Kom inte på ett bättre ord.
Jag funderade på det där med vänner och hur många vänner man (jag) har som bara är vänner i ett visst sammanhang.
Man har stallkompisar, arbetskamrater, hundtränarkompisar, kanske kurskompisar, träningskompisar. Alla har det gemensamma att vi binds samman av en tredje part. Tar man bort den delen så finns inget kvar.
Som stallkompisar. Där kanske man ses 3-5 dagar i veckan. Sen tar man bort hästen ur ekvationen och då ses man aldrig. Inte en fika, inte ett samtal, ingenting. Jag hade hundtränarkompisar som jag träffade ett par dagar i veckan. Vi gjorde aldrig någonting utan hund. Aldrig en sväng på stan eller så, utan det var bara hund.
Jag har haft arbetskamrater jag känt mig nära, men när man slutar jobbet så ses man inte mer (okej det kan inverka att jag till största delen pendlat ett par mil till jobb)
Det är rätt tråkigt egentligen. Men kanske det inte är äkta vänskap då? Kanske det bara är människor som har ett gemensamt intresse och utövar det samtidigt, utan att ha ett intresse i varandra så att säga?
Nu har det inte alltid blivit så förstås. Jag har några vänner kvar från kurser, jobb osv så ibland biter det ju tag och blir på riktigt.
Sen har jag ju äkta, äkta vänner. De där man känt alltid och som stannar kvar även om allt man hade gemensamt ändras. Man flyttar, någon skaffar barn. man jobbar osv. Där är det väsentliga relationen oss emellan, inte den tredje parten.
Det känns lite som att de här intressekompisarna blir fler när man blir äldre och de verkliga vännerna blir färre. Kanske p.g.a. tidsbrist, kanske p.g.a. att folk har det mättat med relationer i tillvaron? Vem vet?
Det som verkligen försvunnit nu är festarpolare i alla fall, eftersom jag aldrig festar haha. Såna hade jag flera förr, vi hade skitkul på alla förfester, man kramades och härjade. Nyktra sa man knappt hej till varandra *s* Vi hade ju skoj ibland iaf hehe.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar