Att inte enbart förlita sig på mediciner

Läste om bipolaritet på 1177.se

Där stod om saker som kan påverka återfallsfrekvensen i skov:

Att förebygga återfall

Det finns mycket man kan göra själv och tillsammans med sin familj för att förebygga sjukdomen. Det som ökar risken för återfall är

• hög alkoholkonsumtion
• oregelbundna sömnvanor
• oregelbundna dagliga rutiner
• stressande livshändelser
• familjekonflikter.

De första tre riskfaktorerna kan man själv påverka. Här blir familjen och andra närstående en viktig resurs som kan ge hjälp och stöd. Man kan också i viss mån lära sig att minska den stress som man utsätter sig för.

Familjekonflikter och konfliktfyllda relationer kan vara svårare att göra något åt. Det finns möjligheter att lära sig metoder för att samtala och hantera konflikter. Numera ingår det i behandlingen vid bipolär sjukdom.

När man får symtom är det bra om man försöker minska stressen och kanske medicinera några dagar om man har sömnbesvär. Det är också viktigt att söka psykiatrisk hjälp innan symtomen blir allvarligare. På så sätt kan man oftast förhindra allvarligare återfall.

Jag kan inte påstå att jag sköter mig så bra. Okej jag dricker aldrig alkohol, men jag sover ju inte som man ska, äter inte som man ska, trivs inte med jobbsituationen, har konfliktfyllda relationer med folk. 

Det är så lätt att köra fast, att bara dra täcket över huvudet och somna om. Att gömma sig bakom diagnosen och drunkna i den tills man försvinner. Lite där är jag just nu. Jag har gett upp och bara flyter med. Åker inte till stallet även om jag egentligen vill. Träffar inte folk, äter inte riktig mat osv. Jag mår bara kass, det är det jag vet. Jag mår skit. Jag känner mig som i en bubbla, levandes i min egen värld där jag liksom betraktar omvärlden. Jag hör vad folk säger men jag lyssnar inte, jag ler och säger ja men fattar inte vad som sagts. 

Såg en kommentar någon gjort om en människa på ett forum i stil med: ja men varför mår han dåligt, hans mamma verkade snäll, växte upp i medelklass och hade det bra. Ja, men det kommer ju inifrån. Det handlar inte om att ha dåliga föräldrar eller leva i misär, det handlar om ett fysiskt fel som gör själen sjuk. Medicin kan hjälpa en bit på väg, men man måste hjälpa till. Men om man är långt nere och inte orkar då? Det är inte lika svårt att hjälpa till själv när man är på normalnivå, jo jag är på normalnivå ibland, då är jag social, föräldrarna kommenterar att det är så härligt att se mig så pigg osv. Sen rasar jag och då när jag behöver kämpa som mest, orkar jag det minst. Jag stänger bara av och försvinner. 

Vet inte vad jag vill ha sagt egentligen. Kämpa på? Häng kvar till nästa bra period typ.