jag varit ännu mer isolerad. Så karantän och social distancing har varit mitt vanliga liv. Skillnaden nu är att jag spritar händerna efter att jag varit i butik.
Så några tips:'
Håll kontakten på sociala medier eller telefon.  Då har man koll på omvärlden men är ändå inne.
Sysselsätt dig med sånt du gillar. Jag spenderar mycket tid på nätet, jag målar naglar, pysslar med hundarna.
Man kan göra mycket i karantän. Gillar du trädgård är det dags att börja förkultivera. Träna kan man göra hemma, eller ute i naturen. Tro mig, det är ingen trängsel ute i skogen. Sortera kläder/böcker(prylar som du kan sälja/ge bort/slänga. Gör sånt som du tänkt på borde göras men inte hunnit. Läs böcker som legat och väntat, ta dig tid att vara kreativ. Gå inte runt och stressa över sånt du missar därute, försök hitta saker som ger dig lugn hemma. Se de där tv-serierna alla pratar om. Du behöver ju inte ha dåligt samvete över att sitta i soffan mitt på ljusa dagen nu.

En sista sak också. Försök stödja lokala företag. Ät ute/hämta mat en gång i veckan på kvartersrestaurangen. Köp hem en blomma av lokala blomsteraffären. Köp pussel/böcker av lilla bokhandeln. De små företagen behöver oss mer än någonsin. Ta en lyxhelg med familjen och bo på hotell i stan. Utnyttja spaavdelningen, lyxa med hotellfrukost. Hotellen går på knäna. Många butiker erbjuder alternativa lösningar nu som hemkörning eller betala med swish  så plockar personalen varorna och kommer ut till bilen med dom.

Är jag rädd? Inte jättemycket, men det är klart oron gnager. Kanske främst för anhöriga. Jag känner ett obehag över hela grejen och undrar hur länge tillståndet ska vara som det är. Jag är orolig för vänner som står inför att bli uppsagda p.g.a den finansiella krisen som kommer. Jag känner oro för vad som kommer sen. Vacuumet som kommer uppstå när smittan blåst över men vi har massarbetslöshet och företag som fått lägga ner. Hur länge tar det innan vi bygger upp samhället igen? Vad blir följden på lång sikt?

Jag och hundarna tar det dag för dag. Vi lever i vår lilla bubbla och sticker ut huvudet ibland. Det får räcka.

Roadtrip och äventyr!

Mitt köpfria år går faktiskt rätt bra. Det enda onödiga jag köpa är två muggar, men då sålde jag två saker så kostnaden täcktes. Men, såklart, så börjar min dammsugare känna av sin ålder (sisådär 15 år) så den har överhettat och stängt av sig. Det går att fortsätta när den fått vila lite, men det känns inte så stabilt.

Jag slökollade lite och hittade den här till fantastiskt pris på Rusta:
Bosch compax



Nypris 11-1300 och nu kostade den 500:- Så jag kände att lika gärna som att lägga 500:- på en ny, men sämre dammsugare, så kunde jag ta en roadtrip till Katrineholm! Ja alltså, den var slut både i Örebro och Karlstad så närmsta var Katrineholm.
Sagt och gjort, I följde med. Riktigt tråkigt att köra den där väger i stupmörker bara, men vi hittade utan problem. Vilket fint Rusta de hade! Mycket större och fler grejer. Tack och lov fanns dammsugaren kvar.

Nu hade jag sån flax så jag kirrat en gratis soffa också. En Ektorp 3-sits, exakt sån jag ville ha. Killen ville bara bli av med den.  Den är inte sliten eller nåt. Men jag hade lovat hämta den mellan 20-21 och klockan var närmare 20 när vi kom ifrån Rusta (vi kom iväg lite sent) så skulle jag hämta släp och allt. Men efter lite kontakt med killen så tyckte han det var okej.

Då får vi till C för att hämta släpet jag skulle låna. Dessvärre hade hon totalt glömt det (sånt som händer, no hard feelings) så det stod grejer på det. Smått panik sådär kl 21 en måndagkväll. Får tag på V och ber henne kanske fråga sina föräldrar om jag kunde låna deras släp. V fick inte tag på dom och sa typ "åk och hämta den du, jag skickar sms". Kände mig lite som en bov med tanke på tiden men åkte och hämtade kärran. Hennes föräldrar kom ut när jag grejade så jag kunde tacka och fick tag på spännband också.

Vid 22 var vi hos killen. Ingen hiss såklart, men tack och lov bara en våning upp. Dessvärre spiraltrappa. Alltså..killen var INGEN hjälp. Han bara stod där helt handfallen när vi slet med hans soffa. Lägenheten var trång och hade vinklar så det var inte bara att lyfta ut den. Vi fick ställa upp den, vrida på den och greja åt alla möjliga håll för att få ut den. Och som sagt, killen lyfte inte ett finger. Okej om han inte ville hjälpa till att bära ut den, men han kunde ju hjälp till så vi kom ur lägenheten smidigt iaf.

Hursomhelst. I är stark som en jäkla björn så hon lyfte ju nästan soffan själv, medan jag mest svettades och flåsade. Vi fick ut soffan på släpet och när vi stod och grejade med spännbanden kom världens gulligaste kille och frågade om vi behövde hjälp. Han fick hjälpa till att krångla med ena spännbandet och sen bar det av hemåt.

Väl hemma kom soffan på plats och jag lyckades ganska bra med att ställa tillbaka släpet där jag tog det (hata backa med släp!)

Efter de där äventyren bjöd jag I på mitt i natten-mat på McDonalds. Klockan var runt ett då nästan. Hundarna som varit med i bilen under hela äventyret fick en kisspaus också. Efter det körde jag hem I och sen kom vi hem. Hundarna var ströttrötta. Flera timmar i bil där det händer grejer så de inte sovit alls. Jag var störttrött och är fortfarande hur trött som helst.

Men nu så.. soffa och dammsugare hemma. Dessvärre hämtas inte mina gamla soffor förrän om en vecka så det ser ut lite som det ser ut just nu. Sen väntar jag på färg så jag kan färga klädseln till soffan. Har en blå/vit randig som jag ska färga lila och hoppas den blir ljus/mörkrandig. Ska färga min fåtölj i samma lila. Den är vit med svarta blommor så fåtöljen borde ju bli lila med svarta blommor. Vi får se. Just den färgen var beställningsvara så får de när den dyker upp.

Soffan är iaf provsutten och godkänd av både mig och hundar så jag är rätt nöjd med äventyret. En helt vanlig måndagkväll liksom.

Det där med nytt år, nya möjligheter woohoo kom av sig lite

Det har gått 5 dagar på nya året och följande har inträffat "i min närhet"
- en avlivad katt
- en vars vän fått en stroke
- jag har allergisk reaktion from hell
- några är tokförkylda
-en vars familjemedlem skadat sig rätt rejält.

Jag är inte jätteimponerad än så länge 2019.
Men kanske får vi tråkigheter överstökade nu så blir resten av året soft?

Jag har iaf hittills hållit nyårslöftet om att inte nöjeskonsumera så hurra för det. Jaja bara 5 dagar men det är ju reklam för mellandagsrea precis överallt. På min mail, i sms, på facebook och instagram. "Kom och köp, halva priset" Affärer säljer ut julgrejerna till halva priset osv.  Världen är verkligen uppbyggd på konsumtion.

Jag tycker för övrigt att min klåda är skum och jag har googlat. Det är ju inte nässelutslag eller den typiska allergiska hudreaktionen för jag har inga utslag, ingen flammighet, inga upphöjda områden. Så då tänkte jag att jag kanske helt enkelt är torr... vilket inte förklarar ögonen, , näsan, raspet i halsen, kli i öron och underliv. Rätt svårt att smörja in svalget liksom.
Inga svullna ögon eller läppar, inte snuva. Bara en jävla klåda. Inte så farligt på buken eller ryggen, men resten. Jag har slutat helt med den misstänkta medicinen och smörjer kroppen där jag kan med salva så får vi se.

Hoppas ert 2019 har startat bra iaf!

Klåda from hell!

Jag har fått en reaktion på något. Min misstanke är medicinen då jag har fått sån här reaktion förr på viss medicin.

Min hud känns som när man är sådär super, supertorr på vintern så det nästan gör ont att ta i huden, så känns hela min kropp. Sen svider ögonen och är jättetorra. Det kliar inuti näsan, i öronen (har kliat med diverse olämpliga saker) och underlivet.
Jag har inga utslag, bara en djävulsk klåda.

Jag hade Lergigan hemma som jag tog igår och i morse, men det hjälpte inte ett smack. Så jag fick prova två varianter som Cissi hade hemma. De har två allergiker i hushållet så de hade ju lite mediciner. Jag testade den ena och det kanske lindrade liiite. Ska ta den andra i morgon och hoppas den kan ta bort resten. Sen har jag inte ätit medicinen som jag tror är boven i dramat sen igår.

Jag lyckades köra fast idag också. Såg att de gjort som fartgupp av sand på vägen, men insåg inte hur jäkla stort det mellersta guppet var. Framhjulsdriven bil = fast. Vi bara kastade grus omkring oss.






Men jag blev räddad så jag slapp gå hem. Eller jag hade väl fått försökt gräva loss bilen med händerna

2018, tack o hej

Dags att blogga lite igen kanske?

2018 var inte ett fantastiskt år för mig. From sommaren och framåt nådde måendet nya höjder i dåligt mående. Ångesten var daglig och stark. Har inte haft sån ångest sen jag insjuknade. Vården ansåg att ångest ska man kämpa sig igenom så jag fick inget ångestdämpande. Jag kan nog ärligt säga att tankarna var mörka och att jag ibland inte var särskilt sugen på att fortsätta kämpa.
Vården är lustig sådär. De kan inte ge ångestdämpande att ta vid behov, men slänger gärna nya mediciner i mixen. Jag äter nu 3 mediciner för min ångest/depression/bipolaritet. Det känns lite sisådär faktiskt.

Jag hade ingen ork heller. Orkade inte hålla kontakten med vänner, orkade inte praktik, orkade ingenting. Bilen fick lov att lagas och krånglade, eller verkstan krånglade.

Min ekonomi krashade totalt. Jag menar totalt. Utan mina fantastiska, underbara föräldrar så hade kronofogden knackat på nu.

Mitt i 30 graders sommarvärme fick jag dra ut en tand. Jag fick varken antibiotika eller smärtlindring i samband med ingreppet. Det gjorde att inom 2 dagar hade ena ansiktshalvan svullnat upp till en halv fotboll. Jag kunde inte öppna ögat ordentligt. Då fick jag 2 sorters antibiotika + smärtlindring. Efter ytterligare några dagar råkade jag lägga huvudet på den sidan mot kudden och där försvann fördämningarna. Varet fullkomligen flödade i munnen. Brunt äckligt var som smakade döden och luktade förruttnelse. Gick runt och spottade bruna klumpar. Japp.. det var ju himla fräscht.. verkligen. Men det gick över.

Bra grejer är att bilen gick igenom besiktningen utan minsta anmärkning. Yay! Duktig bil!
Jag har fått erbjudande om att pyssla med ett stycke obstinat, respektlös 2-åringssto. Jag är kluven. Å ena sidan är hon rätt charmig och hon vill verkligen göra nåt. Hon kommer fram först av alla i hagen. Hon är SÅ vacker också. Å andra sidan sparkas och bits hon. Surar och blänger. Har väldans egen vilja. Jag och ston funkar sådär, jag och sura ston funkar ännu sämre. Men jag är tålmodig och envis som en jäkla åsna. Jag har inte träffat henne många gånger pga bristande ork så jag får nog ge det lite mer tid så kanske charmen kommer. Vi får se. Hon heter iaf Betty, är en tinker och vacker som en dag. Hon står i Virres stall så jag får en chans att umgås med trevligt folk också. Det är Virres granne som äger hästen och jag får göra vad jag vill och hur ofta jag vill.

Virre har varit en klippa under året. Hon ger inte upp hoppet och frågar ofta om jag vill med på saker, om jag vill göra saker. Ofta har hon fått nej, men några gånger har jag följt med. När jag väl är på plats så tycker jag ju att det är roligt. Är bara det där med att få energi och lust.

Vad kan 2019 bjuda på?
Jag har infört konsumtionsstopp. Får enbart köpa saker som jag verkligen behöver, inte saker som jag bara liksom vill ha. Jag hoppas verkligen nagellacksmärket Depens kommer ut med skitfula kollektioner under året.

Min målsättning är att bli mer aktiv. Så fort ryggen tillåter ska jag ut med hundarna ordentligt igen. Jag ska försöka åka till stallet åtminstone en gång i veckan. Jag ska också försöka komma igång med praktiken igen. Röd korset väntar.

Jag hoppas på bättre mående. Jag hoppas mina hundar får vara friska och må bra. Jag hoppas mina föräldrar fortsätter vara lika pigga och fantastiska som nu. Jag hoppas mina vänner inte ger upp hoppet om mig. Fred på jorden, slut på tjuvjakt och onödigt lidande för alla djur och sånt är lite hopplöst att hoppas på... men ni vet..en dag kanske?

Hoppas 2019 blir allt ni önskar och lite till!

Hej då 2017, tack och lov!

2017 är till ända och tur är väl det. Det har varit ett minst sagt tufft år på många plan.

* Jag kraschade och fick avsluta min arbetsprövning, istället för att få extra stöd. Det i sin tur gjorde att jag föll ännu längre.

* Jag orkade inte med att hålla uppe energin runt Eldas, vilket gjorde att det knorrade mellan mig och Cissi.

* Eldas såldes till slut. Oväntat blev jag helt knäckt av det. Kände mig dålig, kände att jag svikit honom och kände mig sviken. Fick panikångest för första gången på länge.

* Min ork och vänners ork har liksom inte riktigt funnits. Jag kände att jag har tjatat om att ses, tagit mest initiativ hela tiden utan att få något tillbaka. Kände mest för att ge upp, men då hade jag blivit helt utlämnad och ensam istället.

* I december fick jag uppsöka akuten då jag trodde jag fått en hjärtinfarkt eller nåt. Blev plötsligt yr, som inte släppte. Jag fick lägga mig på golvet i badrummet till slut. Sen när jag la mig i sängen kom det tillbaka så jag åkte till akuten. Mådde skit, men de kollade hjärtat och det var inga fel. Men rädd blev jag.

* I november kontaktade jag min handläggare på försäkringskassan. Jag ville ut i sysselsättning igen, så jag kunde arbetspröva igen framöver. Handläggaren lovade höra av sig senare den veckan, jag har inte hört nåt än.

Året har varit det sämsta på länge i form av panikångest, generell ångest och trista tankar. Jag har rasat alldeles för många gånger. Sen massa saker som gått emot dessutom. Nej det har varit ett skitår. Det bästa med året har varit mina hundar och mina älskade föräldrar. De är mina klippor i tillvaron och jag hade inte levt idag om de inte hade varit så fantastiska..

Men nu blickar vi framåt. Mina förhoppningar på nya året är att

* Jag ska sluta äta godis varenda jäkla dag. Jag ska inte sluta helt och bli militant sockervägrare, men inte varje dag, kanske inte ens varje vecka. Ska försöka mig på att kicka coca cola-beroendet. Det kommer bli värst.

* Bli mer fysiskt aktiv. Inga högtflygande planer, bara mer promenader och mer bus med hundarna. Det gynnas de av också. Idag orkar jag väl knappt gå en km utan att halvdö.

Sen hoppas jag på en bra sysselsättning som i förlängningen ska leda till arbetsprövning igen. Gärna på Humana igen om det går. Drömmen är ett jobb framöver så jag kan säga hej då till Vingåker en gång för alla. Där styr jag ju tyvärr inte helt själv så det hänger på andra.
Likadant med det sociala, skulle vila vara mer social. Skulle vilja kunna träna Charlie mer socialt. Även där hänger det ju på andra, att andra orkar vara sociala. Det är svårt att vara social helt ensam.

Mest hoppas jag på att inte ramla i måendet. Panikångesten kan gärna få hålla sig borta igen. Jag kanske kan få lite flyt i tillvaron? Bara lite?

Hoppas ni alla får ett bättre 2018, oavsett hur bra ert 2017 varit.

Snuffelmatta

Jag är så stolt över min senaste kreation så det blev ett blogginlägg.. 6 månader sen sist *s*

Jag har gjort en snuffelmatta, också kallat aktiveringsmatta av djuraffärerna. Kort sagt är det en matta gjord av fleeceflärpar som man häller godis, eller torrfoder, i så får hunden nosa rätt på det. Den får buffa undan fleecebitarna med nosen, krafsa lite. Det är för att få hunden att använda hjärnan lite.

Om man köper en färdig matta i djuraffär kostar den nästan 200kr (189 har jag sett den för) köper man en som är handgjord av någon går dom på över 200.

Jag gjorde två mattor och materialkostnaden hamnade på 100 kr ungefär. Det hade ju kostat runt 400 annars, så ibland lönar det sig att vara pysslig. 

Så hur gör man då? Jo man tar ett underlag med hål i först. Har läst att en del köper en vanlig dörrmatta och gör hål själv, jag gjorde det enkelt och köpte den här mattan från Jysk:

HVIDPIL heter den och är 40x60cm. Jag har hyfsat små hundar så delade den på två. Har man stor hund kan man ju göra en stor matta. 

Sen tog jag vanliga billiga fleecefiltar. Jag använde 3 st, men 2 räcker nog. Så klipper man sönder hela filtarna i remsor. Storleken på dom får man variera med själv. Längre flärpar gör det svårare för hunden. Jag gjorde lite mittemellan, varken väldans långa, men längre än de i affär. Jag orkade inte mäta och vara noga så mina blev olika storlekar. Hade nog mellan 15-25 cm långa och 3-5 cm breda.

Många flärpar blev det. Det är en fördel om man har en bra sax så man kan klippa flera lager samtidigt, annars lär man få sitta en evighet.

Mattan är ju då i gummi så jag delade en på mitten med en vanlig sax. Den delen ni ser har jag som undersida.

Sen är det bara att börja knyta. Först var Pixie sällskap och sen kom Charlie och höll mig sällskap. 

Man knyter genom att trä fleecebitarna genom hålen så man får två ändar på översidan, de knyter man bara med en helt vanlig knut, behöver inte vara dubbelknut. Se till att varje hål minst har två fleecedelar i sig, en åt höger och en åt vänster, annars blir det för glest. Här under ser ni undersidan. På ovansidan knyter man bara ihop de två flärparna man just stuckit genom hålen. Så fortsätter man så hela mattan. Vill man ha tätare kan man trä fleecebitar på andra ledden också, så det blir dyra delar i varje hål. Då blir det lite svårare för hunden.

Såhär ser min ut på undersidan. Jag trädde så jag har 4 i varje hål, sen trädde jag diagonalt i småhålen också för jag hade massa fleece över. Det behöver man absolut inte göra. Under det diagonala är det kryssmönster.

Och såhär ser resultatet ut. Kaos *s*. Så häller man alltså godis på dom så får dom leta. Eftersom jag gjorde mina så täta=svårare, så börjar jag  med rätt stora godisbitar. Sen kan man ge mindre godisbitar och öka svårigheten.

Och eftersom jag är kass på att förklara lägger jag in en beskrivande film. Det är skitenkelt, men tar tid. Tog mig 2-3 timmar. 

Jag har sett att en del gör mönster på sina också, ett hjärta eller en tass kanske. 

Så, prova nu. Mina hundar kommer få dom i julklapp.

Eldas, Zorro, nosework, tandläkare och våren.

Vi börjar med tandläkaren. Så idag åt jag nåt surdegsknäckebröd med massa frön och nyttigheter i. Någon nyttighet var stenhård och min framtand förlorade kampen så en liten flisa gick av. Denna lilla flisa gjorde min framtand knivvass så det gjorde ont i underläppen.

Så jag ringde min tandläkare. Här hamnar man då på nåt centralt ställe för hela länet. Hursomhelst, jag förklarade att en tand gått sönder så jag skulle behöva en snabb tid. "Jag kan erbjuda tid den 11:e maj" Eh, men då går det ju inte sa jag, så jag får ringa jouren. Då blev kärringen tjurig och menade på att det INTE är ett jourärende. Jag har ju inte enorm tandvärk, svullnad, feber och lever på värktabletter. Hepp. När jag lite stilla förklarade att jag inte skulle ha någon underläpp kvar i maj och övervägde att fila skiten med nagelfil fixade hon plötsligt en liten kort tid för att slipa ner det vassa hos en annan tandläkare. Är folktandvården jag pratar om.

Så, åkte till tandläkaren och de slipade bort det vassa. Jag lovar det tog inte mer än 3 minuter och kostade 340 kronor. Jag borde filat med nagelfil ändå 😡
Men pratade lite med dom hur det ser ut med att få tider hos dom och det är ju bättre än hos min vanliga tandläkare. Har tid hos min tandis för att laga ett hål, som skulle lagats i november men blivit uppskjutet, sen kommer jag byta till det här stället.


Zorro, det är mina hundars nya..kusin?? Eh vet inte, föräldrarnas nya hund. Så söt! En liten amerikansk cockerspaniel. Enda killen i kullen och klart tjockast av dom alla. Jag har redan pussat på honom, var med till uppfödaren och hälsade på. Nästa vecka får mina hundar hälsa, blir spännande!
Åh..namnet var mitt förslag också.

Sen har jag och Eldas dragit igång också. Känns kul!
Men jag får börja om lite med honom, vilket helt och hållet är mitt fel eftersom jag inte varit där på så länge. Saker vi tränat bort, kommit överens om, där får jag börja på noll igen. Men vi kommer hitta dit vi var.
Jag ska se om vi kan göra vagnen lite mer hundsäker så kan jag ta med hundarna. Jag tänkte ha med dom, mestadels får de springa bredvid såklart, men ska vi längre, eller om Eldas ska få ösa ordentligt någon sträcka så vill jag kunna ha dom i vagnen.
Skulle varit i stallet idag men tappade helt motivationen efter tandläkaren och allt tjafs. Tar det i morgon och helgen. Ska bli fint väder!

Eldas är så omusklad nu också så jag kommer bara köra fram till sommaren. Är för tung för att rida honom när han inte har musklerna ordentligt.

Nosework ja. Jag har beställt hem dofter så ska jag börja träna med mina hundar. Det handlar om doftdiskriminering. De ska hitta en viss doft. Först bara välja rätt ask t.ex med rätt doft. Sen gömmer man asken i rummet. Till slut kan man gömma doften ute. Mina hundar har gärna så bråttom och går hellre på syn än doft så tänkte testa nåt där de inte kan hetsa igenom övningen. Det är en tävlingsgren också, det var därför jag beställde hem "rätt" dofter. Man kan ju egentligen träna hunden på vilken doft som helst men skulle jag någon dag vilja tävla lite på skoj så har man vissa dofter att jobba med. Alla raser och blandraser är välkomna.

Sen är det ju faktiskt vår. Så skönt! Snart kan jag klippa ner Charlie och slippa pälsen ett tag. Sen är man ju lite piggare också.

Så det var det.

Vem har lärt mina hundar saker i smyg? Välkommen åter i så fall!

Jag har ju plötsligt börjat träna mina hundar mer. Vi gör lite vettiga saker. "Åh varför då?" kanske ni tänker. Jo, mamma och pappa kommer få hem en hundvalp om någon månad. Då sa jag till mamma lite på skoj:

"Åh då kan mina hundar lära honom allt de kan".

Sen började jag tänka på vad de skulle kunna lära ut. Typ, hoppa högt, springa snabbt, morra på ingenting och bita pappa. Ingen imponerande meritlista.

Ibland kan de inte ens sitt.

Så har vi då börjat träna lite. Sitt funkar oftast. Eller, de sätter sig men är man inte snabb med belöning så lägger de sig, särskilt Charlie. Han kanske inte har koll på vilket som är sitt och ligg riktigt. Men ligg kan båda.

Nu har vi provat upp på pall och de går upp med framtassarna. Just nu tror jag den är för hög för baktassarna också så vi får mellanlanda på något lite lägre innan vi fortsätter.

Att sitta kvar på marken tills man får godisen kan båda nu. Charlie håller på att explodera men han håller sig kvar.

Så skulle jag testa "stanna". Alltså sätta dom, gå en bit ifrån, och beröm. Men alltså.. det kunde dom redan (?). Det har jag aldrig tränat. Kan lämna dom i köket och gå in i vardagsrummet (de ser mig hela tiden) . Det funkar en och en och det funkar med båda. Charlie fuskar ibland men går jag emot honom så börjar han om av sig själv. Vem har lärt dom det egentligen?

Igår kväll körde vi SVÅR tålamodstest. Färskfoder är det bästa i världen. Charlie slår volter när det är dags.Igår la jag honom och radade upp färskfodret framför honom. Han fick lov att vänta på varsågod. Han starta en gång och jag sa "app", så la han sig igen och väntade på varsågod. Han höll på att både implodera och explodera samtidigt, men han gjorde det. Duktig!

Jag försöker lära dom godis på nosen-tricket. Men nej, de låter mig inte lägga nåt på nosen och blir arga om jag håller i dom. Men skam den som ger sig.

Sitt och ligg kommer vi nog få tjata hela livet antar jag.

Haha skulle prova lite fritt följ med Charlie inomhus. Jag hade en godis i handen så han visste att jag hade den och gick fram och tillbaka och visade att han skulle gå med mig. Alltså.. han följde ju med vid min sida men han skuttade och studsade fram. Undrar om det ger pluspoäng i fotgående?

Enda tråkiga är att båda blir väldigt låga vid korrigering och är känsliga. Räcker att harkla sig så blir dom ledsna och låga., Har jag skickat Pixie till korgen för att jag ska träna med Charlie så halvkryper hon fram till mig när det är hennes tur. Hon blir jättelåg. Vet inte riktigt hur jag ska lösa det. Charlie blir låg när jag skickar iväg honom men blir glad när han får vara med igen. Svårt med känsliga hundar och trist när deras kroppsspråk ser ut som om jag brukar ge dom stryk. Pixie är värst där eftersom hon inte riktigt släpper det låga så som Charlie gör. Får se hur jag ska lösa det. Tränar jag Pixie och Charlie kommer och jag ber honom gå och lägga sig så hukar Pixie ihop och är på väg till korgen. Lillgumman!